Enligt Karl Marx skulle kapitalismen begrava sig själv, när klasskampen mellan arbetare och borgare ställdes på sin spets. Facit av historien är hittills det motsatta. Kommersen har befriat, inte förslavat, mänskligheten.
Världsekonomin är i dag hundra gånger större än när Kommunistiska manifestet publicerades 1848, vilket i sin tur gett en befolkningsökning från drygt en miljard till drygt åtta miljarder. De flesta på jorden har tillgång till mat, boende, teknik, medicin och information som 1800-talsmänniskan bara kunde drömma om. Den globala medellivslängden har ökat från 30 år till 74.
Samtidigt vet vi att lyftet satt press på planetens ekosystem. Bränslet för två hundra års ekonomisk tillväxt var fossilt, vilket visat sig ohållbart i längden.
Så kanske hade Marx en poäng ändå, när han skrev att kapitalisternas ”undergång och proletariatets seger är lika oundvikliga”?
Efter den globala finanskrisen 2008 väntade sig många en comeback för marxismen. Analyser av kapitalismens inneboende tendenser till överproduktion, spekulation och kriser fick ny tyngd. Men vinden vände åt det andra, nationalistiska, hållet.
Men Karl Marx visste inget om vad koldioxid gör med klimat och oceaner
Även om Thomas Piketty, experten på välståndsklyftor, år efter år återkommer i spekulationerna om Nobelpriset i ekonomi har det inte blivit någon politisk vänstervåg. I Karl Marx hemland Tyskland fick Die Linke 2,7 procent i senaste EU-valet.
I stället mobiliseras Marx av miljöintressen. Den japanske filosofen Kohei Saito föreslår ”nerväxtkommunism” i boken ”Marx i antropocen” (Nirstedt/litteratur). I Sverige har kollegan Torbjörn Tännsjö argumenterat för en världsregering som svar på klimatkrisen, när marknad och nationell demokrati inte räcker. Idéhistorikern Sven-Eric Liedman applicerar marxistisk teori på global uppvärmning.
Men Karl Marx visste inget om vad koldioxid gör med klimat och oceaner. Tvärtom var han djupt imponerad av de produktivkrafter industrialismen släppt lös, bara det att vinsterna var (och är) så ojämnt fördelade.
Att göra Marx till miljövän är lika bakvänt som att skylla honom för alla brott som begåtts i kommunismens namn, inte minst planekonomiers oöverträffade resursslöseri. Två exempel på anakronism, att projicera vår tids insikter på en annan epok.
Vid tiden för Manifestet fanns inte politiska partier eller demokrati som i dag. Den ångande industrialismen, med vidriga livsvillkor för arbetare men potential att förändra världen, var begränsad till England och Tyskland. Resten av mänskligheten levde på samma jordbruk som den alltid gjort.
Den unge Marx var full av dogmatisk trosvisshet, man känner igen typen. Historien har en riktning och vi har programmet för att ta oss dit. Men revolutionen han tänkte sig, den skulle komma i Västeuropas utvecklade industriländer och inte i det agrara Ryssland där den faktiskt kom 1917.
En försvarsadvokat kunde hänvisa till filosofens egna ord – ”jag är inte marxist” – och hur vag han var om övergången till det klasslösa samhället. Är det inte rent av där demokratiska välfärdsstater har hamnat, med lika rösträtt, sociala skyddsnät, fria domstolar och lagliga gränser för marknadsmakten?
En åklagare skulle säga att Lenin och Stalin var logiska resultat av receptet på arbetstvång och avskaffad privategendom. Proletariatets diktatur är ju omöjlig att förena med mänskliga rättigheter, redan i teorin.
När Marx jordfästes i London 1883 var bara en handfull sörjande på plats
Åklagarsidan skulle peka på parallellerna mellan ”Mein Kampf” och Kommunistiska manifestet. Haveristen Adolf Hitler störde sig på kommersialismen, som ”en mysig, ömsesidig match i svindleri utan möjlighet till våldsamt motstånd”. Hans obehag inför fredlig handel, i synnerhet med judar inblandade, var besläktad med leninismens. För att nå historiens lyckliga slutstation måste antingen rasfiender eller klassfiender utrotas.
Leninismens och maoismens facit är onekligen mörkt, med hundra miljoner döda enligt ”Kommunismens svarta bok”. I bästa fall brödköer, i värsta fall folkmord. Men kan perverteringen av marxismen verkligen skyllas på en sjuklig bokmal som lade ner pennan många decennier tidigare?
När Karl Marx jordfästes i London 1883 var bara en handfull sörjande på plats. Parhästen Friedrich Engels höll tal om att vännens namn skulle leva för evigt. Det var djärvt gissat om en fattig filosof som ägnat sitt liv i landsflykt åt ofullbordade manuskript.
Hundra år senare styrdes halva världen av marxister. Sovjetunionen och Kina hade dock helt andra förutsättningar än vad Marx och Engels föreställt sig.
