Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Segen Meles
”Pappan”
Kaunitz-Olsson, 276 sidor
Jag hittar en gammal artikel ur Nöjesguiden. Det är tidigt nittiotal och Jan Gradvall har intervjuat den unga trion Midi, Maxi & Efti – fenomenet från Akalla som snart kommer att få hela min skolgård att sjunga Yeah. Aha. Yeah. Aha aha. ”Efti understryker att hon, till skillnad från Midi och Maxi, INTE kommer från Etiopien”, står att läsa i artikeln.
I dag vet nog de flesta svenskar ungefär var Eritrea ligger, om inte annat för att en av våra egna medborgare snart har suttit fängslad där i ett kvarts sekel. Dawit Isaak är nu den journalist som varit frihetsberövad längst i hela världen, och kulturskribenten Segen Meles debutroman tillägnas också just honom. Efter ett ögonblicks förvirring förstår man dock att det är någon helt annan som är ”pappan” i berättelsen.
Titelfiguren är en besviken och traumatiserad man som vid sexton års ålder tog värvning i den marxistiska ELF-gerillan, och stred för Eritreas självständighet från den stora grannen i söder: Etiopien. För dottern Harinett – bokens jag – är han närmast en dold sanning att uttolka, en Odysseus som aldrig riktigt kan ta sig hem. Själv prövar hon tanken på att vara Telemachos. ”Men han som likt mig sökte efter sin far visste åtminstone ungefär vad han skulle sätta segel mot och hade dessutom bara en kropp att söka efter, medan jag söker en själ.”
Så rör sig boken mellan dåtid och nutid, mellan träningsläger utanför Asmara och vårdmottagningar i Västerort, från 1961 till 1982, och något som liknar just nu. Allt det som inte är kriget är ändå kriget, och det tycks aldrig ta slut. Inte med flykten, inte med freden eller slitet i det nya, kalla landet – där en liten flicka kastar sig ut i buskarna när hon hör ljudet av hesa Fredrik. ”Är ditt barn ett krigsbarn”, frågar dagisfröknarna. Nej, säger pappa. ”Jag är maktlös inför det liv jag fått”, säger dottern.
Och det här krigsbarnet är övertygat om att hon hade kunnat undkomma den där brutala överfallsvåldtäkten vid Mälarens strand om hon bara hade följt krigets och pappas lagar om att ständigt vara redo för fara. ”Om jag nu försöker måla upp en bild av hur min hjärna ser ut så är ingenting där det ska vara, och om det gör det så hoppar det runt i tiden och förflyttar sig hela tiden”, konstaterar hon.
Något liknande skulle kunna sägas om den här ganska överlastade romanen, där läsaren rör sig lätt desorienterad mellan tider, platser och tilltal. Länge försöker jag kämpa emot, närmast kisa, för att hålla skärpan genom händelseförloppet. För den som är intresserad kan den här boken nämligen också läsas som ett slags indirekt historieskrivning kring en geopolitisk konflikt – som i detta nu tycks vara i färd med att blossa upp igen. I Etiopien pågår sedan ett par år en nationalistisk kampanj kring frågan om kusten mot Röda havet, där Eritrea alltså ligger… i vägen. Så går kriget i arv, på flera sätt.
Att inte kunna fly sitt förflutna är trots allt kärnan i den här boken – även om det hade kunnat gestaltas med lättare hand och med ett mindre övertydligt bildspråk
Kanske är den dramaturgiska oredan i ”Pappan” ett försök till en medveten litterär effekt. Att inte kunna fly sitt förflutna är trots allt kärnan i den här boken – även om det hade kunnat gestaltas med lättare hand och med ett mindre övertydligt bildspråk. Som när det stackars barnjaget spyr upp en portion av hemlandets mat på sin pappas nya skjorta, och han förvandlas till ett monster. Nå, det berättartekniska hantverket kommer Meles förhoppningsvis att kunna utveckla i nästa bok. Vad hon redan äger är förmågan att skriva fram stämningen från ett inre kaos, och en desperat känsla av ofrihet.
Läs fler texter av Kristina Lindquist och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.
