För femton år sedan steg Martin McDonagh ombord på ett plan i Santiago för en fem timmar lång flygning rakt ut över Stilla havet till Påskön, eller Rapa Nui, som ön kallas av ursprungsbefolkningen. Den lilla gröna ön tillhör Chile och är framför allt känd för sina mytomspunna stenhuvuden.
– Det var något vackert och mystiskt som lockade mig, och sedan försökte jag hur länge som helst att skriva en historia som skulle utspela sig just där, berättar den mildröstade och vänliga irländsk-brittiska regissören och ser lite plågad ut vid minnet av den långa skrivkrampen:
– Jag kämpade verkligen… Det handlade hela tiden om två män, en äldre och en yngre. Ibland var det en far och en son, ibland har det varit två vänner men det fanns alltid en slags ”slutet på livet”-situation inblandad. Men jag fick liksom inte till det.
Till slut föll ändå bitarna på plats. Nu sitter regissören i ett av Venedigs mest anrika hotell med strålande utsikt över lagunen och Canal Grande. Ett happy place för McDonagh som nu premiärvisat sina tre senaste filmer på Venedigs filmfestival med stor framgång och festivitas. Såväl ”Three billboards outside Ebbing, Missouri” som ”The banshees of Inisherin” har dessutom gått raka spåret till Oscarsgalan. Med tanke på publik- och kritikjublet efter världspremiären lär inte heller den här filmen bli lottlös när årets Oscarsnomineringar offentliggörs i januari.
Kanske var det 50-årsminnet av kuppen i Chile 1973, då den demokratiskt valda presidenten Salvador Allende mördades och Pinochets militärjunta tog över landet, som påverkade skrivprocessen positivt. Men de gamla punkarna i bandet The Clash var definitivt inblandade när ”Wild horse nine” till slut föddes.
– Jag var runt tolv år när jag hörde plattan ”Sandinista!” och fastnade helt för låten Washington bulletts, om Allende, Victor Jara och allt det där om den amerikanska imperialismen. Jag visste ju ingenting om den mörka historien då men jag minns att jag sedan blev helt besatt av att läsa om USA:s inblandning i Sydamerika och runt om i världen under det kalla kriget, liksom förstås CIA:s black ops, de hemliga operationerna.
Två ärrade och ständigt tjafsande CIA-agenter, som reser från huvudstaden till Påskön precis innan militärkuppen, steg fram ur manussidorna och Martin McDonagh kunde äntligen återvända till Påskön med sitt filmteam. På grund av det stora avståndet var alla tvungna att stanna i drygt två månader. Det blev en komplicerad inspelning där all teknik och scenografi var tvungen att fraktas från fastlandet, men McDonagh ser fortfarande salig ut vid minnet av tiden på ön.
John Malkovich, som jobbar med McDonagh för första gången, spelar den äldre agenten som ägnat sitt liv åt att destabilisera demokratier på olika kontinenter. En snurrig, sjuk och ångerfull gammal räv som släpper lös såväl sina demoner som sina skuldkänslor när han känner slutet närma sig. Sam Rockwell, som synts i ”Seven psychopaths” och ”Three billboards…” gör den yngre kollegan som fått ett otäckt uppdrag av sin störda chef (Steve Buscemi).
Problemfylld manlig vänskap impregnerad med svart humoristisk dialog står inte oväntat i förgrunden även här. Det har blivit något av McDonaghs paradgren sedan genombrottet med vinterkyliga gangsterdramat ”In Bruges” och inte minst senare i det ödesmättade kostymdramat ”The banshees of Inisherin” som utspelar sig på en irländsk ö.
– Jag är väl helt enkelt bara väldigt intresserad av det ämnet och hur man kan skildra det på olika sätt. Det finns så många buddy movies, men jag vill gå på djupet och spegla de vänskaper jag själv har – de kan vara rätt mörka och sorgsna men också innehålla en hel del ärlighet, äkthet och närhet. Jag tycker själv att just den aspekten av manligheten skildras alldeles för sällan, säger McDonagh klädd i en midnattsblå tröja med matchande byxor.
