Roman
Karolina Ramqvist
”Nattsäsong”
Albert Bonniers förlag, 228 sidor
”Nattsäsong” utspelar sig under en höst utan ljus. De där veckorna när säsongen liksom mutar in sitt revir, markerar sitt definitiva uppbrott med sommaren genom att vägra sol. I stället mörker, grådask, regn.
Med den rutinerade författarens känsla för dramatik släpps också Karolina Ramqvists nya roman under denna säsong, veckan jag sitter med boken ser jag inte en enda solstråle, bara gråskalor som övergår till ett kompakt mörker, om och om igen. Ingen dag, bara uppbyggnaden av natt.
Det gör att ”Nattsäsong” breder ut sig, långsamt börjar nagga på min verklighetsuppfattning, som att den fysiskt börjar manifestera sig i världen utanför.
Jag skulle vilja hävda att all god litteratur har denna kvalitet. Det handlar inte om förtrollning, eller tajming med vädret, men ett slags förskjutning: författaren har en förmåga att förändra läsarens varseblivning, verklighetsuppfattning. En invasion.
”Nattsäsong” handlar om en framgångsrik skådespelare i 50-årsåldern. I sin ungdom gjorde hon just ”Nattsäsong”, en film tillsammans med en av landets största och viktigaste regissörer, den numer avlidna Sven. Vi möter henne på toppen av sin karriär, vid romanens början har hon precis tilldelats medalj av kungen.
Här konstrueras skickligt en generationsstrid, eller egentligen en strid om synen på konsten i stort
Nu jobbar hon vid den anrika teatern, bor bara ett stenkast därifrån, i en stor våning tillsammans med sin man. Deras dotter är utflugen, maken jobbar med pengar på något vis, liksom sitter i den anrika teaterns styrelse. Teatern, skådespeleriet har varit hennes liv, samtidigt som hon sköter hemmets representationskrav. För några influgna gäster berättar maken att ”vara gift med en skådespelerska var som att ha en hustru som var till hälften arbetsnarkoman, till hälften hemmafru”.
Men så ska ”Madame Butterfly” sättas upp, och hon har fått äran att spela huvudrollen, den tonåriga Cho-Cho-San som dör tragiskt för egen hand, efter att generalen Pinkerton som gjort henne gravid sviker henne.
Vad händer när en äldre skådis ska spela denna ungdom? Och varför vill man sätta upp denna problematiska pjäs till att börja med?
Ja, så låter det i alla fall när valet ifrågasätts eller problematiseras av både ensemblen liksom teaterns yngre medarbetare. Här konstrueras skickligt en generationsstrid, eller egentligen en strid om synen på konsten i stort. På teatern krokar den yngre generationens krav på jämlikhet och utveckling arm med marknadskrafterna. Konsten har blivit något som ska förbättra, minska orättvisor, säga något om samtiden. Och gärna nå ut till nya grupper. Att det som produceras sedan blir slappt eller grunt verkar spela mindre roll. Demonregissörer tillhör det mossiga förgångna.
Dag och skådespelaren inleder så ett förhållande, fyllt av omstörtande, våldsam erotisk kraft
Detta förkroppsligas kanske främst i att teatern nu har anlitat en digital konsult, som ska närvara i varje ny uppsättning och komma med idéer och feedback.
Denna konsult, Dag, är som av en händelse ett av Svens många barn. En oäkting som vuxit upp med sin mamma utan någon vidare kontakt med sin berömda pappa, men samtidigt – ändå inte en total främling till denna slutna värld.
Dag och skådespelaren inleder så ett förhållande, fyllt av omstörtande, våldsam erotisk kraft. För första gången lyckas hon inte engagera sig i sin roll, lyckas inte dra paralleller mellan hennes egen förtvivlade längtan efter Dag, och Cho-Cho-San. I stället ses de och har sex: sex som får henne att tappa rösten, tappa verklighetsuppfattningen. Upptäcka rivsår och röda flammor över kroppen, spermafläckar i logen. Långsamt påbörjas förändringen, eller rör det sig snarare om en förvandling?
”Nattsäsong” är en lätt surrealistisk historia, som gradvis rör sig från realismen till det mystiska, långsamt och behärskat förskjuter berättelsen. Det är en roman skriven av en författare i högform: med full kontroll över berättelsen, med ett språk som både är exakt och utsökt.
Vän av verklighet har inte svårt att dra paralleller mellan regissören Sven och en viss Bergman, av teatern i romanen och Dramaten, av skådespelarens bostadsort och Östermalm. Men denna osäkring av det välbekanta förstärker romanens form, dess drömska kvaliteter, den annalkande tragedin.
I Ramqvists författarskap hittas ofta en viss kyla, eller distans, kanske tydligast i ”Flickvännen” och uppföljaren ”Den vita staden”. I ”Nattsäsong” kommer detta främlingsskap, detta avstånd till sin fulla rätt, i en tät roman som både är vemodig, vacker och full av frågor. Den sitter som en smocka.
Läs fler texter av Valerie Kyeyune Backström och andra av DN:s bokrecensioner