Jag är en del av franska skolstrejken, den fredliga majoriteten. Vi är snart en miljon bara här i Paris: statsanställda, studenter, lärare, läkare och vårdpersonal, brandmän, filmarbetare, konstnärer, advokater, jordbrukare … Och vi är ännu fler i hela landet.
Tidigare har jag arbetat med gymnasieelever i Paris ytterförorter under 15 års tid, gjort både kortfilmer och teater. Numera är jag verksam som universitetslärare i filmregi, både i Paris och i Stockholm. Och jag kan själv se de enorma skillnaderna i materiell standard mellan svensk och fransk skola.
Frankrikes förortsskolor är ofta helt nedgångna och har omfattande lärarbrist. Det nya algoritmstyrda urvalssystemet till universitetet (Parcoursup) sorterar dessutom bort studenter från dessa utsatta skolor trots höga betyg.
Franska skolstrejkens demonstranter förstår att den sociala orättvisan beror på regeringsbeslut – och alltså inte på invandring, som extremhögermedia eller USA:s president påstår – och därför går de ut i strejk. Studenterna bryr sig om sin framtid, vår gemensamma framtid, sina barns framtid. De kräver social rättvisa och likvärdiga möjligheter till utbildning, samt klimatomställning.
Studentstrejken är faktiskt fantastisk i sin gemensamma kamp och med solidaritet mellan helt olika samhällsskikt, innerstad och ytterförort tillsammans. Här strejkas det både med stor seriositet och mycket humor, majoriteten av demonstrationen är lustfylld, festlig och musikalisk.
Samtidigt kommer grupperingar som består av en blandning av svartklädda och maskerade anarkister eller fattiga till alla franska demonstrationer för att krossa, elda eller plundra butiker. Vissa som har stulit sportskor och mat delar ut dem till uteliggare, men många vill bara sälja stöldgodset på nätet.
De kallas ofta ”svansen” och attackerar när demonstranterna redan gått förbi. Dessa ”förstörare” (”les casseurs”) har sin egen agenda (eller ingen alls). De menar att det sociala kontraktet är brutet och att samhällets blindhet inför sociala orättvisor och statens våldsamhet mot vissa samhällsgrupper ska mötas med just våld. Ett ordlöst ”budskap” som uttrycks i våldsam handling. Författaren Edouard Louis analyserar detta i en artikel i Libération (20/10) och menar att deras ”budskap” ändå bör tänkas kring – utan att romantiseras!
Själv anser jag att våldet saboterar debatten om skolstrejken, eftersom media gärna fokuserar på våld, eld och förstörelse i stället för icke-spektakulära politiskt samtal. Detta har det svarta blocket insett för länge sedan: att våld får uppmärksamhet.
Så varför fokuserar inte media på en politisk dialog mellan Macron och studenterna? För att denna faktiskt inte ens har ägt rum.
Är taktiken att låta dessa våldsverkare få så stort fokus i media, att studenternas budskap glöms bort?
Macron vägrar hittills samtal, fastän strejken inleddes redan för en månad sedan. Presidentens tystnad gör strejken både större och hetsigare. Är taktiken att låta dessa våldsverkare få så stort fokus i media, att studenternas budskap glöms bort? Och kanske till slut ogiltigförklaras? Det verkar i så fall lyckas, i de flesta mediekanaler.
Regeringen drar sig självklart för att ta tag i den socialt komplexa – och ekonomiskt kostsamma – frågan om skolan.
I stället har Macron och regeringen beordrat polisen att använda ett för Europa och Frankrike nytt slags övervåld, med tunga vapen mot minderåriga, vilket har väckt kritik från United Nations Human Rights och Amnesty International France.
Polisens specialstyrkor saknar utbildning för att hantera folkmassor och attackerar därför studenterna med taktik avsedd för terrorister och kriminella. Här finns sedan länge ingen dialogpolis.
Förmiddagen 17 oktober, innan demonstrationen ens hann börja, stängde polisen in fredliga demonstranter på smala gator, kastade in tårgas och slog i flera fall minderåriga, journalister och medicinsk personal, utan att de själva först drabbats av våld. Något som ofta filmades av demonstranter. Rasismen inom polisen är väldokumenterad och ofta drabbar deras våld just demonstranter med mörkare hudfärg.
Polisen ingrep däremot inte i vare sig Paris eller Marseille, mot de ”förstörare” som krossade, brände och plundrade staden (DN 18/10).
Både polisvåld och politisk ohederlighet gör det givetvis oerhört svårt för fredliga demonstranter att kunna lita på regeringen eller polisen. Många är rädda på riktigt. Jag är rädd när mina vuxna och tonåriga barn är ute på kvällar och demonstrerar fredligt. Och så ska det inte behöva vara i en demokrati.
I Frankrike betraktas strejker som legitima uttrycksmedel för social orättvisa. Det är en nationell stolthet att strejka. Det är även vad elever lär sig i skolan – både om stormningen av Bastiljen 1789, Pariskommunen 1871 och studentrevolten 1968. Viljan att demonstrera är alltså inte något som har ”importerats” genom invandring.
Och Paris står kvar! Det är en stor stad, demonstrationer äger bara rum på vissa gator, och förstörelsen på än färre platser.
Vilken lösning finns i dag? Politiker från mitten till vänster, liksom Paris och Marseilles borgmästare, ber Macron om att ta dialogen med studenterna och ge minst ett nytt budgetförslag för en bättre skola. Lyssna på dem, helt enkelt. Och pengar finns – för trots sin statsskuld har Frankrike faktiskt aldrig varit rikare, menar ekonomen Thomas Piketty, som fortsätter: det gäller alltså att få till stånd en omfördelning av resurserna.
Läs mer:
Johanna Frändén: Ungdomsprotesterna vänder upp och ned på Frankrike