Han berättar att Sam Rockwell var självskriven, men att han för den andra rollen sökte just John Malkovichs mer teatrala utstrålning.
– Jag hör av någon anledning alltid Sams röst i mitt huvud, och ur den växer ofta en rollfigur fram. Med John var processen en helt annan, men det känns som om han var den ende som kunde ha gjort den här rollen. Han har en värdighet som tilltalar mig, en särskild känsla för dialog, en beredvillighet att ta sig till mörka platser och ett osentimentalt sätt, säger McDonagh och börjar prata om sin långa beundran av Steve Buscemi:
– Jag har älskat Steve på vita duken i många decennier, men lärde känna honom först här i Venedig för några år sedan när vi söp ihop, haha…
I år gick den vithåriga regissören på röda mattan i Venedig tillsammans med sina skådespelare och sin partner, den ”Fleabag”-kända manusförfattaren och skådespelaren Phoebe Waller-Bridge som mötte fans och fotografer klädd i en spektakulär vit sidenmantel.
Höstpremiären för ”Wild horse nine” avslutar ett år som präglats av Trumpadministrationens alltmer våldsbejakande utrikespolitik med krig och interventioner. Venezuelas president Nicolás Maduro kidnappades och fördes bort av amerikansk militär, regimen störtades och USA började korpa åt sig landets olja som om sjuttiotalet aldrig hade tagit slut.
– Jag kan inte påstå att jag tänkte på Trump när jag skrev filmen men det är klart att det känns som om historien upprepar sig på ett rätt märkligt sätt. Estetiskt och politiskt var vi ju framför allt inspirerade av sjuttiotalsfilmerna, och så lite västern på det också, men det här årets händelseförlopp gör att många kommer att uppleva den mycket mer samtida än jag tänkte mig från början, säger McDonagh, väger på den sammetsklädda stolen och fortsätter:
– Det är klart att filmen inte framställer CIA på något positivt sätt, men jag tycker inte att den är särskilt antiamerikansk. Jag är ju ett stort fan av amerikansk kultur. Även om Trump är ett lågvattenmärke, så påminner filmen snarare om att USA har haft dåliga ledare förr – och förmodligen kommer att få det i framtiden också.
För McDonagh skulle det vara ett kardinalfel att döma sina egna rollfigurer även om de har begått rätt horribla handlingar. Men de två första orden han skrev i sitt manus var ändå ”skuld” och ”ånger”.
– Jag tycker det är ett spännande att bjuda in publiken att möta de här två personerna som är lite som ett gammalt gift par, kanske tycka om dem lite grann och skratta åt deras humor, men också förstå vad människor som de varit kapabla att göra genom historien. Dessutom dömer ju Johns karaktär sig själv ganska hårt, vilket alltid är ett intressant filmtema.
Varför Venedig – staden som gett Martin McDonagh så mycket medvind – är så starkt förknippad med döden i filmen hinner vi aldrig gå närmare in på innan intervjutiden är slut. Men när han hastar ut säger han ändå, med ett snett leende:
– Alltså, jag vill dö i Venedig när den dagen kommer. Det är så vackert här att man kommer att glömma allt annat.
Fakta.Martin McDonagh
Född: 1970 i ett arbetarhem med irländska rötter i London. Lämnade skolan vid 16 års ålder. Dramatiker, manusförfattare och regissör. En äldre bror, John Michael McDonagh (”The guard”, ”Calvary”) skriver och regisserar också filmer.
