Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
En dag stannade tiden.
Klockan nitton och tjugoåtta lade den av.
Batteriet i det gamla Siemens-uret – som ser ut som en stationsklocka – ovanför min soffa tog slut. Så slår det mig: det skulle aldrig ha hänt på denna klocka för 20 år sedan. I fabriken där klockan satt förut var tiden nämligen gemensam. Inte individuell.
Den gemensamma tiden kom med järnvägen och ånglokens tunga, rytmiska andetag. Innan dess styrde solen. Göteborgsklockorna låg 24 minuter efter Stockholm.
Det gick inte när tågen skulle gå i tid.
Så fick Sverige en enda tid. Perrongernas stationsur blev officiella tidgivare. Och varje samhällsinstitution av rang hade en offentlig klocka.
Som Masonitefabriken i min uppväxtort Rundvik.
Det är därifrån mitt Siemens-ur kommer. Uppe i fabrikens rödteglade verkstad fanns ett centralur som styrde hela industrins alla runda klockor. De kallades ”slavar” och fick varje minut en impuls från den magiska klockan uppe på elverkstan.
Då tog inte bara fabriksklockorna ett steg framåt.
Hela Rundvik gjorde det.
Fabrikens ångvissla tjöt med grötig falsett över samhället när fabriksklockan slog 07, 11, 12.
Och så 16. Då hängde vi barn över cyklarna i klungor och glodde på varann.
Beskedet var tydligt: middag.
Men bara för arbetarbarnen.
Tjänstemannabarnen åt en timme senare. Då tjöt ingen vissla. Som levde de i en mer individuell och obevakad sfär.
En pensionerad elektriker berättar hur slavklockorna ibland hoppade ur systemet. Då ryckte han ut med ett batteri och gav dem en stöt – som med en hjärtstartare. Sedan blev de åter en del av kollektivets tick-tackande.
Efter ett halvt sekel hade Siemens-uren gjort sitt. De togs ner runt millennieskiftet och lades för skrotning i en trälåda.
Ur den räddade jag det som nu hänger ovanför min soffa. Jag kan ännu ana den trygga Masonitedoften: jord och bark och lite vanilj.
Fabrikens slav-ur ersattes av billiga plastklockor med batterier.
Tiden blev individuell. Mer tvivelaktig. När som helst kunde den stanna.
Som hemma hos mig.
Offentliga klockor försvann ur stadsbilden och nu förutsätts alla ha egen tid i mobilen – som styrs centralt.
Jag sätter in ett litet batteri i uret på väggen.
Tiden börjar gå igen.
Efter min mobiltid.
Aldrig har tiden varit så individuell – och samtidigt så centralstyrd.
Läs mer:
n’Jonas förra kåseri: Aldrig har jag känt mig så vild som i Berlin. Men nu?
n’Jonas-klassikern (2024): Om att känna sig ensam i världen
Alla DN:s kåserier finns samlade här.
