Det årliga mötet i München är sedan några decennier den största samlingen för den globala utrikes- och säkerhetspolitiska eliten att dryfta frågor om krig och fred. En stor del av diskussionerna pågår bakom kulisserna, utan insyn för press och allmänhet. Och ibland har mötet passerat utan att göra något större väsen av sig.
Men lika ofta har världshistoriska händelser utspelat sig inför öppen ridå. På fredag är det dags igen i München. Då kan vad som helst hända, även om ingen vet vad det är för överraskning som väntar.
Ett dramatiskt exempel på att världen var på väg in i en ny era var mötet i februari 2003. Då pläderade den amerikanske försvarsministern Donald Rumsfeld för att Europa skulle ansluta sig till George W Bushs krig mot Irak.
Den tyske utrikesministern Joschka Fischer trodde inte på Rumsfelds argument. I stället uttalade han sex ord som skulle visa sig vara väl valda: ”Excuse me, I am not convinced” (ursäkta mig, jag är inte övertygad).
Rumsfeld och Bush ignorerade alla invändningar och följande månad inledde USA kriget mot Irak. Fischers tal avspeglade en öppen brytning mellan Europa och USA och en första spricka i den transatlantiska alliansen.
Den tyska regeringen, liksom den franska, visade sig ha haft rätt i sin skepsis. USA:s argument för att angripa Irak – att Saddam Hussein hade massförstörelsevapen och hade stött terrorgruppen al-Qaida – var rena påhitt.
Det skulle inte dröja länge innan det var dags för världsordningen att skaka på nytt. Året var 2007, då Rysslands president Vladimir Putin för första – och enda – gången besökte säkerhetsmötet i München. I sitt tal gick Putin till attack mot USA:s dominans och han anklagade väst för dubbelmoral, för brott mot internationell rätt och för att bedriva aggressiva krig, som i Irak. Han talade om farorna med den USA-ledda ”enpoliga” värld som uppstått efter supermakten Sovjetunionens kollaps och det kalla krigets slut. Putin såg det som en provokation att Nato utvidgades österut med nya medlemmar:
– Mot vem är denna expansion riktad? Vad hände med de försäkringar som våra västliga partners gjorde efter upplösningen av Warszawapakten, undrade Putin.
Många som ännu levde i den känsla av avspändhet som präglat de öst-västliga relationerna i Europa efter sovjetkommunismens fall blev bestörta av Putins stridslystna sätt att uttrycka sig.
Det var uppenbart att talet representerade någonting helt nytt. Putin deklarerade att man inte kan trampa på Ryssland och att USA:s roll som enda supermakt var oacceptabel.
Ändå togs talet till en början inte på tillräckligt allvar av alla. De hade kanske inte noterat vad Putin sade i april 2005 i Moskva:
– Sovjetunionens fall var det förra seklets största geopolitiska katastrof.
Bland åhörarna i salen i München satt Ukrainas dåvarande president Viktor Jusjtjenko. Han hade utsatts för ett giftmordsförsök knappt tre år tidigare – inte osannolikt av ryska säkerhetstjänsten – och förstod säkerligen att Putin var ute efter revansch.
Ganska snart insåg även de flesta andra att Putins utspel 2007 innebar ett epokskifte och en föraning om hans geopolitiska planer.
Putin hade bestämt sig: Den europeiska säkerhetsarkitekturen – inklusive de forna sovjetiska koloniernas anslutning till den västliga försvarsalliansen – var ett hinder för hans strävan att återupprätta det ryska stormaktsväldet.
Redan följande år, i augusti 2008, invaderade den ryska armén grannlandet Georgien och ockuperade de två regionerna Sydossetien och Abchazien.
Trump hade därmed spelat bort två viktiga kort till Putin, utan att få något tillbaka.
Wolfgang Ischinger, ordförande för säkerhetskonferensen i München, konstaterade i efterhand:
– Jag ser Putins tal som slutet på en era och början på en annan, som ännu inte har avslutats, och den består av rysk konfrontation med väst.
Nästa ryska steg kom 2014, med annekteringen av Krim. Och 2022, med den storskaliga invasionen av Ukraina.