Det verkligt intressanta är DDR. Om inte tyskarna fick planekonomin att fungera, vem ska då få det? Östtyskland blev en polisstat med usla bilar och ännu sämre luft. Som USA:s president John F Kennedy sade i sitt berömda Berlintal 1963:
”Friheten har många svårigheter och demokratin är inte perfekt. Men vi har aldrig behövt bygga en mur för att hålla vårt folk inne, för att hindra dem ifrån att lämna oss.”
När DDR högtidlighöll 100-årsminnet av Marx död 1983 firade man samtidigt 500-årsminnet av Martin Luthers födelse. Successionen av tyska revolutionärer var mer än en slump.
Tyskland har producerat många idéer med sprängkraft. Under medeltiden gjorde befolkningsökning och växande handel att de härskande stånden hamnade i kris, med nya vinnare och förlorare. Boktryckarkonsten gav ideologer verktyg för masskommunikation. Reformation och religionskrig blev följden, massor av fake news och lidande, men också avstamp för moderniteten.
Liksom Luther verkade Marx i en tid då allt var uppe i luften
Liksom Luther verkade Marx i en tid då allt var uppe i luften. I dag har de flyttat in i våra huvuden – som Newton, Darwin och Freud – inte för att de ”hade rätt” men för att de gav tolkningsramar.
Varje politiker talar numera om social rättvisa i någon form. Varje historiker funderar på det förflutnas maktordning och ekonomiska intressen. Marx är ständigt närvarande, men oftare som karikatyr än som den epokgörande och mångtydiga filosof han faktiskt var.
Utan Marx samhällskritik från industrikapitalismens skitiga barndom vore det svårt att föreställa sig dagens sociala demokratier. Hans analyser har nästan kuslig bäring på nutidens välståndsklyftor, gig-ekonomi och företagsmakt. Men återigen spökar anakronismen. Det är vanskligt att applicera 1800-talets klasskamp på ett hundra gånger rikare och mer komplicerat samhälle.
Marxism-leninismen myntades femtio år efter Karl Marx av Josef Stalin, gangstern från Georgien som mördade sig till toppen av Sovjetunionen. Kalla kriget såg ut som en kamp mellan två system. Men Ryssland var imperialistiskt i hundratals år före bolsjevikerna och visar inga tecken på att tagga ner nu heller. Geografin förklarar mer än ideologin.
Det liberala slut på historien som utropades efter 1989 var en hägring, mera lovande än kommunismen men lika illusorisk. Verklighetens twist tog de flesta på sängen. I stället för den proletära international som Marx hoppats på tonar det fram en international av högerpopulister. Trump, Orbán, Meloni, Le Pen och Farage är mer samkörda än vad globalister varit. I ledet före går ledare som Putin, Erdogan, Netanyahu, Modi och Xi Jinping.
Nationalister Utan Gränser.
Karl Marx spådde att religioner och nationer skulle tyna bort tillsammans med kommersen. Det blev tvärtom. Ironiskt nog liknar då Marx kapitalismens bästa vän. För att vända missnöjestrenden måste demokratier adressera känslor av upplösning och orättvisa. Amerikaner röstade inte bara på Donald Trump för att han är underhållande.
Upplevelsen av att spelet är riggat går hand i hand med den ”alienation” som enligt Marx plågar marknadsmänniskan. Man längtar tillbaka till en enklare tid av begripliga gemenskaper. Då är det värt att påminna om hur nostalgisk även Marx var, som i Kommunistiska manifestets mest poetiska bredsida:
”Bourgeoisin har, överallt där den uppnått herravälde, utplånat alla feodala, patriarkala och idylliska förhållanden. Den har obarmhärtigt slitit sönder de brokiga feodala band som knöt människorna till sina naturliga överordnade och har inte lämnat kvar något annat band mellan människa och människa än det nakna intresset, det känslolösa ’kontant betalning’. Den har dränkt det fromma svärmeriets heliga rysning, den ridderliga hänförelsen och det kälkborgerliga vemodet i den egoistiska beräkningens iskalla vatten.”
När Marx talar om borgarklassen talar han egentligen om pengar
När Marx talar om borgarklassen talar han egentligen om pengar. Inget nytt under solen där heller. En teori om varför kristendomen spreds runt Medelhavet för två tusen år sedan är just som en reaktion på penningekonomin. Jesus utmanade romarnas våld, ära, slaveri, men framför allt utmanade han ”månglarna i templet”, alltså pengarna:
”Det är lättare för en kamel att komma genom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.”
Jesus var mer radikal än Marx men fångade samma konflikt. Abstraktionen pengar har ju enorm kraft att förlösa produktivitet, frigöra individer som annars vore fast i de roller man fötts till. Samtidigt skapar pengarna obevekligt klyftor mellan dem som har och inte har.
I ett ovanligt ögonblick av humor erkände till och med Karl Marx:
”Jag tror att ingen som skrivit om pengar någonsin haft så ont om dem.”
Niklas Ekdal är journalist, författare och DN-medarbetare
Läs andra texter av Niklas Ekdal och fler av DN:s Helsidor, som Margit Silbersteins artikel om vardagshjältarna som gjorde allt för att rädda judar undan Förintelsen.
