Behöver du lakan? Mat? Sovplats? Hygienartiklar? Nya dokument, som pass och legitimation? Tågbiljetter?
Den som kommer till flyktingmottagningen i Lozova får sätta kryss på en blå lapp. ”Ja” eller ”nej”.
Sedan får de vänta. Kön är lång.
Det pågår en tyst flykt från Donetskregionen i östra Ukraina och staden Lozova har blivit en knutpunkt för internflyktingar. Mellan 250 och 300 personer kommer hit varje dag. Antalet har ökat successivt, men varit stadigt högt under hela sommaren.
Mottagningen är belägen i en skola. Hjälporganisationerna har radat upp sig i korridoren och erbjuder tillfälliga boenden, förnödenheter, kontakter med läkare. Ett klassrum har gjorts om till provisoriskt familjerum, där finns barnböcker och färgglada leksaker.
– Men de allra flesta som kommer hit nu är äldre. Många har ingenstans att ta vägen: de som har kontakter och resurser har redan lämnat det här området, säger Alesia Tjetjikova, vid Relief coordination centre, som organiserar mottagandet i Lozova.
Hon ser sig omkring i den packade trapphallen.
– En del är skadade av splitter av drönare. Mest av allt behöver de psykologiskt stöd. Efter över fyra år av krig är många i dåligt skick.
Första veckan i augusti kom 1 654 internflyktingar hit; sedan starten för precis ett år sedan har över 51 000 tagits emot. Alla kommer från Donetskregionen, i östra Ukraina.
Före det fullskaliga kriget hade Lozova en befolkning på cirka 53 000. Många av dem har lämnat stan, men ersatts av andra – den militära närvaron är påtaglig här.
I staden samlas också civila som flytt från orter längre österut, frontnära orter som Dobropilia, Druzjkvika och Kostiantnyivka.
Läget har blivit mer kritiskt också i Lozova. Nyligen attackerades tågstationen av ryska drönare, med två döda och åtta skadade som följd – men orten är fortfarande utom räckhåll för fiendens pilotstyrda drönare.
Sedan en tid når de så kallade fpv-drönarna däremot de större orterna Kramatorsk och Slovjansk, drygt 11 mil österut. Det är resultatet både av en långsam, diffus förändring av området vid fronten, där allt större områden inte kontrolleras av någon part i kriget – och av en teknisk utveckling, med drönare som har allt längre räckvidd.
När DN besökte städerna i slutet av februari var de tydligt märkta av kriget, med raserade byggnader och bara ett begränsat utbud av öppna kaféer och butiker.
Människorna hade lärt sig leva med det ständiga hotet från shahed-drönare. I stället talade de med oro om den stund fpv-drönarna skulle nå Kramatorsk. Att det innebar en brytpunkt.
Den situationen är nu verklighet.
När fpv-drönare är ett hot kan vem som helst kan bli måltavla för vad som kommit att kallas ”mänsklig safari” – ett slags prickskytte där den ryska drönarpiloten utser sina mänskliga mål. Hur det kan gå till syns i ett filmklipp där en grönsakshandlare i Cherson desperat försöker ta skydd bakom sin bil från en jagande drönare – som till slut träffar honom och exploderar. Mannen överlevde mirakulöst.
– Det blev för farligt att gå ut över huvud taget, säger Dmytro Makarov, 23, som kommit till Lozova tillsammans med en moster och två kusiner.
– Allt smällde: artilleri, drönare, bomber. Det har blivit mycket, mycket värre. Vissa områden går inte att vistas i alls. Efter klockan sex på kvällen är gatorna tomma på civila. Nästan ingenting håller öppet längre.
Nu ska de ta sig till Charkiv. Där tror Dmytro Makarov att han kan hitta ett nytt jobb. Han hoppas på att komma i väg senare samma dag, med buss. Till Lozova har ett fåtal tagit sig i egen bil, men de flesta har åkt i särskilda evakueringsbussar.
Raisa, 77, stannade i sitt hem så länge hon kunde innan hon ringde ett akutnummer och bokade plats på en buss, förklarar hon:
– Jag vill inte dö. Jag hörde explosioner hela tiden och jag bor högst upp i mitt hus, på fjärde våningen. Jag trodde att jag hade vant mig, anpassat mig till kriget. Men till slut gick det inte.
Trots att hon bodde ensam levde hon aldrig instängt eller isolerat.
– Jag behövde ju gå ut för att handla! Uträtta vanliga ärenden. Det fanns en marknad i närheten.
