Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
”Jag har ju en egen teori”, förklarar Expressens politiske kommentator Viktor Barth-Kron när han intervjuar Ida Gabrielsson i sin podd: ”Det bästa utfallet för er är att sitta i regeringen, det nästa bästa utfallet – enligt er – är att Centerpartiet byter sida.”
”Korrekt eller konspirationsteori?”, frågar han.
Vänsterpartiets vice ordförande säger inte emot. Centerpartisterna kan inte tillåtas att ta de de rödgröna som gisslan, slår hon fast.
”Korrekt, inte konspirationsteori!”, utbrister Barth-Kron.
Är det så?
Är det på riktigt Ida Gabrielssons och Nooshi Dadgostars näst bästa utfall? Och vad för analys av alternativen grundar det sig i så fall i?
Det blir bara ”högerpolitik”, om centerpartisterna får som de vill, hävdar Gabrielsson. Ett nytt januariavtal där borgerliga reformer bankas igenom. C har inte flyttat på sig alls, påstår hon och hennes partiledare så fort de får chansen.
Men inget av detta är ju sant.
2018 hade Centern röda linjer mot att samarbeta med Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Så sent som 2021 lät man Magdalena Anderssons budget röstas ner eftersom den var förhandlad med Nooshi Dadgostar.
Det som ligger på bordet för vänsterpartisterna den här gången inte är att släppa fram en socialdemokratisk statsminister som driver en borgerlig reformagenda.
Men sedan dess har C ritat om sina röda linjer. Den mot SD ligger fast, och den mot V har skiftat – numera gäller den bara statsrådsposter. Att samarbeta går bra.
Elisabeth Thand Ringqvist har dessutom förberett sig på att förhandla vänsterut. Fokus i valrörelsen låg på klimatet och jobben – två områden där det går att bygga ett gemensamt projekt med S, MP och V. Centerledaren har till och med varit tydlig med att hon kan diskutera ett slopat karensavdrag, något som hon är stenhård motståndare till – men som är ett centralt löfte från både S och V – bara inte kostnaderna vältras över på företagen.
Det betyder inte att C hade V som sitt förstahandsalternativ. Eller att Thand Ringqvist kan sträcka sig hur långt som helst när det gäller sakpolitiken.
Men det betyder att det som ligger på bordet för vänsterpartisterna den här gången inte är att släppa fram en socialdemokratisk statsminister som driver en borgerlig reformagenda – det parlamentariska läget tillåter tyvärr inte det. Vad som ligger på bordet är en S-ledd regering där V finns med i underlaget och driver igenom för partiet viktiga förslag.
Ser Gabrielsson och Dadgostar verkligen inte skillnaden?
Och vad händer om Elisabeth Thand Ringqvist tar steget över till Ulf Kristersson?
Vänsterpartisterna tänker långsiktigt, föreslår Viktor Barth-Kron och Ida Gabrielsson nickar instämmande: De förväntar sig att i nästa val, då kommer Centerns väljare rassla över till de rödgröna. En egen majoritet för S, V och MP hägrar 2030. En ordentlig vänstersväng kan genomföras.
Tror de själva på den sagan?
Den stora läxan från de senaste valrörelserna är dessutom hur lite väljarnas inställning till SD styr utfallet.
Ja, det är klart det finns liberala mittenväljare som tar steget över till Socialdemokraterna eller Miljöpartiet om Centerpartiet börjar samarbeta med Sverigedemokraterna. Men hur många? Vissa skräms lika mycket av Dadgostars parti.
Och tillsammans samlar S, MP och V inte ens 43 procent. Det är många besvikna centerväljare de förväntar sig ska ansluta.
Den stora läxan från de senaste valrörelserna är dessutom hur lite väljarnas inställning till SD styr utfallet.
Liberalernas svek innebar en totalkollaps av partiets traditionella väljarbas. Men i balansen mellan Tidögänget och oppositionen var nettoeffekten marginell.
Borgerliga väljare kom för övrigt heller inte sprintande till M när L och C valde januariavtalet.
Det var strategiskt nödvändigt för Moderaterna att locka tillbaka Liberalerna för att kunna vinna statsministerposten. Det är i sin tur strategiskt nödvändigt för de rödgröna att kunna göra upp med C om de ska ha någon chans på makten.
Det övergripande målet för hjärntrusten kring M-ledningen har det senaste decenniet varit att samla ihop alliansen och SD. Att skapa en permanent högermajoritet i riksdagen.
Detta är vad som tornar upp sig om C puttas över till Kristersson.
Det är svårt att tro att detta scenario är Vänsterpartiets ”näst bästa utfall”.
Men det blir kanske logiskt för den som gått på talepunkten att det som Centern erbjuder alltid innebär lika lite inflytande som januariavtalet.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Högern talar klarspråk – lyssnar centerpartisterna?
Martin Liby Troein: Den här siffran säger allt om maktbalansen i svensk politik