Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Kön till it-hjälpdesken ringlar lång på jobbet. Jag måste byta ut min treåriga mobiltelefon. Batteriet tar nämligen slut redan vid lunch var dag.
Med andra ord: en blott treårig högteknologisk produkt är redo för skroten.
Några dagar tidigare satt jag i ett mysigt kök i Ångermanland. Nittioårige Evert bjöd på kaffe – och började berätta om en annan produkt, som stått uppe på hans övervåning i sextiofem år.
Frysboxen. Den kyler alltjämt hans älgkött och fungerar som vore den ny.
När jag insåg vidden av hans berättelse kom en rysning.
Året var 1961. Evert började jaga älg och snart kånkade han upp den blytunga 500-litersfrysen på övervåningen. Hans bror och pappa hjälpte till. Frysen fastnade i trappans böj och det raspade taktfast när han sågade upp dörrkarmen för att få in den i skrubben där uppe. Dörrhålet räckte inte till.
Med åren behövdes mer frysutrymme. Evert och hans familj kompletterade med en mindre, modernare frysbox – som snart fick bytas ut. Han är nu inne på sin tredje nya.
Den gamla bara går och går.
I dag håller frysboxar runt femton år. Vi matas med nya årsmodeller av mobiltelefoner, bilar och frysboxar, som medvetet designas för att ha en begränsad livslängd, så att de efter en viss tid blir obrukbara eller svåra att reparera. Det finns ett begrepp för det: Planerat åldrande – planned obsolescence.
Vi ska köpa nytt oftare.
Jag försöker utmana Evert och säger att gamla frysboxar väl är gigantiska elslukare – men Evert har mätt elförbrukningen. Momentant drar den gamla frysboxen visserligen dubbelt så mycket som den nya. Men sett över en vecka drar de exakt lika mycket el.
Den gamla har nämligen betydligt tjockare isolering. Det gör att frysens kompressor bara behöver gå på halvfart. Det sparar el och förlänger livslängd.
– I dag är det bara slit och släng. Det finns ingen livslängd på något snart, säger Evert.
Själv når jag it-disken på jobbet där telefonen ska kasseras. Men tankarna går till frysboxen från 1961. Insikten som gjorde att jag började rysa går exakt nu ända in och armarna knottrar sig: Den envisa frysboxen i Myckelgensjö som vägrar dö är en symbol för något stort: den utmanar vårt kapitalistiska samhälle.
För tänk om alla skulle börja tillverka saker som håller? Vad skulle hända då?
Läs fler kåserier, till exempel n’Jonas om när statsministrar, Wallenberg och Finlands president kom till invigningen av en ny maskin i ett svenskt pappersbruk.
