Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Sverige brukar följa politiska trender, ofta mer nitiskt än andra länder, men med tio års fördröjning. Valåret 2026 är det ett decennium sedan USA krönte Donald Trump och Storbritannien begick självskadan brexit. Ämnar Sverige då upprepa liknande mönster, eller har vi lärt oss något?
Under 1980-talet svepte en marknadsliberal våg över västvärlden, men inte över Sverige. Här vann Socialdemokraterna tre val i rad. Marginalskatter låg runt 85 procent och en hårt reglerad ekonomi dopades med devalvering – i praktiken överföring av pengar från vanligt folk till tynande exportindustrier.
Tio år efter Ronald Reagan och Margaret Thatcher fick även Sverige en högerregering, under Carl Bildt. Dess handlingsutrymme begränsades dock av den värsta ekonomiska krisen i mannaminne.
Även sakpolitiskt brukar proppen lossna i Stockholm ett decennium för sent
Nästa politiska trend blev triangulering – att stjäla motståndarnas populäraste idéer och positionera sig ovanför de ideologiska polerna. Världsmästare var amerikanen Bill Clinton och britten Tony Blair. Sverige fattade galoppen med tio års fördröjning, när Fredrik Reinfeldt och Alliansen kom till makten 2006.
Även sakpolitiskt brukar proppen lossna i Stockholm ett decennium för sent. Den flyktingpolitik som havererade 2015 borde ha reformerats 2005. Det orimliga friskolesystem som kläddes av 2017 blir åtgärdat tidigast 2027. Det Natointräde som skedde 2024 – i den sämsta av världar mellan ett aggressivt Ryssland och ett kaotiskt USA – borde ha skett långt tidigare.
Vad indikerar denna tioårsregel inför riksdagsvalet 2026? Om väljarna följer traditionen blir det Sverigedemokratisk regering i höst, visserligen med en moderat statsminister men med Jimmie Åkessons aura.
Det vore dålig tajmning av åtminstone tre skäl: Trump, Putin, Orbán.
Ingen har missat det öppna samhällets nära-döden-upplevelser denna vinter. Ryssland tar hänsynslösheten i Ukraina till nya nivåer. USA:s president tar sin narcissism från underhållningens domäner till psykiatrins, utan att passera normal politik. Europa hotas från två håll, eller fler.
Orkar Ukraina stå emot tills den ryska ekonomin kollapsar? Kan Victor Orbáns femtonåriga grepp om Ungern och EU brytas i vårens val?
Många brandväggar kommer att sättas på prov. Orkar Ukraina stå emot tills den ryska ekonomin kollapsar? Kan Viktor Orbáns femtonåriga grepp om Ungern och EU brytas i vårens val? Kan den amerikanska kongressen få en majoritet som lägger band på Trump?
Orden ”det allvarligaste läget sedan andra världskriget” har använts så många gånger att vi blivit avtrubbade. Men varken Koreakriget 1950, Kubakrisen 1962 eller kriget i Mellanöstern 1973 kom i närheten av detta.
När Hitler och Stalin sprängde Europa 1939 bildades en svensk samlingsregering med samtliga riksdagspartier utom kommunisterna. För Högerpartiet var det ett beskt piller. Hur många minns i dag dess ledare Gösta Bagge jämfört med socialdemokraten Per Albin Hansson?
Statsministrar går till historien, inte ecklesiastikministrar. Bagge svalde både stolthet och misstro för nationens bästa i ett kritiskt ögonblick, när Sovjetunionen hade anfallit Finland.
Så akut är inte läget nu, men illa nog. Ulf Kristersson och Magdalena Andersson verkar hålla denna dörr öppen, och det hedrar dem. I dag skulle en samlingsregering rimligen omfatta de sex partierna med tidigare regeringserfarenhet, alla utom SD och V.
Inramningen kring det svenska riksdagsvalet den 13 september blir dramatisk i vilket fall som helst. Det minsta man kan begära är lite nytänkande i regeringsfrågan, samarbete över den gamla blockgränsen.
Inget parti har uttryckt lika mycket förståelse, rentav entusiasm, inför den politiska färdriktningen i USA, Ungern och Ryssland som SD
SD har visserligen tonat ner retoriken mot EU, ställt upp för Ukraina och tagit avstånd från Trump 2.0. Allt annat hade varit politiskt självmord och gjort Tidösamarbetet omöjligt. Men faktum kvarstår: inget parti har genom åren uttryckt lika mycket förståelse, rentav entusiasm, inför den politiska färdriktningen i USA, Ungern och Ryssland som Sveriges näst största.
När högern vann det så kallade kosackvalet 1928 löd en paroll: ”Envar som röstar på Arbetarpartiet röstar för Moskva.” Rysskräcken skulle visa sig befogad, även om kopplingen till socialdemokratin var en fuling. Ett sekel senare handlar det – otroligt nog – om att se upp för en röst på Washington.
Läs andra texter av Niklas Ekdal
