Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Sofia Rönnow Pessah
”Eurogirls”
Norstedts, 385 sidor
Hur sexig kan en skildring av livet som EU-nisse i Bryssel vara? I Sofia Rönnow Pessahs tredje roman ”Eurogirls”, gör författaren ett försök att utmana den byråkratgrå bilden. Visst är det gott om spring i europakvarteren och ölrundor runt Flagey, men lika mycket sexmöten på barer och hotell som tar betalt per timme, mutresor och dragqueens.
Kanske är det talande att romanen inleds med att huvudfiguren Mika tvångshånglar upp sin chef på Stadshuset, och därefter skickas till Bryssel som krishantering. Där jobbar hon som apa (förkortningen av Accredited Parliamentary Assistant) till Europaparlamentarikern Sigrid Kramfors. Tillsammans med de tre andra (nyfunna) vännerna Eleni, Ria och Karen ingår hon i gruppchatten ”Eurogirls”, och varje måndag träffas de för att dricka öl.
Gradvis genom romanen utvecklar sig tre parallella spår, dels hur det går för Mika i hennes yrkesutövande, dels hur det går för Eleni med hennes kärleksliv, och dels hur Europatjejernas vänskap utvecklas, stagnerar och fylls av invecklingar.
Mika är gruppens outsider, på så vis att hon är en karriärist med något grumlig, eller ska vi säga förhandlingsbar, moral. När hon kom in i politiken var det med ambitioner att förändra, men det enda handfasta hon än så länge lyckats med är att bygga en lekplats i Husby. Under en tid har hon gått på sparlåga efter nedgraderingen till Bryssel, men så möter hon en framgångsrik politisk spelare som får hennes ambitioner att åter vakna till liv.
”Eurogirls” utgår löst från den enorma mutskandal som avslöjades 2022 under namnet Quatargate. Och det är knappast svårt att räkna ut att allt kanske inte står rätt till med den karismatiska italienska som Mika allierar sig med. Ändå läser man med glädje om de olika vändorna, följer intresserat arbetet med att profilera en mepp (parlamentariker), och de så kallade apornas intrigerande sinsemellan. Rönnow Pessah är duktig på att förklara det politiska spelet i EU, fyller förhandlingar, after work-träffar och tågresor till Strasbourg med färg och nerv. Det gör att romanen är snabbläst och driven, liksom stundtals väldigt underhållande.
Språket är som bäst effektivt, som sämst konstlöst och lite klyschigt.
Tydligt är att Sofia Rönnow Pessah tar ett kliv i sitt författarskap med ”Eurogirls”. Om hennes två tidigare romaner, ”Männen i mitt liv” och ”Glöm mig” plågats av ett lätt klaustrofobiskt navelskåderi, ger det utökade persongalleriet liksom greppet att följa flera figurer berättelsen luft och energi. Dessutom finns här en riktig intrig, och en handling som för berättelsen framåt. Det gör att man lättare står ut med en del skavanker.
Till exempel att alla personer talar exakt likadant, och det brister i skillnad mellan figurernas inre och yttre dialog. Undertexten är närmast obefintlig och allt skrivs ut så att läsaren aldrig behöver tvivla. Det gör Mika och company något stumma. Språket är som bäst effektivt, som sämst konstlöst och lite klyschigt. En mening kan låta: ”Kollegorna drog åt sina halsdukar och insåg att hösten börjat göra entré på allvar.” Än värre är de ofta förekommande upprepningarna.
Men mitt största problem ligger i ärendet. Liksom i sina två tidigare romaner är det tydligt att Rönnow Pessah är långt ifrån en apolitisk författare. I hennes romaner lyfts alltifrån Europas stängda gränser till rasism, sexism och högerns hegemoni.
Gott så. Problemet är bara att hon ännu inte hittat en form som kan bära detta. Det gör att resultatet blir överlastat, stumt och i värsta fall övertydligt agitatoriskt. Ja, helt enkelt platt. Det får en att fråga sig: Varför roman? Eftersom det som sägs ännu inte har hittat ett – åtminstone fungerande – skönlitterärt språk.
Dessutom gör det romanfigurerna ologiska, då de ofta ska bära upp en politisk vision eller insikt som inte riktigt överensstämmer med dem i övrigt. När ”Eurogirls” är som bäst vågar författaren bryta mot detta, och teckna porträtt av människor som är både falska, illojala och fulla av motsägelser.
Läs fler texter av Valerie Kyeyune Backström och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur.