Grottlejon kunde bli närmare fyra meter långa och väga upp till 400 kilo – och de tycks ha haft stor betydelse för våra förfäder. Det framgår av grottmålningar, skulpturer och hudar där de kraftiga klorna varsamt lämnats kvar.
De sista individerna försvann för ungefär 14 000 år sedan, sannolikt på grund av att de stora bytesdjur som var grottlejonens stapelföda dog ut.
Vad det i sin tur berodde på är något som forskarna fortfarande bråkar om.
Vissa menar att människan bredde ut sig och dödade både grottlejon och de stora bytesdjuren. Utdöendet skedde dock under samma tidsrymd över jorden, även på platser där det knappt fanns några människor. Det talar enligt andra forskare för att det i första hand var klimatförändringar som ledde till att de köldanpassade grottlejonen till slut inte klarade sig längre.
– Frågan är om vi någonsin kommer att hitta avgörande bevis för någon av förklaringarna, eller ett ”smoking spear” som vi brukar säga, säger Love Dalén, professor vid Centrum för paleogenetik på Stockholms universitet.
Klimatförändringar tycks hur som helst haft en stark inverkan på grottlejonens övriga liv – inte minst deras kärleksliv. Det framgår av en ny studie av lejonens arvsmassa som Love Dalén nu publicerar tillsammans med sina kollegor i den vetenskapliga tidskriften Cell.
Genom att jämföra dna från grottlejon och dagens lejon har forskarna till att börja med slagit fast att de skildes åt som två separata arter för ungefär 1,7 miljoner år sedan.
Men separationen tycks inte ha varit helt absolut. Studien avslöjar även genetiska spår som visar att arterna sedan parade sig med varandra vid olika tillfällen, något som tidigare visats för exempelvis neanderthalare och den nutida människan. För lejonens del skedde det under perioder då inlandsisen bredde ut sig som mest och pressade grottlejonen söderut, i synnerhet för omkring 60 000 och 20 000 år sedan.
– Vi ser att grottlejonen därefter bar på några procent dna från moderna lejon. Troligen kom de i kontakt med en population vanliga lejon som levde i Mesopotamien, norr om Saudiarabien, säger Love Dalén.
Eftersom de genetiska spåren hamnat hos grottlejonen var det sannolikt kringströvande hannar av dagens lejon som parade sig med grottlejonhonor. När ungarna växte upp kunde generna sedan spridas vidare till andra grottlejon.
– Vi kan ju inte utesluta att flödet även gick åt andra hållet. Men i så fall satte det inga varaktiga spår, för vi ser inga tecken på dna från grottlejon hos moderna lejon.
Studien ger inte svar på vilken funktion generna från de moderna lejonen har. Däremot har forskarna fått mer information om några av de gener som skilde grottlejonen från dagens lejon. Det var till exempel gener som reglerade hjärnans funktion, synen, hjärtmuskulaturen, kroppstillväxt och blodcirkulationen.
– Det är svårt att säga exakt på vilket sätt de här egenskaperna påverkades. Men vi vet att grottlejon var betydligt större än dagens lejon, kanske för att deras bytesdjur hade en större kroppsstorlek. När det gäller synen kan man tänka sig en koppling till att de levde långt norrut där det är mörkt halva året, säger Love Dalén.
Likt dagens lejon – och vanliga bondkatter – jagade grottlejon troligen genom att smyga sig fram mot sina byten. Då bör kamouflageförmågan ha spelat en viktig roll. Love Dalén är därför övertygad om att grottlejon växlade mellan lejongul sommarpäls och snövit vinterpäls, ungefär som fjällräven och skogsharen har anpassat sig till årstidsväxlingarna.
– Tyvärr har vi bara lämningar från djur som dog på sommaren, för de som dog under vintern blev ju inte infrusna i permafrosten. Men kanske kan vi få svar på genetisk väg i framtiden, när vi har lärt oss lite mer om hur pälsfärgen regleras.
Fakta.Skildes från dagens lejon
● Grottlejon (Panthera spelaea) och vanliga lejon (Panthea leo) skildes åt som separata arter för cirka 1,7 miljoner år sedan.
● Grottlejonen levde längre norrut och var anpassade till att klara kyla.
● Utifrån grottmålningar har forskarna dragit slutsatsen att hannarna saknade den kraftiga man som kännetecknar vanliga lejonhannar.
● Utbredningsområdet täckte stora delar av norra halvklotet, från dagens Europa över eurasiska kontinenten och via landbryggor in i Nordamerika.
● Grottlejonen dog ut för cirka 14 000 år sedan, när de större däggdjur som utgjorde deras stapelföda försvann. Forskarna tvistar om människans inblandning.