Skräcken lyser i Ardalan Esmailis ögon när han flämtande rusar över gårdsplanen med sin laptop i handen. Hans traumatiserade rollfigur, författaren David, har just fått psykbryt efter att ha gjort den chockerande upptäckten att Fårös gamla biografmaskinist Lindhorst gått ett hemskt öde till mötes efter att ha retat upp Ingmar Bergmans ”dämoner”. Det var så den världskände regissören kallade de mörka krafter av skam, rädsla, begär och besatthet som både var bränslet i hans skapande och hotade att förgöra den som släppte loss dem.
I total panik rusar David vidare mot sitt skrivarhus men stannar tvärt. På ytterdörren sitter en handskriven lapp med en sista hälsning: ”Åk härifrån medan du kan. I all välmening / Lindhorst.”
– Tack, nice! Skön fart, Ardalan! Bra jävla schwung i den! säger den långfilmsdebuterande regissören Gustaf Skarsgård i sotarmössa med texten ”Bristande vandel”.
Han tittar upp från sin trådlösa monitor som hänger som en kvarnsten runt halsen:
– Där klarar vi oss, tror jag. En pick up bara, säger han till den finländske fotografen Max Smeds, som ska komplettera genom att ta om en del av scenen.
Medan filmteamet börjar förbereda scen 130, ruvar manusförfattaren i bakgrunden:
– Jag har nog aldrig pressat en rollfigur hårdare än David. Men manusgurun Robert McKee säger ju att man alltid ska hålla sina rollfigurer på tårna, ler Peter Birro i blåjeans och gummistövlar.
Även om siktet är inställt på röda mattan i Cannes så är glamourfaktorn i filmteamet låg. Gårdsplanen vid Nystugugård påminner snarare om en pop up-mässa för friluftskläder. Huvudrollsinnehavaren drar på sig en grå fleecetröja och en svart ”mammakorv” medan han försöker få ner flåset efter alla panikruscher.
– Den här filmen är batshit crazy – på riktigt! skrattar Ardalan Esmaili innan han gör sig redo för nästa tagning.
När Filmfredag kommer på besök är det inspelningsdag 24 för ”Kannibalen på Fårö”. Några timmar tidigare har fotografen Karl Melander och jag rest norrut från Visbytrakten mot Fårösund. Strax före ankomst till färjeläget messar jag Peter Birro att vi tar 10-färjan. Jag undrar hur det går med demonerna och signerar som Max von Sydows hemvändande riddare i ”Det sjunde inseglet”: ”Hjälp är på väg! Mvh, Antonius Block.”
Birro är genast med på noterna och svarar som Blocks stridströtte väpnare: ”Vi är outnumbered so far, men vi håller ställningarna – utom vid Dämba, där vi tvingats till reträtt. Med vänlig hälsning, Jöns.”
När vi väl möts vid Fårö kyrka är det kusligt stilla. Utsikten är bedövande vacker med böljande kullar och solglitter i havet. Vi stannar till på kyrkogården där Ingmar och hustrun Ingrid Bergman vilar sida vid sida. Bakom gravstenen står en lykta med ett batteridrivet vitt plastljus från allhelgonahelgen som har slocknat.
– Jag tycker man känner Bergmans närvaro hela tiden. Men hittills har hans demoner varit snälla mot oss, ler Peter Birro innan han tar oss djupare in i Bergmanland.
Det är lätt att förstå att den då 41-årige Bergman blev blixtförälskad när han kom till Fårö första gången i april 1960: ”Om man vill vara högtidlig kan man säga att jag hade funnit mitt hem, mitt verkliga hem. Vill man vara lustig kan man tala om kärlek vid första ögonkastet”, skriver han i självbiografin ”Laterna magica”.