Karriär: Blev känd i Londons teatervärld som 24-åring på 90-talet med den omtalade pjäsen ”Pillowman” och gjorde sig snabbt ett namn som en ung punkig pjäsförfattare med hårdkokta och drastiska dramer i Irlandsmiljö. Filmdebuterade med den mörkt surrealistiska ”Six shooter” 2004 som vann en Oscar för bästa kortfilm. Har också gjort ”In Bruges” (2008), ”Seven psychopaths” (2012), ”Three billboards outside Ebbing, Missouri” (2017) och ”The banshees of Inisherin” som nominerades för hela nio Oscarstatyetter (2022). Oscarvinsterna på senare år har framför allt gått till hans skådespelare som Frances McDormand och Sam Rockwell för ”Three billboards…”.
Aktuell: ”Wild horse nine” inviger Stockholms filmfestival den 11 november och får biopremiär över landet den 20 november.
Fem filmer om CIA:s inflytande i världen
”Försvunnen” (1982)
Regi: Costa-Gavras. Med: Sissy Spacek, Jack Lemmon, Melanie Mayron m fl.
Guldpalmsbelönad politiskt thriller som utspelar sig i Chile dagarna efter militärkuppen. Jack Lemmons konservativa, amerikanska far reser till landet för att leta reda på sin son som försvunnit under våldsamheterna. Tillsammans med svärdottern stångas han mot myndigheterna som effektivt mörklägger det mystiska fallet. Den envisa duon avslöjar till sist en koppling till amerikanskt inflytande i samband maktövertagandet.
”I skottlinjen” (1983)
Regi: Donald Spottiswoode. Med: Nick Nolte, Gene Hackman, Joanna Cassidy, Ed Harris m fl.
Effektiv thriller (ej att förväxla med Clintan-filmen från 1993) som utspelar sig i det våldsdrabbade Nicaragua 1979. En våghalsig och kaotisk frilansfotograf slår följe med två amerikanska journalister och hamnar mitt emellan den CIA-stödda diktatorn Somozas styrkor och de rebelliska sandinisterna. Ett högoktanigt och actiondrivet moraldrama om jakten på den perfekta bilden kontra det personliga ansvaret i en krigssituation.
”Salvador” (1986)
Regi: Oliver Stone. Med: James Woods, Jim Belushi, Elpidia Carrillo, John Savage m fl.
En av Oliver Stones bästa filmer som även den kretsar kring journalistik i krigstid. James Woods nerdekade reporter följer inbördeskriget i El Salvador, blir förälskad i en utsatt kvinna och försöker rädda henne genom att försöka förhandla med såväl gerillagrupper som den USA-stödda militärdiktaturen. Filmen återkallar de verklighetsbaserade våldtäkterna och morden på fyra amerikanska, katolska nunnor som dödades av regimens dödspatruller.
”Zero dark thirty” (2012)
Regi: Kathryn Bigelow. Med: Jessica Chastain, Joel Edgerton, Chris Pratt m fl.
En kraftigt omdebatterad thriller som kretsar kring CIA:s långa jakt på den eftersökta saudiska terroristen Usama bin Laden, som anklagades för att ligga bakom terrorattentatet i New York den 11 september 2001. En lågintensiv skildring som problematiserar, eller inte beroende på ståndpunkt, hur den amerikanska underrättelsetjänsten använde sig av tortyr för att lokalisera och eliminera al-Qaida-ledaren som gäckade USA så länge.
”Sicario” (2014)
Regi: Denis Villeneuve. Med: Emily Blunt, Josh Brolin, Benicio Del Toro m fl. (2014).
Den franskkanadensiska ”Dune”- regissören reste för drygt tio år sedan till Mexiko för att skildra en ung FBI-agent specialiserad på gisslansituationer och ett gäng skumma CIA-agenter som blir inblandade i ett ovanligt smutsiga drogkrig. En gåtfull ”konsult” drar med sig gruppen ut i ett moraliskt gungfly. En stjärntät och kylig knarkthriller präglad av empatilöshet, brutal våld och utsatta offer.
John Malkovich: ”Jag tänker aldrig gå i pension”
Här är guldkornen på Stockholms filmfestival