Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Efter fotbolls-VM 2014 i Brasilien kanaliserades åsikten från den amerikanska yttersta högern att fotbollen var en i grunden oamerikansk verksamhet, alltför europeisk och liberal i sin starka idé om en regelbaserad ordning. Man menade att hur fotbollen är beroende av lagets samlade insats framför de individuella spelarnas var ett uttryck för en suspekt kollektivism. Även det att matcherna inte sorterade winners från losers då de inte sällan slutade oavgjort menade man tryckte tillbaka det libertarianska konkurrenssamhälles sunda vinnarkultur.
Jag kunde konstatera att denna kritik av fotbollen bara stärkte min kärlek till sporten.
Detta var åren före Donald Trumps första presidentperiod och innan det högerpopulistiska uppsvinget kommit att dominera och på många sätt kväva det öppna politiska samtalet. I dag, när vi dryga decenniet senare är mitt inne i den andra Trumpadministrationen, har den internationella fotbollen i förfärande utsträckning lierat sig med samtidens antidemokratiska strömningar.
När Trump inte får se sig tilldelad Nobels fredspris springer Fifas ordförande Gianni Infantino fram och ger honom ett nyuppfunnet fredspris i den internationella fotbollens namn
Odemokratiska stater står som värdar för internationella turneringar, de stora klubbarna ägs allt oftare av oligarker som byggt sina förmögenheter under auktoritära regimers beskydd och när Trump inte får se sig tilldelad Nobels fredspris springer Fifas ordförande Gianni Infantino fram och ger honom ett nyuppfunnet fredspris i den internationella fotbollens namn. Infantino, som själv av Vladimir Putin fått ta emot en rysk Vänskapsorden och under det pågående anfallskriget mot Ukraina propagerar för att sanktionerna mot Ryssland hävs så att ryska lag ska kunna delta i stora internationella tävlingar.
Nu står vi inför ett nytt världsmästerskap i fotboll, denna gång med just Maga-högerns USA som främsta hemmaplan. Trump själv verkar dock förstå betydligt mer av det inställsamma smickret från den internationella fotbollens fala företrädare än av själva spelet. Den amerikanske presidenten föredrar brutala kampsporter som MMA vilka är väsentligen regellösa och avspeglar en retorik om den starkes rätt.
När den amerikanska självständighetens 250-årsjubileum i sommar ska högtidlighållas sker det bland annat med att presidenten firar sin födelsedag med en MMA-kamp i Vita husets trädgård, helt i linje med den vulgarisering av den politiska makten som är presidentens främsta gren.
Den brittisk-zimbabwiske komikern Munya Chawawa har konstaterat hur Trumps demagogiska vokabulär sedan länge tycks hämtad från amerikansk kommersiell fribrottning. Denna utmärks av tre komponenter: överdrift, baktaleri och det man i wrestlingvärlden kallar kayfabe. Trump hävdar ständigt sig själv som den främste presidenten någonsin och ser till att omge sig med endast dem som oupphörligt prisar honom, samtidigt som hans motståndare förlöjligas med tillmälen som Sleepy Joe och Crocked Hillary, namn som hämtade från wrestlingvärldens förlorargestalter.
Så återskapas på fotbollsplaner världen runt idén om civiliserade möten mellan skilda viljor som liknar det demokratiska samtalets grundläggande princip
Men framför allt utmärks hans världsbild av kayfabe. Med detta menas det faktum att fribrottningsvärldens följare bortser från att de flesta tvekamperna i ringen är ren rollbesatt iscensättning. Det är påtagligt att Maga-rörelsens anhängare har en liknande faktaallergi och vänder bort blicken från det man innerst inne inser: att matchen är riggad. I världspolitiken speglas detta när globala system av avtal och institutioner ifrågasätts till förmån för stormakternas intressesfärers primat.
Och ändå, när världen tycks beredd att ge upp den regelbaserade ordningen för en föreställning man envisas att kalla realism och som inget annat vill förfäkta än den starkes rätt över den svagare, så återskapas på fotbollsplaner världen runt idén om civiliserade möten mellan skilda viljor som liknar det demokratiska samtalets grundläggande princip.
Den sidan av fotbollen, som har sin grund i småungars lek buren av barnets djupa regelförståelse och rättskänsla, rymmer något hoppfullt. Mitt i det största kommersiella spektaklet kan samma känsla av genuint lustfylld lek uppstå som i grusplanernas och bakgårdarnas möten mellan för stunden improviserat hopsatta knattelag.
I vår värld kontrolleras våra liv allt oftare av de monopolliknande marknadernas illusioner om valfrihet, av techföretagens algoritmer som föser oss som boskap mellan olika digitala fållor och inhägnader, av hur det demokratiska samtalet och rättsväsendet begränsas av auktoritära regimers manipulationer. Det vore naivt att tro att inte också fotbollen påverkas av oligarkernas inpumpade fantasisummor i sina lag och hur auktoritära stater använder sporten för att rentvätta sina anseenden.
Och ändå kan vi gång efter annan se hur det på pappret oslagbara elitlaget besegras av en kollektiv insats genom samarbete, spelidé och jublande leklust.
Just det oberäkneliga hos fotbollen visar oss att världen, vad än alla tvärsäkra mätbarhetsnarkomaner påstår, inte förlorat sin förtrollning
Den alltmer förhärskande föreställningen om världen att rå styrka inte bara är detsamma som makt utan även ger rätt till makt bestrider fotbollen då den visar att varje skeende rymmer något vi inte förfogar över utan plötsligt kan ändra riktning. Just det oberäkneliga hos fotbollen visar oss att världen, vad än alla tvärsäkra mätbarhetsnarkomaner påstår, inte förlorat sin förtrollning.
Det sägs ofta att vi lever i en polariserad tid. Det är både sant och osant. För många tycks politikens företrädare ha en så stelbent samsyn i många frågor att valet mellan dem kan framstå som en fiktion. Däremot finns i debattklimat och nätmedier en skenande polarisering som inte väjer för skamlöst förakt för motståndaren, rena lögner och fuskspel.
Den internationella fotbollen må omges av en cyniskt genomkommersialiserad struktur, men det som sker på planen i dess mitt visar oupphörligt att en regelbaserad ordning är den absoluta förutsättningen för att spelet ska kunna fungera.
Det påminner oss om att det är likadant med demokratin. Den demonteras allt oftare runt om i världen genom kringskuren media, auktoritära krafters tystnadskultur och iskalla nationella egenintressen. Men i dess mitt finns du och jag. Liksom spelarna på planen var och en har ansvar för att spelet fungerar är det vårt ansvar att hålla liv i det öppna samtalet och respekten för den andre.
Fotnot: Artikeln är bearbetning av förordet till ljudboksutgåvan av ”En liten bok om fotboll, demokrati och hur man bygger ett samhälle” (Mondial förlag).
