Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Det är en lite underlig situation när vi snart rör oss mot valurnorna, detta valets år 2026. Den sittande regeringen bestående av M, KD och L ställer inte upp för omval. Den som hade velat fortsätta som nu kan inte rösta för det, utan hänvisas till ett nytt Tidöalternativ där Sverigedemokraterna lovats ministerposter.
Nu verkar det förvisso inte som att en sådan regering får förtroende av väljarna. Tidöpartierna samlar långt ifrån 50 procent i opinionsmätningarna, även om man är snäll och räknar in L som parkerat sig under 3 procent i väljarstöd (i senaste DN/Ipsos fick de 1 procent). Samtidigt finns väljarna som ännu inte har bestämt sig kvar, som ofta står i mitten politiskt. Men de ogillar SD oerhört mycket. Och en Tidöseger betyder garanti för SD ministrar.
När DN/Ipsos (3/8) nu jämför väljarrörelser från juni till valdagen de senaste fem valen blir det tydligt att en opinionsförflyttning så pass stor att Tidöpartierna vinner månaderna innan valet vore historisk.
Så, ponera att Tidö förlorar – vad händer då?
Det är en öppen fråga. För hur mycket de borgerliga än försöker skapa den bilden finns ingen vänsteropposition som går till val tillsammans. Visst, V-S-MP-C får majoritet i opinionsmätningarna. Men det är inte den enda majoriteten som går att skapa. Beroende på valresultat så kan regeringar bildas med ett eller flera av dagens Tidöpartier, som inte innehåller något ytterkantsparti.
Den vuxne i rummet får acceptera att det inte finns några lyckliga regeringssamarbeten, och varje olyckligt regeringssamarbete är det på sitt eget vis
Och om det är något de borgerliga partierna älskar mer än att förklara att de är överens, så är det att slå fast att de är ansvarstagande. I mars förklarade exempelvis L-ledaren Simona Mohamsson att hon tar ”ansvar för Sverige” 14 (!) gånger under en Agendaintervju.
Vad betyder sådana ord? Tja, möjligtvis att om man förlorar sätter man sig inte med armarna i kors och försöker tvinga fram ett vänsterstyre. I stället engagerar man sig i regeringsbildningen.
Den vuxne i rummet får acceptera att det inte finns några lyckliga regeringssamarbeten, och varje olyckligt regeringssamarbete är det på sitt eget vis.
Framtiden är oviss, men vi kan säga så här: Om ingenting historiskt händer kommer Tidöpartierna få chansen att visa precis hur ansvarstagande de är den 14 september.
Läs mer:
Max Hjelm: Problemet är inte AI-tekniken – utan personerna bakom
Max Hjelm: Är det så här författarna kan bli fria från maktlösheten?
DN:s ledarredaktion: Detta är anledningen bakom Liberalernas och Sverigedemokraternas kärleksaffär