Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Susanna Alakoski
”Sverigefamiljen”
Natur & Kultur, 335 sidor
Efter sex år och fyra böcker går nu Susanna Alakoski i mål med sin ”Bomullssvit”. Romanen ”Sverigefamiljen” är sist ut efter ”Bomullsängeln”, ”Londonflickan” och ”Dotterdottern”, som lanseras på nytt, i pocketutgåva.
Susanna Alakoski följer delvis sin egen familjehistoria under hundra år genom att skildra kvinnor i fyra generationer. Historien om Hilda, Greta, Katherine och Barbara berättar om hur textilindustrin knyter samman två nordiska länder under 1900-talet.
Alakoski har starkt bidragit till att ge kunskap kring den stora grupp finska invandrare som under 1900-talet blivit en del av Sverige. Det började med ”Svinalängorna”. som fick Augustpriset 2006. Och hennes tetralogi om kvinnliga textilarbetare från gården Sorola i finska Österbotten, via Borås och Skellefteå till Bangladesh, är ett stort och ambitiöst projekt, rikt på kunskap.
Det började bra. ”Bomullsängeln” har nerv och spänning. Men efterhand har serien fått problem. Det handlar om gestaltning; få liv i personerna. Om intrigen; den hålls inte tät utan spretar. Om stilen – ett överlastat bildspråk skymmer sikten.
I denna fjärde del är det Barbara som talar. Vi träffar först på henne som tonåring under en skidresa när hon blir oförklarligt matt och trött och trots det envist stretar på i skidspåret. Ordet anorektisk uttalas inte, men romanen igenom räknar Barbara kalorier.
Några år senare 2020, dyker hon upp som doktorand på en konstnärlig utbildning i fri konst. Hon vill med hjälp av dokument, ”ärvda materiella ting” som trådrullar, blixtlås, knappburkar, tyger, foton, brev, vykort, plus minnesanteckningar, inspelningar och lite annat, göra en avhandling, delvis utformad som en installation. Den ska berätta om ”hur textil kan fungera som aktör i ett interaktivt minnesfält”. Men så parodiskt teoretiserande ter det sig inte i praktiken. Barbara försöker i ett akademiskt sammanhang rekonstruera och konstnärligt gestalta anmödrarnas livsöden med textilindustrin som fundament. Ungefär som författaren, Susanna Alakoski, gör i romanform.
Forskarutbildningen innebär ett harvande fram och tillbaka. Barbara öser material över handledaren, till att börja med obearbetat. Professor Gudrun Borg kommer med tips och krav på strukturering och avgränsningar – och med beröm. Lite motigt känns det att som läsare tvingas engagera sig i processen. Och det tar på krafterna att länge och väl följa med på ett stort släktmöte i Finland. Många ättlingar att hålla reda på.
När bilderna och metaforerna staplas på varandra blir effekten att den mångordiga pratglädjen kväver texten i stället för att liva upp den.
Kontakten mellan modern Katherine och dottern Barbara är inte friktionsfri. Barbara vill rädda sin släkthistoria från glömskan medan Katherine är obstinat, hon vill inte ha med det finska förflutna att göra. Barbara har å sin sida problem med moderns beteende, med ”kargheten” plus lite annat ”finskt”, fast hon själv knappast är något solsken. Moderns ignorans inför dotterns forskningsprojekt får en rejäl urladdning innan de båda kan mötas på allvar, den gången i starka gemensamma intryck under en avgörande resa till Finland.
Det påfrestande är att irra runt i romanens omfattande bildspråk, som tar fokus från historien. Hon ”såg ut som hade hon önskat sig Dr. Martens i julklapp men fått en gul täckjacka”. En annan gång är hon ”mager som en frontsoldat på reträtt”. Eller: ”publiken stirrade på henne som abborrarna i Mälaren stirrade på dalande mete”. Och även om det är lockande att med tanke på ämnet använda trådar och tyger i symboliken, som när Barbara med fiktiva trådar ”lagar sorgen”, blir det lite mycket.
När bilderna och metaforerna staplas på varandra blir effekten att den mångordiga pratglädjen kväver texten i stället för att liva upp den.
Det som till slut bränner till skildrar Barbaras resa till lågpristillverkningen i Bangladesh, där fabrikerna släpper ut gifter och där många av våra svenska kläder tillverkas. Vi får kontakt med kvinnliga arbetare som betalas usla löner, sextrakasseras och våldtas utan påföljder. Ett kapitel strålande socialreportage där Susanna Alakoski vet precis vad hon gör. Och varför.
Läs fler texter av Maria Schottenius och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.