”Jag vill inte att det ska stå i tidningen hur många ryssar jag har dödat”
Anropsnamn Solovej, 28 år. Tillförordnat befäl för sjunde kompaniet, 63:e brigaden, tredje armékåren. Utanför Slovjansk, där enheten bor mestadels under jord.
”Kriget pågår hela tiden – lyssna, man hör explosionerna härifrån. Vi har små personella förluster, men sex av våra fordon brann häromdagen.
Det område som kallas frontlinjen är ganska stabilt, men det uppstår hål och ryssarna försöker infiltrera hela tiden. Jag planerar och genomför insatserna för anfallstrupperna här.
Kan man använda tio drönare för att spara en enda soldats liv, då gör vi det. Men det finns fickor dit drönarna inte når, ofta i bebyggelse, och där går vi in, i små grupper. Då måste vi själva hitta och döda fienden, en efter en.
Jag vill inte att det ska stå i tidningen hur många ryssar jag har dödat, men jag har nästan nått mitt personliga mål.
Vårt kompani har gått ihop med en internationell enhet och här finns 14 nationaliteter. Vi tar gärna emot fler frivilliga. Jag vet inte vad som ligger bakom Zelenskyjs beslut att byta ut Fedorov och Syrskyj, men jag tror att förändringen är till det bättre. För mig är det viktigt att vi har ledare med stridserfarenhet. Det hade inte Fedorov, men det har hans efterträdare. Men det finns mycket kvar att göra, militären måste bli mer effektiv och få bort alla sovjetiska traditioner. De finns fortfarande.
Jag har själv sårats svårt och suttit i rysk fångenskap, men jag visste att jag ville tillbaka till fronten.
Om det innebär att vi förlorar mark vill jag inte att kriget ska ta slut. Det enda goda slutet vore rysk kapitulation, och jag tror på seger. Här, där jag befinner mig är alla hängivna, ingen har rymt eller stuckit härifrån.
Vad jag drömmer om? Att få tillbaka mitt hem i Borodjanka, men det är förstört. Men jag vill ha en dotter, en son och ett hus i Karpaterna, där allt är lugnt och tyst.”
”Jag bodde i Italien med min familj när kriget eskalerade”
Anropsnamn Tabak, 47 år. Befäl för en pluton för obemannade styrkor, 15:e brigaden under Azovs första armékår. I trakten av Lozova.
”Jag hade bott i Italien i över 20 år när kriget eskalerade och bestämde mig för att återvända. Min fru och mina döttrar är kvar utanför Milano. Med tre barn behöver jag inte tjänstgöra enligt ukrainsk lag, men jag har gått fem år på krigsakademin i Lviv och om jag kan bidra till att färre dör – då är det vad jag vill göra.
Nu leder jag en pluton för obemannade system. Vi har drönare som kan leverera förnödenheter – mat, vatten, batterier – till de militära positionerna. Vi har markdrönare, spaningsdrönare, attackdrönare och interceptordrönare; vi har pilotstyrda och fiberoptiska drönare. Vi bygger eller modifierar nästan allt i vår verkstad.
Vår pluton har vuxit successivt. Hur många vi är kan jag inte berätta, men vi har också till exempel en artillerienhet, och tillsammans har vi hög kompetens på flera områden. Det ger oss en självständighet som långt ifrån alla plutoner har.
En märkbar förändring under sommaren är Rysslands användning av shaheder med jetmotor. De kan flyga i 600 kilometer i timmen och är svåra att upptäcka med radar. Vi vet ännu inte hur vi ska hantera dem. De flyger inte heller längre bara över oss, utan attackerar både oss och mål i städer som Dnipro, Pavlohrad och Lozova.
Jag har fått frågor om vad jag tycker om Fedorov från många journalister. Det stämmer att det med honom i regeringen genomfördes många förändringar. Men stora reformer görs alltid av ett team, inte av en enda individ. Jag har därför svårt att bedöma hans personliga betydelse. ”
”Attackerna mot de stora städerna gör att folk påminns om kriget”
Anropsnamn Liryk, 27 år, officer vid första armékåren vid Azov. Ukrainas nationalgarde.
”Jag kommer från en militärfamilj, sedan flera generationer. Mina föräldrar gillade inte att jag valde samma bana, men jag har studerat vid militärakademier i Ukraina och i England.
Jag har varit placerad på olika ställen, och jag satt tre månader i fångenskap i Mariupol 2022. De andra tre i min grupp dödades, och jag skadades svårt. En läkare insisterade på att jag måste opereras, det gjorde att jag slapp fängelset och den tortyr som pågick där. Jag hade tur. I efterhand tänker jag på tiden i Mariupol som en av de bästa. Allt var så intensivt. Livet fick en annan mening efteråt.
Attackerna mot de stora städerna gör att folk påminns om kriget. Före den fullskaliga invasionen hade många slutat tänka på det, kriget var något som hände långt borta.
Vem som är försvarsminister i Ukraina påverkar främst de högsta befälen, men inte oss på samma sätt. Det tar tid innan förändringar sipprar ned, vi försöker bara göra det bästa av de verktyg vi får. Det vore förstås praktiskt med standardiserade, startklara drönare, men verkligheten ser annorlunda ut. En enda drönare fungerar inte överallt.
Under sommaren har vi fått ny kapacitet för drönare som har medellång räckvidd, och som kan slå mot ryssarnas bakre logistik. De ska inte känna sig säkra någonstans.
Inom mitt infanteri gör vi allt för att skydda människoliv och placera soldaterna rätt. Inte som ryssarna: de gör stora förluster och förbrukar sina inkallade på ett helt idiotiskt sätt.
Jag har en känsla av att det inte längre är kartan ryssarna försöker påverka, de vill förinta vår kultur, vår identitet och vårt språk. Det är det vi slåss för.”
Läs mer:
I drönarkriget är infanteriet alltmer utsatt
Med kulspruta jagar ”Butjahäxorna” ryska drönare om nätterna