Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Sverige som land har verkligen gjort mycket för Ukraina. Drivit på för sanktioner mot Ryssland i EU. Bidragit med 155 miljarder kronor sedan 2022.
Det är sannerligen något att vara stolt över.
Men det finns en punkt där vi år efter år underpresterat i solidariteten med Ukraina. Det gäller gentemot de som inte är på slagfältet, utan har tvingats fly från den ryska aggressionen.
Efter Putins invasion bestämde EU i mars 2022 att ukrainska flyktingar skulle ha rätt att få skydd i EU.
Månaden innan hade dåvarande statsminister Magdalena Andersson (S) menat att andra länder borde ta ett större ansvar för de ukrainska migranterna än Sverige. Så blev också fallet.
I Christian Lindell och Alex Voronovs bok ”Den långa bluffen” skildras skeendet. Jämfört med befolkningsstorleken har Norge, Finland och Danmark välkomnat nästan 2–3 gånger fler ukrainare än Sverige, förklarar de. En anledning är antagligen de usla villkor som vi erbjudit flyktingarna: ”I Sverige var de, och är till stor del fortfarande, på nivån att folk behöver svälta”, skriver Lindell och Voronov.
Ukrainare som anlände efter krigsutbrottet fick som mest 71 kronor per dag att röra sig med för allt från mat och medicin till kläder. De folkbokfördes först inte, därför fick de inte studera Svenska för invandrare (SFI) eller delta i etableringsinsatser som erbjuds andra nyanlända. På grund av avsaknad av personnummer kunde de inte skaffa bank-id eller använda digitala kontaktvägar med myndigheter och företag.
Det är svårt att inte se det här i ljuset av svensk migrationspolitik.
När regeringen först tänkte ändra detta föreslog dåvarande migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) att ukrainarnas folkbokföring skulle komma med undantag – de skulle inte få tillgång till olika bidrag som andra har rätt till. Så blev det inte. Men många saknar fortfarande flera rättigheter, trots att inget tyder på att kriget blir kortvarigt.
Från och med i juni i år finns visserligen ett undantag som gör att ukrainare kan söka arbetstillstånd utan att lämna Sverige, med ett lönekrav som ligger under det som krävs av övriga arbetskraftsinvandrare – 75 procent av medianlönen i stället för 90 procent. Det är ändå mer än vad många har möjlighet att få.
Det är svårt att inte se det här i ljuset av svensk migrationspolitik. När kriget i Ukraina startade hade svenska politiker ägnat flera år åt att göra livet så svårt som möjligt för asylsökande och invandrare i allmänhet.
Resultatet är skamligt.
Läs mer:
Max Hjelm: Problemet är inte AI-tekniken – utan personerna bakom
Max Hjelm: Är det så här författarna kan bli fria från maktlösheten?
DN:s ledarredaktion: Ukraina slår mot krigsmaskinen – Ryssland mot bostadshus och barn
