Välfärdsbrottsligheten omsätter uppemot 75 miljarder kronor per år enligt polisen och en betydande del av den summan stjäls från kommunala socialtjänsten och lss-verksamheter. Enligt tidigare uppskattningar står felaktiga utbetalningar för närmare 20 miljarder per år från kommunerna, eller cirka 10 procent av totalen.
Socialstyrelsen har i en ny rapport för första gången försökt kartlägga vad de identifierat som riskområden för att kunna bistå kommunerna med kunskap för att få stopp på brottsligheten inom socialtjänst och lss. En av de viktigaste slutsatserna är att bilden skiljer sig åt mellan kommunerna och inom verksamheterna.
– Det kanske inte finns någon nationell standardlösning för det här. Man måste göra ett jobb på lokal nivå där man kollar hur man själv har organiserat sina insatser och vi kan bidra till kommunernas ökade kunskap, säger Lina Hedlund.
”Socialtjänst- och LSS-verksamheternas kombination av stora ekonomiska flöden, komplexa regelverk och fragmenterade kontrollkedjor riskerar att skapa attraktiva objekt för organiserade kriminella aktörer”, står det i rapporten. Flera myndigheter har konstaterat liknande problem som systematiskt dränerar de offentliga medlen.
Från myndigheten noterar man att det alltid är förenat med potentiella risker när en kommun ska betala ut till individer, företag eller ideella föreningar. Rutiner för att säkerställa att utbetalningars riktighet – före, under och efter – brister uppenbarligen många gånger, men någon kvantifiering har inte ingått i kartläggningen.
– En av utmaningarna i sammanhanget är just att säga några exakta siffror, bland annat för att det är svårt att både upptäcka och följa upp. Alla kommuner gör inte på samma sätt och därför är det svårt att göra några nationella sammanställningar. Det saknas också en nationell definition av vad välfärdsbrott egentligen är, säger Lina Hedlund.
Välfärdsbrott kan vara bedrägerier, bidragsbrott, skattebrott, bokföringsbrott och mycket annat. Det kan ta lång tid att utreda från själva brottstillfället till det att man når en laga kraft vunnen dom, och det bidrar också till svårigheterna med att ringa in exakt hur stort problemet är.
– Det kan handla om allt från individer med ekonomiskt bistånd till privata aktörer med avtal med olika kommuner, så det är inte begränsat för storstad eller landsbygd, säger Lina Hedlund.
Socialstyrelsen samverkar med Sveriges kommuner och regioner och flera myndigheter för att bidra till arbetet mot välfärdsbrott. På regeringens uppdrag har man bland annat upprättat forumet Lumen som ska syfta till att sprida de olika aktörernas kunskap och dela erfarenheter om just välfärdsbrott.
– Det krävs många olika kompetenser och funktioner i kommunerna. Det handlar bland annat om att kunna kontrollera avtal och upphandlingar, och göra uppföljningar. Hur mycket resurser de har skiljer sig mycket mellan kommunerna, en del har arbetsgrupper och i andra kan det vara en person på deltid, säger Lina Hedlund.
Hur skulle ni beskriva samarbetet?
– Bland dem som är med finns en väldigt stor vilja att utveckla arbetet och att dela med sig. Vi ser att de som fått särskilda resurser har kommit längre i sitt arbete mot välfärdsbrott. Till skillnad från andra myndigheter har vi inte samma brottsutredande verksamhet, men kommunerna ger uttryck för behov av mer lättillgänglig information, kunskap och juridisk vägledning.
