Olof Dreijer uppdaterar formeln för popmusik på debuten

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

The Knife-duon är två av den nutida musikhistoriens viktigaste personer – utan dem skulle inte pop låta som det gör. Så när Olof Dreijer nu släpper sitt debutalbum är det mest en formalitet.

Det mest utmärkande för Dreijers produktion har alltid varit nerven. Han har ett sätt att besjäla teknologi, med melodier som en kör av pratglada, närhetssökande robotar som man nästan får intrycket av att Dreijer har svårt att hålla i styr.

”Loud bloom” börjar dansant, med basgångar som det ödesmättade mullret från stampande fötter på ett betonggolv. Det är ljust och uppsluppet och drar ibland åt sambahållet, eller amapiano, med logtrumman på ”Cassia”. Dreijer har de senaste åren varit baserad i Rio de Janeiro och i Barcelona, och här medverkar artister från Brasilien, Sydafrika och Sudan som fungerar som en sorts MC:er med verser på zulu, portugisiska och arabiska. Men även danslåtarna utan sång är tillräckligt dramaturgiskt självständiga för att bibehålla lyssnarens intresse. Dreijer visar genomgående prov på sin säregna förmåga att låta en melodi förmedla mer än vad en låttext någonsin kan.

Olof Dreijer lyckas uppdatera formeln genom att fånga popens globalisering, där genren ”världsmusik” blivit obsolet men vissa röster, vissa ljud fortfarande är marginaliserade

Mot den andra halvan av albumet sänks tempot med Vangelis-ambient på ”Verbena” och Dreijers kanske mest överraskande stund: Den avskalade, till synes helt analoga åtta minuter långa improvisationen ”Fern Valley”. Ett ensamt instrument som minner om en oud och skapar en nästan arkaisk kontrast till det hypermoderna anslaget, när den berättar om stjärnhimlar och grönskande oaser.

Det är ett grepp som ligger långt ifrån vad syskonen Dreijer sa i en intervju med magasinet ”Sex” någon gång på nollnolltalet: att instrument är omodernt. Olof och Karin har med sin teknikoptimism varit en sorts uttolkare av cyborgfeminismen, förstått det digitala som befriande från trista saker som könsroller och nationsgränser. Men på senare år har deras tydliga sound med röstförvrängning, bubbliga stråksynthar, klappande trummor och oljefatssekvenser blivit mer familjärt än radikalt. Olof Dreijer lyckas uppdatera formeln genom att fånga popens globalisering, där genren ”världsmusik” blivit obsolet men vissa röster, vissa ljud fortfarande är marginaliserade.

Bästa spår: ”Acuyuye”, ”Coral”, ”Fern Valley”

Läs mer:

Olof Dreijer inför spelningen på Way out west: ”Jag behöver stå för mina privilegier”

Olof Dreijer med flera i massprotest mot Eurovision: ”Sjukt besviken”

Karin Dreijer: ”Det här är kanske sista gången vi får göra något roligt i Fascistsverige”