Ingmar Bergman gjorde snabbt Fårö till sin egen värld. Det karga, avskalade och tysta landskapet blev en del av hans psykogeografi – en yttre miljö som tycktes spegla hans inre. Här skapade han klassiker som ”Persona”, ”Vargtimmen” och ”Såsom i en spegel”, en trio som också utgör den viktigaste inspirationskällan för ”Kannibalen på Fårö”, en sjövild metaskräckfilm där Bergman-referenserna duggar tätt. Peter Birro har bland annat roat sig med att döpa rollfigurer efter gestalter i ”Vargtimmen” med efternamn som Vergerus, von Merkens, Vogler, Lindhorst och Heerbrandt.
Peter Birro har burit på idén ända sedan 1997, då han fick Bergmanpriset för sin serie ”Hammarkullen” och hemma hos Bergman introducerades för den demonlära som skulle etsa sig fast.
– Ingmar berättade för mig att det är demonerna man brottas med när man skriver, säger Birro och härmar honom: ”Det är allt du skäms för, serru. Allt skit och allt som skrämmer skiten ur dig. Men du måste använda det. Men demoner kan bli farliga. Därför förvarar jag mina här.”
Sedan pekade Bergman mot frysen och förklarade att han tog fram dem några timmar om dagen när han skrev. Men när de började tina blev de farliga – då var han tvungen att sluta, berättar Birro.
Scenen i Bergmans kök blev ett slags kreativ urscen för den unga manusförfattaren som han aldrig har kunnat släppa.
– Så jag frågade mig själv: Vad fan skulle hända om Bergmans demoner kom ut? säger Peter Birro som fick gåshud när de spelade in scener i samma kök där han hängde med Bergman för snart trettio år sedan.
Birro ligger bakom hyllade tv-serier som ”Upp till kamp” och ”Det nya landet”, samt filmer som ”Monica Z” och ”438 dagar”. Men ”Kannibalen på Fårö” tycks vara det mest lustfyllda han någonsin skrivit. Som Bergman-fantast lyser det i ögonen när han pratar om sin fascination inför mannen som väckte hans livslånga kärlek till filmen. Han berättar om hur han som 8-åring gömde sig bakom tv-soffan för att smygtitta på ”Smultronstället” bakom föräldrarnas rygg. Den berömda mardrömssekvensen, där Victor Sjöström såg sig själv i en likkista, skrämde slag på honom.
– Även om det förstörde min nattsömn i åratal var det ren och skär magi. Det var där och då min fascination för filmens kraft föddes, för dess förmåga att väcka så starka känslor, säger han.
Som ung manusförfattare kände han lockelsen att bli inbjuden i Bergmans kraftfält.
– Det blir ju som kärlek. Han tar dig i handen och så går han i väg med dig. Och så säger han: ”Du och jag är likadana”. Sedan så har man ju förstått att det finns en annan, mörkare, sida av detta också. Men det såg ju inte jag då, säger Peter Birro.
Många år senare skulle Birro återvända till Fårö för att skriva manus som Bergmanstipendiat – bara för att själv köra fast efter mästarens död.
– När jag var här och satt i Bergmans arbetsrum trodde jag att skrivandet skulle gå av sig självt. Men det gjorde det förstås inte – det var som om jag kände hans ande muttra över axeln, berättar Birro.
Som av en händelse delar den fiktiva författaren i ”Kannibalen på Fårö” många erfarenheter med Peter Birro. Också författaren David i ”Kannibalen på Fårö” är traumatiserad efter att ha sett ”Smultronstället” som 8-åring, han har fått möta sin regiidol på Fårö och återvänder senare till ön som Bergmanstipendiat – bara för att drabbas av skrivkramp.
Men där Birro körde fast i skuggan av den döde mästaren, förvandlas Davids blockering till något långt mörkare. Mötet med Ingmar Bergman 2006 tar över hans liv och växer till en besatthet som han inte kan skaka av sig. Tjugo år senare brakar helvetet loss när han återvänder till Fårö för att skriva ett filmmanus efter att hans regihjälte dött.
I ett försök att göra upp med sina egna spöken från det förflutna upptäcker han en ondskefull närvaro som tvingar honom att konfrontera mästarens vålnad (Claes Ljungmark) som backas upp av ett sektliknande men skrämmande vänligt Bergmansällskap.
