Noomi Rapaces Moder Teresa är sträng och spänd som en fiolsträng

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

I dessa galopperande bio pic-tider var det bara en tidsfråga innan den albanska ängeln Moder Teresa skulle projiceras på bioduken. Fredspristagare med empati som sin superkraft. Ett namn som likt Gandhis och Mandelas skiner av en historisk, nästan transcendental godhet. Hur gör man en film om ett helgon, utan att falla på knä?

Året är 1948, platsen Calcutta. Moder Teresa vill starta en egen orden, en matriarkal hard core-variant. Askes, avsägelse, absolution. Men hon måste få tillåtelse av påven och när vi kliver in i klostret är det sju dagar kvar till det att beskedet ska komma. Alltså endast en vecka av en ikons liv. Det är en bra begränsning. I stället för att klämma in en mytomspunnen existens inom en normal långfilmstid, får vi Moder Teresa i mikroformat.

Den nordmakedonska filmskaparen Teona Strugar Mitevska, mest känd i smala kretsar för det feministiska dramat ”Gud finns, hennes namn är Petrunya”, berättar även här om en kvinna instängd i en patriarkal miljö. Stundtals ifrågasatt: Samlade Moder Teresa på godhetspoäng (vilket en del av hennes belackare har antytt genom åren) eller var hon pur medkänsla på två seniga ben?

Noomi Rapace som ger oss en sträng och nästan småaktig typ, spänd som en gitarrsträng – hela tiden på väg att brista.

Mitevska står på Teresas sida men det är ändå ingen skönmålning. Bitvis tvärtom. Noomi Rapace som ger oss en sträng och nästan småaktig typ, spänd som en gitarrsträng – hela tiden på väg att brista. En rollfigur som bara med en lätt justering av ljussättningen skulle kunna kliva in rakt i valfri skräckfilm om besatta katoliker.

Noomi Rapace gör med andra ord en Noomi Rapace, och det med emfas. Hon är ju en fena på att spela stenhård och svåråtkomlig (det vore smått chockartat att se henne le) men här fjärmar hennes spelstil tyvärr mer än det frestar – och manus ger inte heller några vidare ingångar i rollfiguren. Den specialintresserade kan kanske fylla i luckorna själv, men för undertecknad, som mest nyttjat helgonets namn som en simpel retorisk jämförelse (som i ”X var minsann ingen Moder Teresa”), är hon en gåta från start till mål.

I stället är det hennes klostersystrar som får stå för den mentala framåtrörelsen, som åskådliggör hennes möjliga inre kval, hennes eventuella önskan att bli mor i stället för Moder. När nunnan Agnieszka, som Teresa har utsett till sin blivande ersättare, visar sig vara gravid blir Teresa rasande. Kanske mest för att det försvårar hennes exit. Moder Teresa är full av frätande flyktsoda, vill bort från den enligt henne mossiga institutionen.

Teona Strugar Mitevska och kompani förhåller sig berömvärt nyktert till myten och även om ”Mother” till viss del är en rätt monoton resa bjuder Mitevskas regi på små livgivande, inspirerande infall. Som de gäckande drömscenerna, de titt som tätt dånande hårdrocksriffen – och nunnor som headbangar till Lordis ”Hardrock halleluja”. Lite krystat kanske, men ändå vanvördigt uppfriskande. Helt utan knäböjande.

Se mer: Mer självklart sevärda Noomi Rapace-insatser: ”Svinalängorna” (2010), ”Prometheus” (2012), ”Lamm” (2021).

Noomi Rapace: ”Jag blev överraskad av Moder Teresas inre kamp och mörker”

Noomi Rapace hyllas på filmfestivalen: ”Jag var rasande på världen – och på männen”

Läs fler film- och tv-recensioner i DN