I valskuggans dal
I DN Kulturs artikelserie belyser olika skribenter valrörelsens bortglömda politikområden.
I november 2024 slog den svenska AI-kommissionen fast att utvecklingen går för snabbt för att samhället ska kunna vänta på ”den totala och fullständiga kunskapen”. I stället, skrev kommissionen, gäller det att ”orientera under färd”.
Det är en vacker formulering, nästan poetisk i sin myndighetssvenska. Beskrivningen frammanar en mental bild av ett samhälle i rörelse – modiga upptäcktsresande med karta i ena handen, kompass i den andra, och hår som piskas av framgångsvindarna.
Men vem bestämde egentligen att vi skulle kliva ombord?
Vi skulle knappast hävda att samhället borde utformas efter Ericssons mobilnät eller Ikeas hyllsystem, men uppmaningen från AI-bolagen är att arbetsmarknaden, skolan, sjukvården – faktiskt hela vår demokrati – behöver anpassa sig. Som om AI vore en naturkraft, som vädret, snarare än en produkt av tekniska och ekonomiska vägval.
Nvidias vd liknade nyligen AI-utvecklingen vid hur bilar sågs som barnamördare innan omvärlden anpassade sig: byggde trottoarer, övergångsställen och lärde barn att hålla sig borta från gatan. Han nämnde inte att bilens historia också omfattar decennier av reglering mot industrins vilja, krav och lagar som tillverkarna motarbetade varje steg på vägen.
Det är den aspekt som ofta försvinner när vi definierar samhället som något som ska formas av och stötdämpa den tekniska utvecklingen.
Resultatet blir att alldeles för få svenskar är intresserade av vad som i praktiken är våra viktigaste maktfrågor: vem som äger den digitala infrastrukturen och sätter villkoren för kulturen, vår tillvaro och vårt sociala liv. Eller vad som händer med demokratin när det offentliga samtalet styrs av kommersiella plattformar med egna affärsmodeller och politiska intressen.
Internetpolitiken lyser också med sin frånvaro i valrörelsen. Vilket digitalt samhälle vill partierna egentligen bygga? Vilka friheter ska skyddas, vilka beroendeställningar undvikas, vilka mänskliga behov ska det ta hänsyn till och vilken makt bör det aldrig normalisera?
I svensk politik finns det, något förenklat, två läger.
Socialdemokraterna har kanske den mest offensiva linjen just nu: 15-årsgräns för sociala medier, begränsad anonymitet, skydd mot deepfakes och en nationell nätpolis. Kristdemokraterna har posten som digitaliseringsminister men engagerar sig framför allt i barnskyddsfrågorna. Moderaterna talar hellre om cybersäkerhet, beredskap och svensk kontroll över data än om internet som offentlighet. Liberalerna svajar mellan teknikoptimism och hårda utspel om att begränsa barns skärmtid och tillgång till sociala medier.
Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet argumenterar oftare från ett integritetsperspektiv, mot massövervakning, datainsamling och koncentrerad techmakt
Deras motståndare i debatten kommer också från radikalt olika håll och bevekelsegrunder. Sverigedemokraterna försvarar anonymitet, kryptering och skydd mot plattformarnas moderering, enligt egen utsago som principiell yttrandefrihetsfråga, men med uppenbart egenintresse då de länge stått i konflikt med traditionella medier och byggt upp ovanligt stor räckvidd online. Centerpartiet, Miljöpartiet och Vänsterpartiet argumenterar oftare från ett integritetsperspektiv, mot massövervakning, datainsamling och koncentrerad techmakt.
Tittar man på hur partierna ställer sig till konkreta frågor får man lätt intrycket av att det som avgör inte är någon konsekvent ideologisk kompass eller vision, utan vad som för stunden framstår som mest hotfullt. Därför satsas det mestadels på övervakningsfrågorna, som Chat control och ansiktsigenkänning i realtid med hjälp av AI.
Svensk polis har använt sig av tjänster från övervakningsföretaget Palantir sedan minst fem år tillbaka, utan att polismyndigheten velat besvara frågor om vilka uppgifter som hanteras, var data lagras eller vad avtalet innebär. I juni 2025 träffade Ulf Kristersson bolagets vd och grundaren Peter Thiel på Grand Hotel i Stockholm. Till skillnad från statsministerns övriga möten samma vecka offentliggjordes det aldrig, och mötesanteckningarna hemligstämplades.
Palantirs affärsmodell bygger på att göra sig till en oumbärlig del av olika staters informationssystem, något som borde ha fått varningsklockor att ringa även om Thiel inte – som nu faktiskt är fallet – hade kombinerat politiska ambitioner med en öppet antidemokratisk hållning. Ändå har justitieminister Strömmer avfärdat kritiken som konspirationsteorier, samtidigt som Danmark och Frankrike valt att säga upp sina avtal med bolaget av säkerhetsskäl, och Tysklands författningsdomstol avgjort att tjänsterna strider mot landets grundlagar.
I den politiska debatt som förs om digital suveränitet handlar det ofta om den här sortens beredskapspolitik: att vi måste skydda samhällsviktig verksamhet och säkra upp data för att göra oss mindre sårbara för avbrott och attacker. Det formuleras mer sällan som det demokratiska problem det faktiskt är om medborgarna inte kan förstå och påverka de system som våra institutioner byggt sin verksamhet i. Och det sociala och kulturella perspektivet – att svenskars sociala liv, välmående och kultur i allt högre grad formas av utländska plattformars algoritmer och affärsmodeller – lyfts nästan inte alls, trots att det borde omfattas av samma problemformulering.
Journalister är beroende av Meta och Alphabet för att nå ut med sina nyheter. Svenskar i alla åldrar tillbringar större delen av sin fritid på plattformar som inte byggts för att värna om dem
Tre amerikanska bolag kontrollerar ungefär 70 procent av den europeiska molnmarknaden, och våra myndigheter finns bland kunderna. Journalister är beroende av Meta och Alphabet för att nå ut med sina nyheter. Svenskar i alla åldrar tillbringar större delen av sin fritid på plattformar som inte byggts för att värna om dem. Politiker kommunicerar med sina väljare via X – en plattform som sedan 2022 ägs av en man som vid flera tillfällen påverkat demokratiska val i andra länder och ofta spelar en avgörande roll i spridningen av både politisk desinformation och våldsuppviglande innehåll.
Just nu byggs faktiskt alternativ: europeiska molntjänster, gemensam digital infrastruktur och mjukvara som det offentliga kan äga och kontrollera själva. Men för att kunna existera måste de användas, finansieras, upphandlas och försvaras. Då behövs politiker som är beredda att ställa krav på de system vi använder, och väljare som förstår att digitaliseringen har gjort vad som brukade vara ett nördigt särintresse till något som kontrollerar nästan allt i vårt samhälle och vår vardag.
Det finns hos många ett motstånd mot att politiker ska reglera internet, men det vi beskriver som teknisk utveckling är redan en sorts politik – bara inte demokratins. Så nästa gång någon säger att samhället måste anpassa sig borde den demokratiska ryggradsreflexen vara att i stället fråga: anpassa sig till vad, byggt av vem, och på vilka villkor?
Läs fler delar i DN:s serie ”I valskuggans dal”:
Fanny Nilsson: Glöm vårdköerna – sjukvårdens största kris handlar om något annat
Stefan Jonsson: Här är satsningarna som krävs i kulturpolitiken
Maja Alskog Bredberg: Politikernas valfläsk om billig mat är förödande för svenskt lantbruk