P C Jersild är en van jubilar. I år firar han 66 år som författare. Sedan novellsamlingen ”Räknelära” gavs ut 1960 – en debut han själv beskrivit som lite misslyckad – har han hunnit släppa över 40 böcker, bli en av Sveriges mest lästa och prisbelönta författare, ledamot i Kungliga Vetenskapsakademien och en flitig debattör.
Själv tar 91-åringen författarjubileet med ro.
– Ja, det känns inget särskilt faktiskt. Men jag vet ju att jag hållit på länge.
Vi ses i hans hem på Södermalm i Stockholm för att tala om hans nyutkomna roman, ”Livet som gåva”. Den kretsar kring Jersilds äldre bror Hans, som avled endast 53 år gammal, i sviterna av tuberkulosen han drabbades av som ung. Under åren har broderns sjukdom återkommit i Jersilds böcker.
Hur kom det sig att du skriver denna roman först nu?
– Det vet jag inte egentligen. Men jag tror det var för att jag läste om Vilhelm Mobergs ”Din stund på jorden”, där Alfred Carlson ser tillbaka på sitt liv, och skriver om sin storebror som avled ung. Jag tror att det var det som satte igång det. Men jag vet inte säkert.
Ja, för det känns som att den här berättelsen också har legat lite och vilat i dig?
– Jo, men jag skrev ”Fem hjärtan i en tändsticksask”. Där finns ju mycket av de här historierna. Men sedan har det gått nästan 40 år. Och då förändras ju minnet och min inställning till de här olika familjemedlemmarna. Det perspektiv som jag har som 90-åring är inte riktigt detsamma som man har som 60-åring eller 50-åring.
”Livet som gåva” är uppbyggd i två delar, ”Livet” och ”gåvan”. I den ena skildras Hans faktiska liv, och i den andra ett annat slags liv, utan tuberkulos, där han får leva och bli gammal.
– Först vill jag ju beskriva Hans liv och vår relation på ett biografiskt sätt, med de regler som gäller för en biografi. Att man försöker att vara någorlunda sann och inte hittar på för mycket, även om det är klart att en dialog kan man inte minnas ordagrant. Så det finns ju ett drag av rekonstruktion också där. Men grundgenren i första delen är biografi.
I den andra delen skrivs ett alternativt händelseförlopp fram. Där sjukdomen som drabbar Hans visar sig vara en botbar lunginflammation i stället för tbc. Därmed får han leva ett långt liv. Inte rosenskimrande, knappast fritt från konflikter, men långt. Det liv Jersild tycker att han borde ha fått.
– Eftersom han är död, så måste jag ju hitta på hans liv. Men mitt liv har jag inte hittat på. Utan det som står om mig där, det är biografiskt. Medan hans liv och min relation till honom är roman.
Hans var en bidragande faktor till att Jersild själv ville studera medicin och bli läkare.
– I och med att han blev sjuk så blev vi i familjen indragna i det här. Vi fick gå på undersökningar, de kom hem och gasade vårt hus och allt det där som står i boken. Så sjukvården var hela tiden aktuell för mig, från och med att jag var elva år. Och då upptäcker man ganska snart att det finns ett maktförhållande.
Hur menar du?
– Att sjukvården och framför allt läkaren är den som har makten och som sitter på den sidan av bordet. Och jag som patient eller anhörig, jag sitter här och – är den inte maktlösa – men den som inte har någon större makt. Och ja, då tänker man att det är bättre att ha makten än att inte ha makt. Så det var ett skäl. Ett annat skäl var att jag var den första i min familj som tog studenten, och då skulle man göra någonting fint med sin studentexamen.
Du har sagt att ”Livet som gåva” är din sista bok, stämmer det?
– Jag tror det. Jag hade ju inte tänkt att det skulle bli någon mer efter ”Hur vill du dö?”. Men det blev det ju. Och det är klart att jag inte kan sitta här och säga att det inte kommer hända igen, men jag tror inte det.
Är det då en slump eller ett aktivt val att du väljer att avsluta med att skriva om din bror? Eller är det en för psykoanalytisk fråga?
– Nej, jag tror inte man ska se det som så uttänkt, utan det hände.
I andra intervjuer har Jersild sagt att skrivandet av ”Livet som gåva” varit ett sätt att bearbeta sitt dåliga samvete för att han själv var utomlands när Hans dog. Men har skrivprocessen fungerat lindrande, eller fått honom att se på skeendet från ett nytt håll?
– Ja, både och kan man säga. Det är också så att jag inte kan låta bli att tänka på vad han skulle ha tyckt om den här cirkusen? Jag är inte alls säker på att han skulle ha tyckt om det.
Varför tror du det?
– Nej, han var ju en ganska blygsam person. Nu blir han liksom uthängd med alla sina brister, sitt tablettmissbruk och så vidare. Det tror jag inte han skulle ha uppskattat faktiskt. Men om jag ska ge en bild av honom och vår relation så kan jag inte hoppa över de här tråkiga delarna, för då blir det ju inte sant. Och jag vill att det ska vara på riktigt.
Det knyter ju an till ett väldigt omdiskuterat område de senaste åren, med det autofiktiva skrivandet. Har du tänkt mycket på det där?
– Ja, självklart. Att varje författare innebär en fara för sin omgivning. Så är det ju. Och det är bara att försöka hantera det på något vettigt sätt och hoppas att man inte går över gränsen.
Tidigt i ”Livet som gåva” funderar författaren på skillnaden mellan honom själv och brodern. ”Jag minns ganska exakt när jag drabbades av insikten att i vår familj var lycka och olycka orättvist fördelad.” Ett exempel på detta är hur båda bröderna drabbades av tuberkulos, som under 1900-talets första hälft tillhörde den vanligaste dödsorsaken bland unga i Sverige.
