Sårbar Yaya Bey sjunger om höga hyror och låga löner

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Yaya Beys förra album ”Do it afraid”, som släpptes 2025, kallades för ett ”lugnande botemedel” av den brittiska musiktidningen Clash. Amerikanska Pitchfork beskrev låtarna som berättelser om ”att finna och bevara glädjen”. I efterhand har den Brooklyn-bördiga artisten, rapparen och producenten själv beskrivit plattan som undvikande, och sprunget ur ett hastande förbi känslor som hon egentligen hade behövt bearbeta.

När hon nu släpper sin sjunde skiva ”Fidelity”, som kan ses som en fortsättning på den knappt ett år gamla ”Do it afraid”, är uttrycket mer sårbart. Produktionen är vad man skulle kalla motsatsen till tajt (lös?) på det bästa av sätt, rösten är helt obehandlad och skevar både här och var, och texterna är liksom vädjande.

”Fidelity” består av sexton spår och är på flera sätt ett generöst album, Yaya Bey tar sin tid och ger plats åt varje låt att expandera. På ”As the ocean” ramar en atmosfärisk ljudbild in textrader om att vara skör, och om viljan att få bli sedd just så, som ett ömtåligt objekt. ”The towns (bella noche pt. 2)”, är en återhållsam, och ännu mer politisk, fortsättning på den mer drivande ”Bella noches pt. 1” från förra albumet. ”Rent is too high/wages too low”, sjunger hon även här, om och om igen. ”In the middle” är i sina bästa stunder lite utav en modern version av soul-föregångaren Erykah Badus ”Apple tree”, och på ”Egyptian musk” kommer den jamaicansk-amerikanska Queens-artisten Nesta med ett gästspel. Det blir en uppiggande reggae-kontrast till ett övervägande souligt album.

Samtidigt som soundet känns nyckfullt verkar varje instrument omsorgsfullt placerat. Det är en dynamik som märks särskilt väl på skivans höjdpunkt ”Blue”, där en ljus, nästan ohörbar flöjt följer efter den basdrivna rytmen, och alltsammans avslutas med ett mjukt, rullande outro.

Bästa spår: ”Blue”, ”Egyptian musk”

Läs fler skivrecensioner och andra texter av Vera von Otter.