Molly Crabapple: ”Jag hoppas att berättelsen om Bund kan leda oss mot försoning”

”Tradition är inte att dyrka askan. Det är att bevara lågan”, sa den österrikiske judiske kompositören Gustav Mahler. Det är så författaren Molly Crabapple vill beskriva den röda tråden bakom Bund, den judiska arbetarrörelse vars uppgång och fall hon skriver om i sin senaste bok.

Att läsa om judisk historia i Europa, i synnerhet Östeuropa, är förkrossande för tron på mänskligheten. Judar dödades för att de var bolsjeviker, mensjeviker, för att de var rika och för att de var fattiga. För att de deltog i krig och för att de inte deltog i krig. För att de var polacker, ukrainare, litauer, ryssar eller tyskar – eller för att de inte var det. De dödades för att de var judar.

Sionismens självklara lösning var ett uttåg ur det Europa som slaktat dem. Men in i det sista fanns en annan judisk rörelse som, osannolikt nog, kom fram till motsatsen. Bund (Det allmänna judiska arbetarförbundet för Litauen, Polen och Ryssland) utgick från en enkel princip: Doikayt, härhet, i kontrast mot sionisternas Dortkayt, därhet.

”Här där vi bor, är vårt land”, var den ledande principen hos Bund och det är också namnet på författaren och konstnären Molly Crabapples bok om den judiska arbetarrörelsen, ”Here where we live is our country. The story of the Jewish Bund”.

– Bara att nämna Bund, en organisation som inte varit politiskt aktiv på 80 år, leder ofta till en strid ström av sionistiskt ursinne, säger Molly Crabapple när jag intervjuar henne på länk från hennes bohemiskt inredda lägenhet i Williamsburg.

Hon citerar några av reaktionerna hon fått: ”De gasades ihjäl allihopa, du vill att judar ska gasas ihjäl, du borde gasas ihjäl som dem!”

Bund tog sin början på 1890-talet, i revolutionära judiska kretsar i det ryska imperiet. Syftet var att organisera judiska arbetare i socialistisk riktning.

I Sergej Eisensteins klassiker ”Pansarkryssaren Potemkin” syns en kvinna hålla ett revolutionärt brandtal i Odessa, under upprinnelsen till revolutionen 1905. Kvinnan fanns på riktigt och hette Anna Lipshitz – hon var Bunds främsta talare och fick öknamnet ”Raseriet” i pressen. Medan Lipshitz piskade upp stämningen vid hamnen rodde tre revolutionärer, två mensjeviker och en bundist, ut till det faktiska slagskeppet Potemkin för att övertala besättningen att leda ett väpnat uppror. Potemkinbesättningen tvekade och revolutionen misslyckades – tills vidare.

Det är tankeväckande att Bund utgör en slags Zelig – den fiktiva Woody Allen-karaktär som dyker upp vid varje historiskt skeende, i filmen med samma namn från 1983 – i östeuropeisk, revolutionär politik.

Men olikt Zelig var rörelsen knappast anpassningsbar. Bund figurerade bland exilryssar i Västeuropa och deltog i revolutionerna som till slut störtade tsaren. Rörelsen deltog i den enorma Arbetarolympiaden i det röda Wien på 20-talet, som var större än de officiella Olympiska spelen. Bundister försvarade den spanska republiken tillsammans med palestinska kommunister och irakiska judar under 30-talets inbördeskrig. Bundmedlemmen och advokaten Leon Feiner skrev den första judiska rapporten om Förintelsen, och bundister svalde sin stolthet när de motvilligt lierade sig med sina ideologiska ärkerivaler, sionisterna, för att göra ett sista, desperat uppror mot nazisterna i Warszawas getto.

När tsaren störtades hölls stora gatufester i det judiska kvarteret Lower East Side. De vita tidningarna begrep sig inte på firandet

Författaren Molly Crabapple fick upp ögonen för organisationen när hon, i en nästan parodiskt litterär scen, rotade i en gammal skokartong tillhörande konstnären Sam Rothbort. Han föddes i byn Volkovysk i dagens Belarus, och flydde från Europas pogromer och antisemitism till New York, där han stannade. Han var medlem i Bund och gammelmorfar till Crabapple.

