Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Alla kurvor pekar mot att Sverige missar klimatmålen till 2030. Tidöpartiernas politik med billigare fossila bränslen och trög elektrifiering har gjort målen mer avlägsna.
Statens oberoende expertorgan Klimatpolitiska rådet kommer med bister kritik och inte ens regeringen själv tror att den kan klara målen med nuvarande politik.
Miljöminister Romina Pourmokhtari (L) föreslog nyligen att ett av målen helt enkelt ska avskaffas – det som gäller utsläpp från bilar och andra transporter – och ersättas med ett annat som är lättare att uppnå.
Reaktionen blev häftig. Till och med Sverigedemokraterna höjde på ögonbrynen och kallade Miljöministerns agerande ”märkligt”.
För Miljöpartiet har det därför varit tacksamt att opponera mot regeringens politik. De har kunnat surfa på en bred kritik – expertorgan, myndigheter och miljöorganisationer har alla pekat på bristerna i regeringens klimatarbete.
Kanske kan den kritiken bära partiet ända in i Rosenbad efter valet i september. Även om intresset för klimatet minskat en del är inget annat parti så förknippat med frågan – partiet ”äger” klimatet, som det heter på politikspråk.
I samma ögonblick som Miljöpartiet får ansvar för klimatpolitiken förbyts medvinden i en motvind
Kommer Miljöpartiet in i en S-ledd regering vore det närmast chockerande om partiet inte får posten som klimatminister. Något av språkrören – Amanda Lind eller Daniel Helldén – kommer i det läget att få förvalta partiets viktigaste uppgift.
Det är då det vänder. I samma ögonblick som Miljöpartiet får ansvar för klimatpolitiken förbyts medvinden i en motvind, den kritiska granskningen från väljare, opposition och medier kommer då att handla om hur Miljöpartiet ska klara de mål de nyss skällde på andra för att missa.
Och risken att nästa regering misslyckas med klimatmålen är stor. Dels för att avståndet till målen är långt och tiden till 2030 kort. Men också för att Miljöpartiet kommer att få svårt att övertyga sina samarbetspartier om de radikala åtgärder som krävs för att klara uppgiften.
Jakten på klimatmålen kommer att stressa Miljöpartiet och fresta hårt på ett rödgrönt regeringssamarbete. Varken Socialdemokraterna, Centern eller Vänsterpartiet vill driva en politik som gör bensin och diesel avsevärt dyrare.
Risken är alltså överhängande att det blir en miljöpartist som bommar ett eller flera av Sveriges klimatmål
MP vill visserligen kompensera människor som har låga inkomster eller som bor på ställen där de är beroende av bilen, men det blir svårt att övertyga Magdalena Andersson om att den modellen flyger när väljarna står vid bensinpumpen och ser siffrorna ticka uppåt.
Då är det förmodligen lättare att få igenom kraftfulla subventioner för att byta ut fordonsflottan till elbilar. Men det har inte alls samma snabba effekt som dyrare fossilbränslen. Det gäller också en rad andra åtgärder som finns på Miljöpartiets lista.
Risken är alltså överhängande att det blir en miljöpartist som bommar ett eller flera av Sveriges klimatmål. Då hjälper det föga att anklaga Tidöregeringen för att lämnat över en stor klimatskuld.
Och så blir det Miljöpartiet som får stå där med klimatskammen lagom till valet 2030.
Läs mer av Tomas Ramberg