2024 var Putin – nu efterlyst av Internationella brottmålsdomstolen i Haag för krigsbrott i Ukraina – inte välkommen till München. Men Putin blev även detta år något av en huvudperson på mötet, när det stod klart att ännu en av hans politiska fiender hade mördats. Aleksej Navalnyjs död slog ned som en bomb på konferensens första dag. Hans hustru Julia Navalnaja gick upp på scenen och pekade ut Putin som ansvarig för hennes makes död i fångenskapen i Sibirien.
Även 2025 startade mötet med en smärre chock. Den nytillträdde amerikanske vicepresidenten höll ett tal som rev upp en djup klyfta mellan USA och Europa.
Politikerna och diplomaterna som bänkat sig i hotellet Bayerische Hof kan inte ha varit helt oförberedda. Donald Trump hade återkommit till Vita huset mindre än en månad tidigare. Det var knappast okänt att Trump ifrågasatte Natos existensberättigande. Det var uppenbart att slagordet ”America First” skulle styra bort politiken från alliansbyggande.
Trump hade just haft ett 90 minuter långt samtal med Putin, det första mellan presidenterna i Washington och Moskva på två år. Trump och Putin kom överens om att göra upp om Ukrainas öde – och ett fredsavtal – över huvudet på Ukraina.
Dagarna innan hade USA:s nya försvarsminister Pete Hegseth vid ett Natomöte i München meddelat att Ukraina kan glömma medlemskap i den västliga försvarsalliansen och att återfå det territorium som Ryssland ockuperat.
Det var exakt de två saker som var Putins huvudmål med kriget i Ukraina.
Trump hade därmed spelat bort två viktiga kort till Putin, utan att få något tillbaka.
När JD Vance äntrade scenen förväntade sig många att han skulle ägna sitt tal åt USA:s syn på världsläget och kriget i Ukraina. Men vicepresidentens ärende var ett annat: att förebrå Europas ledare för att inskränka det fria ordet och för att de, allt enligt Vance, i strid med de europeiska väljarnas önskan hade öppnat dörrarna för miljoner migranter.
Det som verkligen skakade om åhörarna var att Vance förklarade att det hot mot Europa som oroade honom mest inte kom från Ryssland eller Kina. Hotet kommer enligt Vance inifrån, ”genom att Europa backar från sina mest fundamentala värderingar”.
Han kritiserade också konferensens värdar för att ha utestängt ledarna för det högerradikala och proryska partiet Alternativ för Tyskland, AFD, som av den tyska säkerhetstjänsten klassats som en ”bekräftat högerextremistisk organisation”.
– Varför har arrangörerna förbjudit politiker att delta bara för att de står för idéer som de inte gillar?
Efter en intensiv kampanj, där AFD tog hjälp av sina goda kontakter i Trumps administration, backade arrangörerna och tre företrädare för partiet får delta i årets konferens.
Nu väntar vi med spänning på vad som blir årets överraskning i München.
Fakta.Konferensen i München
● Årets säkerhetskonferens i München, MSC, som pågår 13–15 februari, har genomförts varje år sedan 1963. MSC anses vara det viktigaste internationella mötet för diskussioner om säkerhetspolitik och samlar statsledare, politiska tungviktare, militärer och analytiker.
● Över 1 000 deltagare från 115 länder, däribland nära 60 stats- och regeringschefer, ska närvara. Från USA kommer utrikesminister Marco Rubio. Övriga ledande namn är EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen, Tysklands förbundskansler Friedrich Merz, Natos generalsekreterare Mark Rutte och Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj.
● Ämnen som kommer att tas upp på MSC 2026 är enligt arrangören ”europeisk säkerhet och försvar, framtiden för den transatlantiska relationen, återupplivandet av multilateralism, konkurrerande visioner om den globala ordningen, regionala konflikter och säkerhetskonsekvenserna av tekniska framsteg”.
Läs mer:
Så kan stormakterna dela upp världen mellan sig
Michael Winiarski: Det talar för och emot att USA anfaller Iran