Efter att hon skrivit en omtalad artikel om Bund i New York Review of Books började hon på sitt ambitiösa verk. Men Crabapple är ingen historiker och kom till skrivandet senare i livet.

– Jag gick på en konstskola som var så flummig att vi fick måla vad vi kände för om grekisk filosofi i stället för att skriva tentamen. Jag betalade hyran genom att dansa go-go på nattklubbar och jobba som nakenmodell i New York.

Hon tågluffade genom Europa som tonåring och hamnade i Marocko. Där förälskade hon sig i arabisk konst och poesi. Två dagar innan hon fyllde 18 inträffade terrordådet den 11 september i New York, hennes hemstad. De islamofobiska och krigiska efterdyningarna var ett politiskt uppvaknande. Hon deltog i Occupy Wall Street som inspirerats av den arabiska våren. Hon reste till Istanbul för att vara nära den syriska revolutionen och skrev där en bok tillsammans med den syriske journalisten Marwan Hisham. Hon deltog i demonstrationer och aktioner mot Gazakriget 2023 och förra året knackade hon dörr till stöd för New Yorks socialistiske borgmästare, Zohran Mamdani.

Molly Crabapple är inte den första New York-bon att solidarisera sig med en kamp på andra sidan jordklotet. I ”Here where we live is our country” citerar hon fascinerande inlägg från den svarta amerikanska pressen i samband med pogromer mot judar i Odessa år 1905:

”Den civiliserade världen har aldrig bevittnat något så fruktansvärt som massakrerna på judar som dagligen äger rum i Ryssland. Med Ku Klux Klan, pogromer och dödande i den amerikanska södern har vi trott att det var den svarta amerikanen som uthärdat mänsklighetens tuffaste öde. Detta måste vi ompröva”, stod det till exempel i tidningen New York Age.

– När tsaren störtades hölls stora gatufester i det judiska kvarteret Lower East Side. De vita tidningarna begrep sig inte på firandet. New York Age, däremot, som hade bevakat den judiska frågan i Europa, förstod och uttryckte empati. De skickade också med en varning sprungen ur egen erfarenhet: Ändrade lagar innebär inte ändrade attityder.

En ung kille hörde av sig och sa att han kämpat så mycket med sin familj sedan den 7 oktober. Hans pappa köpte två exemplar av boken

Den ryska revolutionen, det glada tjugotalet och det judiska Europa kan kännas avlägset i dag. Framför allt förintades det Europa som en gång existerat av de två världskrigen och nazisternas massmord.

Men hundra år är inte särskilt lång tid, och människor i dag är inte så olika de Crabapple skriver om. Crabapple jämför till exempel bundismens medgrundare Arkadi Kremer med de ”taskiga Derridaciterande masterstudenterna” som hennes socialistiska tjejkompisar tyvärr gillar att dejta. Och hon beskriver kvinnliga bundister i 20-talets Polen som ”jazzålderns kattiga babes, rödläppade brudar som jag skulle kunna möta på en nattklubb i New York.”

Trots Crabapples färgstarka skildringar handlar boken om en arbetarrörelse som utplånades i Förintelsen. En rörelse som motsatte sig sionismen utifrån en antikolonial och antinationalistisk inställning ända in i förintelselägren. Vad kan denna historia säga oss i dag?

– En ung kille hörde av sig och sa att han kämpat så mycket med sin familj sedan den 7 oktober eftersom han är antisionist och demonstrerar mot folkmordet, säger Molly Crabapple.

– Hans pappa köpte två exemplar av boken, trots sin starka sionistiska övertygelse – en till sonen och en till sig själv. Jag hoppas att berättelsen om Bund kan leda oss bort från sionismen och mot försoning.