– Bergmans skugga är enorm i svensk kultur, och filmen är också ett sätt att diskutera hans arv. För att kunna prata med och om honom måste man nästan först lyfta ner honom från piedestalen. Jag ville göra en lekfull skräckfilm med ett stort tema. När skräck är som bäst är den mörk, kompromisslös och känslomässigt stark, säger Peter Birro.
Förutom Bergmans egna filmer har han bland annat hämtat inspiration från skrivkrampsrysaren ”The shining”, samhällssatiriska psykothrillern ”Get out” och den övernaturliga skräckfilmen ”Talk to me”, där ungdomar kontaktar de döda genom en mystisk balsamerad hand. Titeln har Birro lånat från Bergman själv, som beskrev konstnären som en kannibal – en gestalt som lever av att förtära sin omgivning och till slut också sig själv.
– Även om ”Kannibalen på Fårö” handlar specifikt om Bergman berör den också en större fråga om genikulten. Hur hanterar vi personer som skapar mästerverk men beter sig illa? Den auktoritära kulturmannen känns ju helt omodern, men verken finns ju kvar. Det är det som är det svåra, och det är en viktig diskussion att ha – ett geni har ingen rätt att behandla andra hur som helst, säger Peter Birro.
För att kretsa kring bångstyriga demoner, skrivkramp och konstnärlig besatthet är inspelningen av ”Kannibalen på Fårö” märkligt uppsluppen, harmonisk och oneurotisk. Det är ett välsmort maskineri där alla vet vad de ska göra, och Gustaf Skarsgård utstrålar ett lugn som smittar av sig på hela teamet.
Till skillnad från sin manusförfattare har han aldrig varit någon Bergman-nörd. Tvärtom var Bergman snarare något av en skräckfigur för den unge Gustaf Skarsgård. Hans pappa Stellan, som själv hade ett komplicerat förhållande till mästaren, använde Bergman som varnande exempel för att få sin notoriskt sena son att passa tider. ”Kom du en minut för sent till en Bergman-repetition fick du sparken.”
– Pappa, som själv har svårt för auktoriteter, gav mig ett råd som har präglat både mitt skådespeleri och min människosyn. Hans sätt att stå ut med Bergmans översitteri var att se barnet i honom. Den insikten – att det i varje destruktiv person finns ett sårat barn – bär jag med mig in i den här filmen som både är en hyllning och ett helgerån, säger Gustaf Skarsgård efter en mycket sen vegetarisk lunch i Fårö bygdegård.
Utanför faller redan skymningen och filmteamet är i full färd med att rigga för kvällens tagningar. En enorm skylift manövreras på plats, redo att hissa upp den stora ljusrigg som ska lysa upp den mörka gårdsplanen.
– Ju närmare jag har kommit Bergman, desto svårare har det blivit att döma honom. Han framstår mer som en jävla karaktär med många motsägelser – rolig, ömklig, manipulativ och älskvärd på samma gång. Och jag känner igen mig i hans besatthet, även om jag inte längre på allvar tror att hela världen snurrar kring varje inspelning, ler han.
Gustaf Skarsgård och Peter Birro fann varandra under arbetet med ”438 dagar”. Birro erbjöd honom först huvudrollen i ”Kannibalen på Fårö”, men efter många turer med olika produktionsbolag slutade det med att Skarsgård i stället fick frågan om att regissera. Förutom det utflippade manuset lockades han av att få göra skräckfilm med metainslag.
– Skräckgenren är fysiologisk; det handlar om att styra nervsystemet för att få upp pulsen hos publiken. Som skådespelare kan jag den biten. Jag är extra förtjust i filmer som ”Jacobs inferno” som förenar psykologisk skräck med mytologi, säger han.
