Vilket var det första kontoret i Sverige?
– Kontoren föddes på 1600-talet i och med statsförvaltningen som grundades då. De första myndigheterna hade sina lokaler i gamla slottet Tre Kronor, och på 1620-talet var det uppskattningsvis ett hundratal personer som arbetade i en och samma flygel. Samtidigt förde man in arbetstider för första gången – med den underbara formuleringen att man ska vara på plats ”oavsett om det finns någonting att göra eller inte”. Det var helt nytt att organisera arbete utifrån tiden, i stället för det som behöver göras. Och så är det ju fortfarande.
Vad har överraskat dig mest när du forskat i ämnet?
– Att nästan alla stora svenska kulturpersonligheter har jobbat på kontor. Innan man kunde försörja sig på sin konst eller på sitt skrivande, var författarna ofta ämbetsmän. Carl Michael Bellman började jobba på Riksbanken, men han var hopplöst dålig och fick till slut kicken. Erik Johan Stagnelius och Carl Jonas Love Almqvist arbetade också på ämbetsverk samtidigt – och deras chef var Nils von Rosenstein. Det är ju en rätt hygglig uppställning. Rosenstein är än i dag den längst sittande ständiga sekreteraren för Svenska Akademien.
När började kvinnorna komma in på kontoren?
– I liten skala är det från 1850-talet och framåt. Men de fick så dålig lön, så på 1890-talet fanns kvinnor som prostituerade sig för att ha råd att jobba på kontor. Ett annat jättestort genombrott är under 70-talet och 80-talet. I näringslivet var kvinnorna fortfarande väldigt fåtaliga om man tittar på styrelsenivå, men inom politiken började de komma in allt mer. Palme tog också in betydligt fler kvinnor än vad som tidigare har gjorts i regeringen. Men framför allt dominerade kvinnorna på myndigheter och kontorsjobb i kommuner. Under krisen på 90-talet, när man började skära ner i den offentliga sektorn, slog det därför hårt mot väldigt många kvinnor.
Vilken är den första omskrivna firmafesten?
– 1768 var det en stor skandal, för då skedde något som fick namnet ”Expeditionsbalen”. Man hade ordnat en bal i hemlighet i nya kontorslokaler på slottet, och den som sedan fick stå till svars för det bedyrade att han hade varit väldigt noga med att stoppa undan alla kontorspapper innan festen. Men det som gjorde att det var en stor skandal var att kvinnorna på balen visade sig vara prostituerade. Vid den här tiden gjorde tryckfrihetsordningen det möjligt att skriva väldigt fritt. En lång essä i jag-form skrevs av en person som hade varit på den där balen, och fått reda på av sin läkare att han hade fått en könssjukdom som han aldrig kommer att bli av med. Den här så kallade ”horbalen” satte ribban för århundraden av firmafestskandaler.
Vilket är det bästa kontoret du jobbat på?
– Jag har nog alltid jobbat bäst hemifrån: dels för att jag inte blir störd, men också för att jag kan sova middag. Mitt skrivande, som är en stor del av mitt liv som forskare, gör jag hemifrån och har alltid gjort. Men jag går till kontoret när jag undervisar eller har möten, det är väldigt trevligt, och ibland skämtar jag om att jag inte kan vara där för att jag har för mycket jobb.
Vilket är det absolut sämsta?
– Jag hade ett kontor i Cardiff som var rätt deppigt. Det regnade alltid, utsikten var en järnväg och när det körde förbi tåg skakade hela kontoret så man undrade om böckerna skulle falla ner från hyllorna. Allt annat runt omkring liknade en postapokalyptisk soptipp med kringströvande rävar och några enstaka själlösa nybyggen.
Är det ens någon idé att försöka skapa trivsamma kontor, när många ändå väljer att jobba hemifrån?
– Jag åkte till New York och besökte Spotifys kontor som ligger i en nästan 300 meter hög skyskrapa. De hade juicebar, otroliga kaffebarer och allt var gratis. Men kontoret var helt tomt. Det går inte att tänka sig häftigare lokaler än de där, men folk är ändå hemma. Sedan var det intressant att de ville att det skulle kännas som en medlemsklubb, som Soho House som blivit så populärt. Och det är ju en trend från sent 1990-tal som verkligen lever kvar – att kontor inte ska se ut som kontor.
Varför älskar vi att hata på öppna kontorslandskap?
– Det har vi alltid gjort. På 1910-talet slog man ut väggarna och gjorde stora arbetssalar i stället, som senare fick namnet ”trälhav”. Det var så negativt laddat att man började införa smårum igen. Vid mitten av 60-talet hoppade Sverige på den nya, tyska trenden med kontorslandskap. Då försökte man sälja in landskapen som en gåva till den frihetsälskande människan, typ som öppna ängar på skånska slätten. Det passade perfekt till den pågående ”släpp fångarna loss”-debatten och smårummen fick enligt fängelselogiken heta ”cellkontor”. Men trots denna uppfinningsrika propaganda, så hatade de allra flesta att sitta i landskap. Folk blev helt enkelt störda i sitt arbete.
Läs fler texter i intervjuserien Specialisten.