– Jag fick det när jag var tjugo. Men då hade de nya medicinerna börjat komma, vilket de inte hade gjort när min bror insjuknade. Hade det inte varit så, hade jag ju likt väldigt många andra kunnat dö.
Bara ett drygt decennium skiljer bröderna åt, men när Jersild drabbades av tuberkulos såg alltså det medicinska läget helt annorlunda ut, och efter en tids konvalescens kunde han fortsätta sin läkarutbildning. Han jobbade som läkare inom psykiatri och socialmedicin innan han blev författare på heltid. Men han har efter det suttit i vetenskapliga råd, varit fristående kolumnist i Dagens Nyheter i två decennier och utsetts till hedersdoktor på två lärosäten, Uppsala universitet och Kungliga Tekniska högskolan.
Vad har läkaryrket gett ditt författarskap?
– Oerhört mycket. Det är som hängande frukter framför mig, det är bara att plocka. Om jag blivit ingenjör så hade jag kunnat använda det också förstås. Men jag tror att medicinen är en ovanligt lyckad bakgrund för en författare. För att det omfattar så väldigt mycket, och det omfattar också sådant som är väldigt dramatiskt och som berör människor på ett alldeles särskilt sätt.
Skulle du vilja se att fler litteratur- och humaniorastudenter intresserade sig för naturvetenskap?
– Ja, absolut. En gång i världen, om man var bildad, så skulle man kunna bägge delarna. Det kunde de på 1700-talet och en bit in på 1800-talet. Sen så kom den här skillnaden. Min uppfattning är den att humanisterna struntar i naturvetenskap. Men naturvetenskaparna struntar inte i humanism.
Varför tror du att det är så?
– Ja, dels för att man numer inte kan omfatta allt. Sen kan jag väl tycka att humanisterna har byggt en mur omkring sig. Genom att hålla på med sådana begrepp som postmodernism och alla de här modeinriktningarna inom litteraturen och inom humanistisk forskning och tänkande, mycket av det där upplever jag som ett slags försvar mot den övermäktiga naturvetenskapen. Att vi humanister måste också hitta på någonting som vi kan torgföra och inte bara sitta och titta på när de där naturvetarna brer ut sig.
Under sina 66 år som författare har P C Jersild rört sig över genrer, alltifrån sakprosa till satir och science fiction. Apropå hans senaste roman ”Tivoli” från 2017 skrev Malin Ullgren här i DN att ”P C Jersild har mutat in en egen lott i svensk skönlitteratur, med en blandning av skarp vardagsblick, vetenskap, samhällskritik och satir”. Men han har också blivit folkkär, bland annat med sin skildring av den filosofiska individualisten Reine Larsson i ”Barnens ö” från 1976, som sjappar från sin planerade vistelse på kollot för att tillbringa en föräldrafri sommar i Stockholm och kontemplera livets stora frågor.
I somras skedde ju en stor nyhet där Barnens ö stod i centrum för en våldshändelse. Gjorde Reine än mer rätt i att inte åka dit?
– Ja, det kan man ju säga. Ja, det tycker jag.
Som av en händelse är även ”Barnens ö” jubilar, i år fyller denna svenska klassiker 50.
– Ja, det är ju kul. Det var också en bok som var väldigt lätt att skriva och som jag inte trodde skulle räknas. Jag brukar ibland säga att jag kan ta bort hälften av mina 40 böcker eller vad det är, och det skulle inte påverka bilden av mig särskilt mycket. Och ”Barnens Ö” upplevde jag som en sådan där bok: den kommer inte att överleva, utan den tillhör de lättare verken, så att säga. Men så är det ju inte, utan den har levt kvar.
Reine Larsson slapp alltså undan barnkolonin. Men i romanen ”Ypsilon” från 2012 återser författaren några av sina mest älskade romanfigurer, och alla har då dött eller är döende i olika sjukdomar. Särskilt Reine drabbas av ett tragiskt och skoningslöst slut.
Men att läsa ”Ypsilon” specifikt, och Jersilds författarskap i bred bemärkelse är också en övning i att vänja sig vid att livet kommer att ta slut – och att det för de allra flesta gör det med en sjukdom. Hur förloppet ser ut, hur det kommer att kännas kan däremot skilja sig åt. Det leder oss in på frågan Jersild ställde på en föreläsning för läkarstudenter: ”Hur vill du dö?” Det blev också titeln på hans bok om frivillig dödshjälp från 2020.
– När det gäller dödshjälp för cancersjuka och hjärtsjuka är det inget problem. Det är en av de lättaste etiska frågorna som finns. Vi ska inte tvinga människor som lider svårt av smärta att göra det om de inte vill det.
Hur ser du på dödshjälpens vara eller icke-vara i Sverige?
– Jo, det går ju framåt långsamt. Alla politiska partier har öppnat lite grann utom socialdemokratin och Kristdemokraterna. Kristdemokraterna kan vi strunta i för det tillhör deras modersmjölk. När de inte längre kan bråka om aborter så får de bråka om dödshjälp. Men sossarna ska fan i mig inte vara emot dödshjälpen. Därför tänker inte jag rösta på dem.
Fakta.P C Jersild
Per Christian Jersild föddes 1935.
Debuterade 1960, samma år som han tillsammans med Sonja Åkesson, Kai Henmark och Bo Holmberg publicerade det litterära manifestet ”Front mot formens tyranni” i Dagens Nyheter.
Fram till 1977 arbetade han som läkare, sedan dess har han varit författare på heltid.
2020 kom ”Hur vill du dö?”, som pläderar för frivillig dödshjälp, på Fri Tanke förlag.
Hans senaste av fyrtiotalet författade böcker, ”Livet som gåva”, utkommer i dagarna på Albert Bonniers förlag.