Raisa är född och uppvuxen i Kramatorsk, där hon har arbetat som hårfrisörska under hela sitt yrkesliv.
– När jag var på topp var jag en av de allra bästa. Det är kanske 25 år sedan. Jag arbetade på en stor salong då, och jag har förresten inte helt slutat. Jag har mina stamkunder kvar.
Hon skrattar och stryker svetten ur pannan. En fullpackad klädkasse står på golvet intill henne. Raisa lämnade hemstaden tillsammans med en väninna och hennes lilla hund. Hon ska ta sig till Kiev, där hon har ett 24-årigt barnbarn.
– Sedan vet jag inte. Hon får bestämma vart vi tar vägen.
I takt med att de civila lämnar blir det allt svårare för många orter att upprätthålla normal samhällsservice. Allt eftersom blir det alltså både farligare och svårare att bo kvar. Förstörd infrastruktur repareras inte alltid längre, butiker klappar ihop, skolor, lokaltrafik, sjukhus lägger ned. Det blir en ond cirkel.
Att också storstäderna Kramatorsk och Slovjansk börjat överges av civila är strategiskt illavarslande för Ukraina. Skulle Kiev i förlängningen tappa kontroll över dem försvagas försvarsbältet i öst kraftigt. Men Ukrainas kamp handlar inte enbart om gränser och territorier, utan om demografi och bebodd mark, något som allt oftare lyfts av ukrainska analytiker. Är byarna raserade och stora områden tömda på människor finns till slut mindre att slåss om.
På mottagningscentrets skolgård i Lozova har den norske volontären Helge Flatøy slagit upp ett mobilt rökeri. På två dagar hivar han ut 1 200 pulled pork-burgare med egengjord coleslaw. Kön ringlar. En äldre dam lutar sig framåt med det fyllda brödet i näven för att inte spilla majonnäs och barbequesås på sin sommarblus.
– Det finns många människor här som gör ett betydligt tyngre och viktigare arbete än jag. Men också det enklaste – som några måltider – gör skillnad, säger Helge, som rest regelbundet till Ukraina i flera år.
Han fyller några korvbröd till en 5-årig pojke som vill ha till hela sin familj, som väntar i skuggan av ett träd. Han iakttar koncentrerat maten och balanserar noga så många han kan.
Också på insidan av skolbyggnaden tas lunchen tacksamt emot, där koordinatorn Alesia Tjetjikova ser ut över sina upptagna kolleger. De registrerar flykting efter flykting.
– Vår personal har ingen paus, hinner inte äta, gå på toaletten. Det kommer nya människor hit hela tiden.
Fakta.Flykten västerut.
● I januari bodde 192 000 civila kvar i de ukrainskkontrollerade delarna regionen Donetsk i östra Ukraina. Den 22 juli hade siffran sjunkit till 124 500, enligt lokala myndigheter.
● Enbart i juli lämnade 7 800 civila området. Av dem kom ca 5 100 från Kramatorsk och Slovjansk, städer som beskrivs som hörnstenar i Ukrainas försvarsbälte.
● Även förhållandena för civila i regionen Charkiv, i nordöstra Ukraina, har försämrats, med utökad evakuering från flera byar.
Fakta.Drönare i krig.
● Kriget i Ukraina har kommit att till största delen föras med obemannade farkoster – det vill säga drönare.
● Det finns i dag en lång rad drönare för olika uppdrag, som spaning, attack och försvar.
● En så kallad fpv-drönare är en fjärrstyrd drönare som kontrolleras av en pilot. Fpv står för ”first person view”, och användningen av dem finns dokumenterad sedan mitten av 2022.
● Både Ukraina och Ryssland använder fpv-drönare.
● De flesta fpv-drönare når upp till cirka 25 kilometer, men det finns ukrainska drönare som når över tio mil.
● En del fpv-drönare kan med AI-teknik låsas vid sitt mål och därefter sköta jakten utan manuell styrning.
● En Shahed syftar på den iransktillverkade attackdrönare som Ryssland använder i kriget. Den har låg tillverkningskostnad och påminner om ett litet flygplan, med cirka 2,5 meter mellan vingspetsarna. En del modeller kan färdas uppemot 2 000 kilometer, och bära flera kilo sprängladdning.
Läs mer:
Vid fronten rycker befälen på axlarna åt Zelenskyjs ministrar
Frisläppte krigsfången: ”Jag kan inte tro att det är sant”