Efter ett mycket jämnt val ser det ut som att oppositionen med Magdalena Andersson (S) i spetsen kommer att få möjlighet att bilda Sveriges nästa regering.
Men hur den ska se ut är långt ifrån klart. Både Vänsterpartiet och Centerpartiet har lagt fram röda linjer som de vägrar att rucka på. Centerpartiet tolererar inte Vänsterpartiet i en regering – och Vänsterpartiet tolererar å sin sida inte en regering där partiet inte ingår.
– Den röda linjen betyder att man kommer att rösta nej till Magdalena Andersson. Inte bara att man lägger ner sin röst, utan att man använder sin nej-röst, säger Jonas Hinnfors, professor emeritus vid Göteborgs universitet.
Den knappa majoriteten innebär att hela oppositionen behövs för att släppa igenom Andersson som statsminister. Därmed kommer antingen C eller V att behöva rucka på sina respektive krav.
Jonas Hinnfors menar att ett alternativ är mer sannolikt än det andra. Centerpartiet har redan tagit ett stort steg i att förorda Magdalena Andersson som statsminister.
– Att då gå ytterligare ett steg och släppa in V i en regering – det skulle nog partiet inte klara internt. Det är mycket mer troligt att V viker sig, även om osvuret är bäst.
Han fortsätter:
– Vänsterpartiet är benhårda med sitt krav, men för dem står en rödgrön valseger på spel. Om de skulle rösta nej till alla alternativ där de inte ingår, då är risken stor för extraval och att man äventyrar den här knappa majoriteten.
Centerpartiet är riksdagens rikaste parti och har på så vis bättre ekonomiska förutsättningar för ett extraval, resonerar han. Trötta kampanjarbetare och begränsat med resurser är svåra förutsättningar för att mobilisera väljare.
Oskar Hultin Bäckersten, statsvetare vid Mälardalens universitet, är inte lika säker på att Vänsterpartiet viker sig. V betraktar sig som ett regeringsparti som är färdigt med att stödja regeringar de inte ingår i, säger han.
– Det är någonting som sitter ganska hårt och som har att göra med kongressbeslut och tidigare erfarenheter av den så kallade förnedringsklausulen i januariavtalet.
Samtidigt finns möjligheten att byta bort ministerposter mot sakpolitik. Men den möjligheten har även Centerpartiet.
– Det framstår som osannolikt i båda fallen och är nog svårsmält för båda partierna.
Just risken för extraval har historiskt sett tvingat partierna att tänka om. 2014 hotade förre S-ledaren Stefan Löfven med extraval om han inte fick till ett avtal.
– Han fick då decemberöverenskommelsen, den var knölig och föll efter nio månader, men pressade fram att han accepterades av riksdagen, säger Jonas Hinnfors.
2018 mynnade 134 dagars förhandlingar ut i januariavtalet. En sakpolitisk överenskommelse mellan S, C, L och MP, som ledde till att Stefan Löfven kunde bilda regering tillsammans med MP med stöd av L och C.
Vänsterpartiet släppte slutligen fram regeringen Löfven – men hotade att avsätta honom om han lade fram förslag för marknadshyror och uppluckrande av arbetsrätten. V gick med på att inte ha något inflytande över regeringens politik (förnedringsklausulen, reds anm).
– De här två exemplen visar att partierna tycker att det är jobbigare med extraval än att ändra sina ultimatum, säger Jonas Hinnfors.
En mittenlösning med S, MP, KD och C, som Centern tidigare förordat, är sett till antalet mandat inte aktuell i år. I så fall skulle partierna behöva söka stöd hos L eller M. Statsminister Ulf Kristersson har öppnat för alternativa regeringsalternativ, men Centerpartiet har varit mycket tydligt med att man inte kommer samarbeta med SD.
I en konstellation av S, MP, KD, C finns samtidigt andra knutar att lösa. Miljöpartiet vill inte ingå i en regering som fortsätter att bygga kärnkraft, vilket KD anser är nödvändigt. Kristerdemokraterna har dessutom sagt nej till Magdalena Andersson som statsminister.
Hultin Bäckersten säger att en ny mitten-högerkonstellation, utan SD, skulle kunna sätta press på Vänsterpartiet att ge upp sitt regeringskrav.
– Det är osannolikt men inte omöjligt i det här läget, säger han.