Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
”Det var någon som sa att du var död, Yvonne.” Med de orden hälsar författaren Jovan sin 67-åriga kvinnliga kollega efter att de inte setts på länge. De befinner sig på Berg, ett sorts stipendieresidens där man får skriva ostört och serveras middag om kvällarna. På Berg finns även den hyllade unga debutanten Rebecka, som ska skriva ”den svåra andraboken”, poeten Pierre och prosaisten Hektor.
Dessa fem utgör persongalleriet i Christine Falkenlands ”Författarinnan”, hennes första roman efter ”Själasörjaren” som kom för sju år sedan. Den som för ordet är Yvonne som varit en framgångsrik författare. Nu har hon inte publicerat något på två decennier utan arbetat som lärare på skrivutbildningar. Hennes förhoppning är att hon under några augustiveckor ska komma loss. En gång hade hon och Jovan ett förhållande, det utgör bara en av alla små spänningar på Berg.
Den som studerat en samling författare i ett rum anar att det kan bli ett intrikat spel med avundsjuka och konkurrens. Och för den som följt debatten om Aase Bergs dagböcker och om hur äldre kvinnliga författare och kritiker kan kalla yngre kolleger för ”fittor” kan jag säga att det här finns en hel del stoff att hämta.
Christine Falkenland har sedan debuten 1991 gett ut både poesi, prosa och barnböcker. Hon kretsar ofta runt ämnen som tro, sexualitet och längtan efter tillhörighet. Jag har alltid tyckt om hennes sätt att minimera samtidsreferenser så att koncentrationen på själva dramat blir desto större, men varit mer skeptisk till hennes väl blodfattiga personer. De har för tydligt fått representera idéer. Det lustiga är att det förstärks i ”Författarinnan” – men resultatet är lysande. Hon har skrivit ett smart, stiliserat och roligt kammarspel.
Falkenland förvandlar stipendiegården Berg till en bild för Kulturen. Och hon sparar sannerligen inte på symboler och talande detaljer. Här finns bibliotek, flygel, landskapsmålningar, skinnsoffor och sammetsgardiner, ormbunkar på piedestaler, uppstoppade djur och marmorbyster. Efter middagarna samlas det lilla sällskapet i Blå salongen och deklamerar dikter och lyssnar på Schubert, Chopin och Debussy.
Detta är verkligen traditionen kondenserad. Och i centrum av allas uppmärksamhet rör sig den unga Rebecka, som gärna går barfota och skippar bh:n i sina tunna klänningar. Hon leker lika roat med både Pierre och Jovan och får dem genast att bli rivaler. Men faktum är att alla vill vara nära henne, även Yvonne, de vill ha något, använda henne, på ett eller annat sätt. Den unga kvinnan är medelpunkten – i kulturen och på Berg.
Falkenlands roman hade kunnat bli svåruthärdlig, lika pretentiös som övertydlig. Men den är så full av skarpa iakttagelser om både skrivande, författare och gruppsykologi
Tveklöst har unga Rebecka makten i stunden. Mer osäkert är det om hon kommer att ha det i längden. Intill boningshuset finns en rosenträdgård med en staty av Kalliope, kärleksdiktens och den episka poesins musa, där hon och Yvonne ibland träffas. Den bedagade trädgården kan tolkas som alla orealiserade, kvinnliga berättelser utanför kulturen med stort K.
Falkenlands roman hade kunnat bli svåruthärdlig, lika pretentiös som övertydlig. Men den är så full av skarpa iakttagelser om både skrivande, författare och gruppdynamik att den blir både drabbande och tankeväckande. Här uppstår också en typ av humor som inte är helt olik den som finns hos Lena Andersson. Språklig exakthet skapar oftare än man kan tro dråplig komik.
Framför allt är ”Författarinnan” en skoningslös roman om att bli äldre. Man följer Yvonnes framfart på Berg med hjärtat i halsgropen. Hon har ingen riktig kontroll över sig själv, är liksom inte uppdaterad i sitt eget åldrande (vem är egentligen det?). Tillsammans med kollegorna blir hon nervös och gränslös. Flera gånger tänker man ”gör det inte!” när hon gör en sexuell invit eller sticker in en lapp under någons dörr med oönskade åsikter om deras skrivande. Vi läsare ser hur de andra alltmer undviker henne, artigt men subtilt. Hennes före detta älskare Jovan är inte ens intresserad av henne som minne.
Det är plågsamt. Men Falkenland viker inte från Yvonnes sida utan behåller hela tiden sin lojalitet med henne.
Med hennes skrivande går det inget vidare. Det enda hon förmår anteckna i sin skrivbok är rader som egentligen är skrivna av Gunnar Ekelöf, T S Eliot, Rilke, Goethe, alltså de stora kulturfäderna. Citaten säger visserligen ofta något om Yvonnes livsläge, men de är likväl repetitioner, upprepningar av det som redan sagts i kulturen.
Man kan läsa ”Författarinnan” som ett farväl till en nattstånden kultur som inte har plats för kvinnor, för deras erfarenheter eller åldrande. Falkenland gör en poäng av att allt på Berg är sjangserat, porslinet är kantstött, figurinerna skamfilade. Det är egentligen först när Yvonne blir beskriven i all sin ynkliga förtvivlan, jag ska inte avslöja hur, som hon förmår lösgöra sig ifrån det som pågår i stipendiehuset.
Om denna äldre kvinna alls kommer fortsätta att skriva återstår att se – men det är först nu som hon i så fall skulle vara fri nog att göra det.
Läs fler recensioner och krönikor av Åsa Beckman här, tillexempel ”Kommer AI tvinga soss kritiker att låta mer som människor?” Prenumerera också på nyhetsbrevet ”Wiman & Beckman” där hon och Björn Wiman varje måndag väljer favoritartiklar och ger kulturtips.
