Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Roman
Pajtim Statovci
”Kon föder på natten”
Övers. Ulrika Enckell
Förlaget, 269 sidor
Kujtim är åtta år när han reser med sin familj från Finland till Kosovo. Det är första gången han träffar sin morfar, en gammal man som ger ett ”vidbränt” intryck. Kujtim är yngst i barnaskaran och längtar efter att få se morfaderns ko, som han hört talas om. En natt ska kon föda.
Jag minns det själv som i går när jag, också åtta år gammal, stod med mina syskon och kusiner och storögd bevittnade en kalvs födelse. Jag minns blodet som rann ur kon, hennes råmande och oroliga trampande, jag minns min egen skräckblandade uppmärksamhet på alla ljud och rörelser i mörkret innan två små knotiga pinnar stack fram. Bonden tog ett fast tag om klövarna och drog försiktigt i dem. Det var en lyckad förlossning. Bonden tyckte om djur och barn, och när kalven snart stod på egna ben fick vi barn besöka den i kätten så ofta vi ville.
Men det blir ingen bra litteratur av Bullerbyidyller. Kujtims värld däremot, ger stoff att väva mardrömmar av. Kon föder en missbildad, trebent kalv och morfadern låter sin vrede och besvikelse gå ut över den oskäliga föderskan, piskar och slår henne, innan han bär ut kalven och hugger huvudet av den.
Det är bara början på en lång rad övergrepp på Kujtim själv. Han liknar inte sina syskon: han är en drömmare med stor fantasi och morfadern nosar sig genast fram till det han uppfattar som avvikande. Han slår och kramar ihjäl med samma nattsvarta själ. Allt oftare gömmer sig pojken hos kon, tröstar henne och berättar historier för henne om det trehövdade monstret Kimaira som ibland är påtagligt lik morfar och dänger pojken i backen så att ryggen nästan går av för att i nästa stund snyfta ångerfullt.
Det kunde vara början på en berättelse om en ung man som överlever en svår barndom och mirakulöst omvandlar sina barnsliga fantasier till ett framgångsrikt författarskap. Kujtim är ju så likt Pajtim, som bokens författare heter i förnamn. Pajtim Statovci är född i Kosovo, uppvuxen i Finland och har skrivit flera internationellt framgångsrika romaner varav tre tidigare översatts till svenska.
Men Kujtim är inte hjälte i en framgångssaga. Han blir visserligen författare men befrias aldrig från sina trauman. Kimairans tre huvuden stirrar lika intensivt på honom som den dag de först möttes. Kujtim lever ensam. När han han är 35, en betydelsediger ålder, tar han körkort för att kunna åka till Kosovo med sin mamma och besöka det förflutna som aldrig lämnat honom ifred. Hans berättelse växlar mellan barndomsminnen från både Kosovo och Finland, breven till en död far, och plågsamma händelser under resan tillbaka i vuxen ålder.
Det är en historia om våld, pennalism, rasism, homofobi, pedofili och om svekfulla vuxna. Det är inga ovanliga ämnen. Den som läser mycket har stött på dem förut. Denna roman är dock något långt utöver det vanliga: ett litterärt kraftprov som håller mig fjättrad mellan total inlevelse och fruktlösa försök att få lite svalkande distans till eländet. Jag är Kujtim.
Hemligheten ligger i stilen; verben och substantiven som blåser fram över sidorna utan adjektiv som fartdämpare. Den vuxne Kujtim är och handlar med sin mor, när hon blir yr och han hjälper henne till toaletten:
”Jag vrider på kallvattenkranen och hon tvättar sitt ansikte, under tiden ställer jag mig i dörren och hojtar att vi behöver vatten, en flaska dricksvatten, här behövs vatten, en flaska källvatten tack, det är bråttom, och i detsamma springer butikshjälpen som packade våra varor fram till kylskåpet mitt emot kassorna, öppnar flaskan åt oss, ger mig den och undrar om allt står bra till med oss, och jag svarar jakande och tackar och räcker min mor flaskan som hon häller i sig i ett svep.”
Och i ett svep pågår det hela tiden, från pärm till pärm, samtidigt som de konkreta detaljerna, läget på kylskåpet, kvaliteten på vattnet, skapar närvarokänsla utan att lämna utrymme för reflexion eller psykologisk analys. Det är bara att hänga med i Ulrika Enckells medryckande svenska, hon verkar ha lagt sitt öra tätt intill finskan och hört ett oroligt hjärta slå. Det slår också i mitt öra.
Läs fler texter av Ingrid Elam och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur
