– Den filmpolitik vi har i dag var undermålig redan från start. Därtill är den gravt underfinansierad.
Det säger Eva Hamilton, ordförande för branschorganisationen Film- och tv-producenterna, när DN ringer runt till företrädare inom svensk filmbransch, inför den nya filmproposition som regeringen väntas lägga fram före valet. Enligt kulturminister Parisa Liljestrands pressekreterare presenteras propositionen ”förhoppningsvis före sommaren”.
Den filmpolitik som Eva Hamilton talar om sjösattes 2017 av den dåvarande rödgröna regeringen. Då övergavs det filmavtal som reglerat finansieringen av svensk film sedan början av 1960-talet till förmån för en statlig filmpolitik.
I dag har Sverige lägst nivåer av statligt filmstöd per capita i Norden. Enligt siffror från Svenska Filminstitutet är stödet 26 kronor per person och år, att jämföra med Norge, som satsar 90 kronor, och Danmark, som satsar 95 kronor. De statliga medlen till svensk filmproduktion har inte räknats upp med inflationen sedan 2016.
Manolo Diaz Rämö är en av två ordförande för Oberoende filmares förbund, som samlar omkring 150 filmskapare i Sverige. Han beskriver det som att svensk film har stagnerat. Att finansieringen blivit sämre märks genom att vissa av förbundets medlemmar har slutat att göra film och i stället gått över till andra verksamheter.
– Mest oroliga är vi för den nya generationens filmskapare, att de som är nya och oetablerade ser film som ett omöjligt yrkesval. Tröskeln har blivit jättemycket högre. Det är kanske inget som märks just nu, men om tio, femton år kommer det att märkas.
De röster från filmbranschen som DN talat med är eniga om att mer pengar behövs. Det vanligaste argumentet är enkelt. Sverige är ett litet land med ett litet språk, och om det ska finnas en filmproduktion på svenska i Sverige krävs en stark offentlig finansiering.
– Med tanke på att det närmast finns ett amerikanskt monopol på rörlig bild har andra av Europas länder dragit slutsatsen att om vi vill ha en egen produktion på vårt språk behöver vi stödja den, säger Eva Hamilton.
Kulturminister Parisa Liljestrand har pekat ut breddad finansiering som en prioriterad kulturpolitisk fråga. Filmproducenten Lena Rehnberg, som bland annat gjort storfilmer som ”Monica Z” och ”Sommaren med Göran”, har ofta samarbetat med privata investerare. Hon efterfrågar skattelättnader för privata filminvesteringar men höjer samtidigt ett varningens finger.
– Jag är orolig för att Parisa Liljestrand verkar tro att kulturen kan klara sig på privata pengar. Jag vet inte riktigt var det kommer ifrån, för det finns inget europeiskt land som gör det. USA jobbar så, men de har en helt annan marknad. Vi är ett litet språkområde, säger hon.
De personer som DN talat med ställer sig alla positiva till den filmutredning som Eva Bergquist lämnade över till kulturminister Parisa Liljestrand i mars förra året. Trots de positiva tongångarna finns enligt vad DN erfar en spridd oro inom filmbranschen att få av förslagen kommer att genomföras.
Fredrik Lindegren är kulturchef för Folkets hus och parker, som har 148 medlemsbiografer runt om i landet. Han ger beröm till filmutredningens arbete.
– Det har varit föredömligt transparent och funnits en vilja till att lyssna in olika delar av branschen, säger han.
Han lyfter fram förslaget om sänkt moms på biobiljetter, från 25 till 6 procent, som en viktig fråga för landets biografer. Liksom merparten av de tillfrågade är han också positiv till förslaget om en skatt för de internationella strömningstjänster som inte redan investerar en viss andel av sin omsättning i svenskspråkigt innehåll. Pengarna ska gå till en ny filmfond och därigenom investeras i svensk filmproduktion.
Svenskar går i snitt på bio en gång om året. Marknadsandelen för svenska filmer på biograf är 12 procent. I Norge, Danmark och Finland är motsvarande siffra mellan 30 och 37 procent. Enligt Fredrik Lindegren krävs fler kvalitativa svenska filmer för att locka publiken till biograferna.
– Det är jätteviktigt, det kan vi även se statistiskt. De år som sticker ut på ett positivt sätt är de år då vi har många bra svenska titlar. Och när det är lite svagare titlar, då kan vi se att besöken går ner, säger Fredrik Lindegren.
Oberoende filmares förbund ser positivt på filmutredningens förslag om en ny filmfond. Manolo Diaz Rämö menar dock att det finns en risk för att pengarna koncentreras till större kommersiella produktioner, och att dokumentärer och innovativa filmer hamnar i skymundan.
– Det är viktigt med breda filmer för att rädda svenska biografer. Men vi tror att om botten är bred så kan toppen nå högt. Ruben Östlunds första film ”Gitarrmongot” var till exempel en total flopp på bio. Han fick chansen att göra film igen och det tror jag inte han hade fått i dag. Det är så man skapar spännande film, genom att satsa på osäkra kort, säger han.
Bakgrund.Filmpolitik
Mellan 1963 och 2016 reglerades den svenska filmpolitiken av filmavtalet. Avtalet förhandlades mellan filmbranschens parter med syftet att säkerställa finansiering av svensk filmproduktion. 2017 ersattes filmavtalet med en statlig filmpolitik.
I januari 2024 tillsatte regeringen en utredning om den nationella filmpolitiken under ledning av Eva Bergquist, kulturdirektör i region Stockholm. I utredningens expertgrupp ingick bland andra regissören Ruben Östlund och Pia Lundberg, konstnärlig ledare för Göteborgs filmfestival.
Utredningen ”Publiken i fokus – reformer för ett starkare filmland” presenterades i mars 2025. Bland utredningens huvudförslag finns en ny filmfond, sänkt biografmoms, införandet av en skatt på strömningsbolag och inrättandet av ett nationellt filmarvscentrum.
Läs mer:
Eva Hamilton om filmutredningens förslag: ”Positivt överraskad”
Parisa Liljestrand: ”Ett statligt ansvar att det produceras innehåll på svenska”