– Vår film är lite i samma anda som ”Teenage sex and death at Camp Miasma”. Det befriande är att strunta i kravet på originalitet, våga låna från andra och göra något eget av det. Förhoppningen är att både Bergmanfans, cineaster och skräckälskare ska hitta något i filmen. Men den försöker inte smöra för någon – den har en uppkäftighet som säger: det här är vad det är, tyck vad du vill, säger han och rycker på axlarna.
Gustaf Skarsgård tar hjälp av den gamle ryske teaterpedagogen Konstantin Stanislavskij för att förklara varför han fastnade för Ardalan Esmaili i huvudrollen. Skådespelaren slog igenom i ”Charmören” och är kanske mest känd från tv-serier som ”Helikopterrånet” och ”Snabba cash”.
– Han är den typen av skådespelare som gör den där saltomortalen som Stanislavskij pratade om – han vågar satsa allt och kasta sig rakt ut i situationen. Och han tvekar inte att lägga sig i en gynekologisk stol om så krävs, säger Skarsgård med ett klurigt flin.
Några minuter senare har regissören fullt upp med att inspektera när Ardalan Esmaili provar ut en antik gynekologstol som snarare för tankarna till en medeltida tortyrkammare än till en vårdmottagning. Spoilervarning för hur den ska användas, men synen säger en hel del om filmens tonläge – groteskt, komiskt och djupt obehagligt på samma gång.
– Även om det inte är en renodlad komedi var det länge sedan jag skrattade så mycket när jag läste ett manus. En bisarr blandning av surrealism och absurdism, men också läskig som febrig mardröm, säger Ardalan Esmaili på väg ut i det kompakta mörkret för ännu ett kvällspass.
– Förhoppningsvis kan filmen öppna dörren till Bergman för nya generationer som kanske inte har upptäckt honom och påminna oss andra om hans otroliga arv. ”Kannibalen på Fårö” är ett fett sätt att återuppliva karln.
”Kannibalen på Fårö”
En mörkt humoristisk skräckberättelse om konstnärligt skapande, besatthet och vad vi är beredd att offra för konsten. Handlingen kretsar kring den traumatiserade författaren David (Ardalan Esmaili) vars liv förvandlas till en mardröm efter att han har fått träffa sin stora regiidol Ingmar Bergman (Claes Ljungmark).
”Kannibalen på Fårö” (”The cannibal”) spelats in på Fårö mellan 6 oktober och 20 november, följd av kompletterande inspelningar i Skåne och Västra Götaland under november och december. Scener har bland annat spelats in
i Bergmans bostadshus, den berömda biografen vid Dämba och hans skrivarstugan på Hammars. Vissa interiörscener spelas in i Göteborg.
Manus: Peter Birro
Regi: Gustaf Skarsgård
Producent: Martin Persson, Mia Welin på Anagram
I rollerna: Ardalan Esmaili, Claes Ljungmark, Annika Hallin och Emelie Garbers, Rolf Lydahl, Malin Alm m fl.
Biopremiär är planerad till 2027
Tre Bergman-filmer som har inspirerat ”Kannibalen på Fårö”
”Vargtimmen” (1968)
I Bergmans enda renodlade skräckfilm spelar Max von Sydow en plågad konstnär vars isolering på en karg ö mynnar ut i en febrig mardröm av hallucinationer och demoniska möten. En central inspirationskälla till ”Kannibalen på Fårö” med sitt gotiska mörker, sin klaustrofobiska skräck och idén om hur människan kan förvandlas till ett monster.
”Persona” (1966)
Hypnotiskt drama där Liv Ullmann spelar en skådespelerska som tystnat och isolerar sig på Fårö med sin sköterska (Bibi Andersson). I den täta, instängda tryckkokaren utvecklas en psykologisk maktkamp där gränserna mellan deras identiteter suddas ut och smälter samman.
”Såsom i en spegel” (1961)
Oscarbelönade psykdrama skildras en familj i sönderfall på en enslig ö. Harriet Andersson spelar en ung kvinna vars mentala ohälsa utlöser en nedåtgående spiral, vilket i sin tur blottlägger relationernas mörka underströmmar av skuld och ångest.