Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Den iranska diktaturen är inte, som Putins Ryssland, en rätlinjig modell där order löper uppifrån och ner, och där inga andra maktcentrum kan göra sig gällande.
Irans system är ett lapptäcke av olika, ofta fientliga, läger som alla måste ta viss hänsyn till varandra: köpmännen i basarerna (som nu för första gången demonstrerar), det shiitiska prästerskapet, det mäktiga ”Väktarnas råd” som godkänner och diskvalificerar politiska kandidater, revolutionsgardet, de andra väpnade styrkorna, presidenten och regeringen.
Dessa tycker sällan likadant, och statens kurs måste jämkas fram med kompromisser. Avståndet, ifråga om livsåskådning, mellan den pragmatiske presidenten Masoud Pezeshkian och den hårda linjens fanatiker, är väldigt.
Över den brokiga samlingen falanger och intressen härskar ayatollah Khamenei, snart 87. Iran har inte blomstrat ekonomiskt under hans snart trettiofemåriga styre, men han har hållit samman regimens olika komponenter på ett skickligt vis, med skoningslöst våld i vissa lägen och största försiktighet i andra.
Khameneis son Mojtaba står nära revolutionsgardet – landets tyngsta maktcentrum efter den högste ledaren. Han har spelat en viktig roll under flera kriser, bland annat under kravallerna 2009 efter att oppositionen anklagat regimen för valfusk. Mojtaba Khamenei ska då ha lett gardets extremt våldsamma paramilitära gren, Basij. Han förekommer ofta i spekulationerna, men inget tyder på att hans far agerar för att bana väg för honom.
Regimen kom ju till efter att shahen – kungen – Mohammad Reza Pahlavi, störtades 1979. De islamiska revolutionärerna erkände inte shahens legitimitet, eftersom de inte erkänner några dynastier – utom profeten Muhammads på 600-talet. Att handplocka en släkting strider mot allt den högste ledaren sagt sig stå för.
Många tänkbara kuppmakare dödades i israeliska attacker i juni.
Men Pahlavi-dynastin är inte ur leken, det har dess nuvarande ledare Reza Pahlavi, 65, gjort klart de senaste dagarna. I torsdags lystrade tusentals iranier till hans maning att demonstrera klockan 8 på kvällen, och på lördagen kallade han till storstrejk. Men oppositionen är lika splittrad som regimen, och för många av regimens fiender är ”den unge shahen” inget alternativ.
På senare år tycks extremnationalister ha skaffat sig allt större inflytande över Reza, som förr hade ett liberalt program. Relationerna mellan Reza och vänsteroppositionen är usla. Kommunister och radikaler spelade ju en huvudroll då shahen – Rezas far – störtades 1979. Utan vänstern är det osäkert om islamisterna då lyckats ta makten. Efter segern rensade islamisterna ut och mördade tusentals kommunister.
Yale-professorn Arash Azizi sade häromdagen i en podd-intervju att en kupp är troligare än en revolution, alltså att en av regimens väpnade falanger tar makten snarare än att regimen faller och demokratin återupprättas. Många sådana tänkbara kuppmakare dödades i israeliska attacker i juni.
Quds-styrkans befälhavare Esmail Qaani har nämnts som ett alternativ till den högste ledaren om dennes hälsa skulle svikta. Men ingen vet om Qaani överlevde Israels attacker – israeliska experter anser att Qaani lever och att regimen censurerar bort alla uppgifter om honom. Quds-styrkan är ansvarig för att ”exportera” revolutionen och sköter samordningen med Hamas, Hizbollah, huthier och irakiska shia-miliser.
Två andra makthavare som står högt i kurs hos den högste ledaren är bröderna Larijani: Ali, 67, som leder det nationella säkerhetsrådet och ofta anlitas av Khamenei för delikata diplomatiska uppgifter; och den förre HD-presidenten Sadeq Larijani, som också är en religiös auktoritet.
En tänkbar ledargestalt för regimens mest militant anti-västliga flygel är Saeed Jalili, 60, som förlorade den avgörande omgången i 2024 års presidentval till Masoud Pezeshkian. Jalili, som miste ett ben under kriget mot Irak 1980–88, förkastar Pezeshkians åsikt att Iran måste söka samförstånd och atomavtal med väst. Han pläderar i stället för att accelerera atomprogrammet, i avsikt att avskräcka Israel och USA, och att stärka banden till Kina och Ryssland.
Om regimen faller och fria val utlyses så hoppas många att den fängslade Nobelpristagaren Narges Mohammadi, 53, ställer upp. Hon är omåttligt populär men vid bristande hälsa. Sedan över en månad kommer inga livstecken från henne.
Läs mer:
Uppgifter om hundratals dödade demonstranter i Teheran
Emma Bouvin: Vill Irans unga låta sig ledas av en farbror från det förgångna?
Pourmouktari: Kollar varje natt om diktatorn är död
