Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
En sak jag minns från U2:s konsert på Ullevi 2009 var hur de delade ut pappersmasker som föreställde Aung San Suu Kyis ansikte, fredspristagaren som då satt fängslad av Myanmars militärjunta. Och att bandet bröt mitt i ”Sunday, Bloody Sunday” med en appell mot religiös hatpropaganda.
Åtta år senare, 2017, spreds uppgifterna om militärjuntans brutala övergrepp mot den muslimska minoriteten rohingyer och anklagelser om folkmord. 2019 stod samma Aung San Suu Kyi i Internationella domstolen ICJ i Haag och förnekade att något folkmord begicks. Besvikelsen över människorättsikonens svek var enorm i breda lager.
Nu kommer ICJ:s domslut, efter många års överläggningar. Myanmar döms för att ha begått övergrepp mot rohingya-minoriteten inom ramen för den juridiska definitionen av folkmord.
Det är en historisk dom. Den är också ett hävdande av att det ännu existerar en juridisk, global rättsordning där folkmord är ett brott. I ett läge där denna världsordning är mer ifrågasatt än den någonsin varit efter krigsslutets uppgörelse med krigsförbrytare i Nürnberg. Det var där den polsk-ukrainske juristen Raphael Lemkins term ”genocide”, folkmord, först kom att prövas.
Domen kommer dagarna efter att USA:s utrikesminister Rubio åter attackerade ICJ:s systerdomstol ICC. De ska inte förväxlas, vilket är lätt hänt då bägge ligger i Haag. ICJ tillkom 1945-47 och är ett FN-organ som dömer mellan stater, ICC utgår från Romstadgan, fastslagen vid en FN-konferens 1998, och åtalar individer som misstänks för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser.
Trumpadministrationen har gång på gång angripit ICC och utsatt domstolens jurister för personliga sanktioner. Rubio avfärdade förra fredagen åter ICC som ”ett instrument för de globala eliterna”, vad han nu menar med det. Som Isobel Hadley-Kamptz skrev här i DN (16/11) följde han upp med att hotfullt säga att man inte ska komma dragande med lagar mot ”män med svärd”. Troligen syftade han då på sig själv.
Sedan 2023 föreligger även en anmälan från Sydafrika hos ICJ, om brott mot 1948 års folkmordskonvention, där Israels agerande i Gaza ska prövas
USA:s avståndstagande från ICC började inte när domstolen 2024 utfärdade en häktningsorder mot Benjamin Netanyahu, misstänkt för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten, men då blev striden akut. Sedan 2023 föreligger även en anmälan från Sydafrika hos ICJ, om brott mot 1948 års folkmordskonvention, där Israels krigföring i Gaza ska prövas. Rättens kvarnar mal långsamt och kommer vara klara tidigast 2029.
Men under senare decennier har grupper både till höger och vänster tonat ned, ignorerat eller avstått från att försvara den internationella rättsordning som ytterst vilar på insikten om vilka förbrytelser som begicks under andra världskriget. Denna likgiltighet är skälet till att insikten om vilket stoppblock rättsordningen skulle utgöra mot statliga massmord bit för bit filats ned. Men rätt är rätt eller ingenting alls. Och det går att ställa människor till svars för övergrepp också decennier senare. Den som tvivlar på det kan läsa folkrättsjuristen Philippe Sands utmärkta bok om processen mot Pinochet, ”Londres 38”. Samme Sands har för övrigt agerat juridiskt ombud i folkmordsmålet mot Myanmar.
Från mötet mellan människorättens dödgrävare Putin, Trump och Xi i torsdags kom få resultat – men talande nog är ICC ett gemensamt hatobjekt. En av de få saker de kom överens om var att begränsa domstolens räckvidd – och att lägga ned stora delar av FN. Blir detta verklighet är den globala rättsordningen verkligen död.
Vad alltför få tycks vilja begripa är att det är denna rättsordning som är den yttersta grunden för våra egna rättigheter. Försvinner den försvinner din rätt. För att, med Anne Applebaums ord, ersättas av ”ingenting alls”. Just nu strävar de tre stormakterna efter ”ingenting alls”.
Läs mer:
Philippe Sands: ”Den tyska tystnaden kring Gaza är öronbedövande”
Elisabeth Åsbrink: Varje dag tänker jag på Raphael Lemkins fråga om folkmord

