Passionerad precision i en roman som höjer sig skyhögt över det medelmåttiga

Den dödliga skönheten hos en eld är svår att fånga, både i text och bild. Ändå lyckas den danska författaren Madame Nielsen i romanen ”Lamento”, som nyligen har kommit ut på svenska. Här börjar den inre elden med en yttre eld. Nielsen behärskar den svåra konsten att återge magnifik hetta och flammande kaos, både i brinnande byggnader och i en kärlekshistoria.

Romanen börjar alltså med en filmiskt fulländad eldsvåda, och jag tänker att det här aldrig kommer att hålla för en hel bok. Hur överträffar man sig själv efter en så förtärande och tragiskt vacker upptakt?

Men det blir bara bättre. Romanen själv är som förälskelsen den skildrar: brännande ända in i källkoden, in i det högaffektiva språket. Det är svulstigt, storvulet, patetiskt, överlastat och rabiat, men samtidigt känsligt och ömsint. Inget hysteriskt slamrande åt alla håll, ingen ofokuserad suggestion. Utlevelsen är tvärtom subtilt målstyrd, ett explosivt inre med högst medveten yttre form, och översättaren Jonas Rasmussen har lyckats överföra den vilt vansinniga skärpan med suverän inlevelse.

”Lamento” är en lång monolog. En kvinna berättar för sin vuxna dotter om den himlastormande passionen med dotterns pappa. De nyförälskade ska sova över hemma hos en kompis i Paris. De råkar starta en eldsvåda, som kanske hade kunnat undvikas. Paret kommer undan, men inte tjejen som bor i lägenheten. Bilden av den unga flickan i eldens lågor gestaltar upptakten till stor kärlek, men blir också en återkommande hemsökelse. Som en dödsängel med vingar av eldslågor.

Eldsvådan blir alltså ett slags initiation i förtvivlad romantik. Men är det kärlek?

Förresten, vad är kärlek? Det är detta som är romanens stora fråga.

”Förälskelsen är en katastrof, den känner inga gränser, den berusar sig på sig själv och gläds över att upphäva all rådande ordning, den kastar sig ut i det ovissa och dyrkar nuet i all evighet”, skriver Madame Nielsen.

Ett annat ord för detta är besatthet. Och som bekant är själva objektet det minst intressanta i passionsprocessen. Skitsamma om det är en människa, ett djur, rymden, dinosaurier, My Little Pony eller kryptovaluta. Galenskapen är densamma oavsett vad den fokuserar på. Det är vägen som är målet, och när målet är uppnått riskerar symbiosen att förvandlas till något radikalt främmande. Laddningen man genomsyrades av är nu oåtkomlig.

Parets möte skildras som en synkron dans mellan två ”brinnande dockor i snören”, och berättarjaget beskriver förälskelsen som ”pervers och oskuldsfull, aningslös och full av begär, efter vad?” Citatet ”Il n’y a pas d’amour/ Il n’y a pas d’amour” upprepas. ”Det finns ingen kärlek/ Det finns ingen kärlek”.

Förälskelsens symbiotiska eld övergår successivt i melankoliskt förfrämligande. Förhållandets sluttande plan gestaltas i en räcka av nedbrytande ögonblick. Som när jaget råkar rispa lycksalighetens bubbla med några förflugna ord, som visar på en verklighet utanför: ”Vad som än händer ska vi alltid vara vänner!”

Här börjar överensstämmelsen mellan de älskande lagga. Jaget tänker att förälskelsen gradvis borde övergå i en lugnare gemenskap, i en ny ordning som är ”upprepningens, vardagens, något som inte var utom sig, utan kunde vila och vara”. Men det händer inte, eftersom förälskelsen kan vara ”så häftig, febril och förtärande att kärleken som ska uppstå ur den blir en besvikelse”. Och värre än så: de starka känslorna förvandlas till hat.

Gestaltningen får än mer djup av den starka miljögestaltningen. Paret bor i Köpenhamn, men ger sig ut på flera resor, bland annat reser de runt i Afrika: ”… nu fanns ingen fukt, inget begär, bara ett torrt förakt, vilket är begärets skugga.”

Madame Nielsen visar att yttre landskap är inre landskap, och att skönhetsupplevelsen kan bli så inåtvänd att den gränsar till narcissism. Som när jaget minns en resa till en herrgård med utsikt över den Sydfynska arkipelagen: ”det måste ha varit vackert, och jag borde ha sett det, men jag minns bara oss. Sådan är den, förälskelsen, den vill erövra världen och möter bara sig själv.”

Frågan är bara om människorna i denna teatraliska relation ens möter sig själva, eller om de bara är tomma speglar för varandras drömmar och längtan. Mannen jobbar med just precis teater, och Madame Nielsen är även performancekonstnär, hon har genomgått ett antal skiften i sin skepnad, bland annat iscensatt sin egen död och återuppståndelse, och förutom tidigare romaner under nuvarande namn har hon, som då var han, skrivit böcker som Claus Beck-Nielsen.

”Lamento” är hur som helst en storslagen roman om förälskelse som misslyckas med att bli kärlek, och det är åratal sen jag läste något lika överrumplande – en roman som kastar om min världsbild och uppenbarar livets storhet, som tar ordens makt på allvar: ”En mening kan döda en människa, språket skapar och förgör”.

”Lamentos” lågor sträcker sig skyhögt över alla medelmåttigt hämmade romaner som ges ut i dag, och det gäller kvalitetslitteraturen också, med duktigt och behärskat språk och rudimentärt hantverk. Jag överdriver inte: Nästan all samtidslitteratur, med sin rädsla för flämtande adjektiv, andlöshet och drama, bleknar till amatörprosa i jämförelse med Madame Nielsens passionerade precision.

Läs fler texter av Aase Berg och fler recensioner av aktuella böcker i DN Kultur