Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jag undrar om Storsjöodjuret existerar och om utomjordingar har besökt Tellus, men framför allt undrar jag hur vanliga familjer har råd att åka på semester under sportlovet.
Knappast jag, en tvåbarnspappa i medelklassen som med alla mätbara mått är höginkomsttagare.
Och nej, jag är inte spelberoende, har inga perversa räntekostnader eller elräkningar. Går sällan på krogen och kör en begagnad bil som varken är leasad eller belånad. Storhandlar inte på Pressbyrån eller Foodora.
Om jag inte har råd att ta min familj till fjällen på sportlovet, vem har då råd?
Jag frågar en kär vän med samma lön som jag. Hon har två barn tillsammans med en man som tjänar ungefär lika mycket.
De har en ordnad ekonomi och båda är mycket klokare än jag.
De har heller inte råd, och det har sin förklaring.
Ica Banken har räknat på vad en inrikes skidresa under sportlovet kostar för en tvåbarnsfamilj: närmare 42 000 kronor. Det är snittet. I fjol visade en undersökning gjord av Länsförsäkringar att priset för en fjällvecka har mer än fördubblats på ett decennium.
En svensk medianlön ligger på 37 100 kronor i månaden, före skatt.
Nu har jag klövar till fötter snarare än hovar, som möjligen inte lämpar sig för svart pist. En rimligare sportlovsresa hade varit till solen, men en vecka med familjen i Playa del Inglés hade gått på minst lika mycket som en vecka i Sälen.
Här finns förstås ett och annat om och men. Sol- och fjällsemester på skolloven är ingen mänsklig rättighet, särskilt inte för en lönnsmal krönikör på den malliga morgontidningen.
Jag hyser mer sympati för de nära två miljoner svenskar som, enligt SCB, inte skulle klara en oförutsedd utgift på 14 000 kronor. Omkring 700 000 svenskar kan inte betala sina nödvändiga och basala utgifter, det är en fördubbling på fem år.
För dem är sportlovsresor lika avlägsna som svaret på Storsjöodjurets och utomjordingars existens. Sådana resor har alltid varit en klassfråga, men snart är även medelklassen exkluderad. Om någon form av semester representerar svensk kultur är det väl just skidresan på vintern (och campingen på sommaren). Det går inte att avfärda som en skitdröm.
Och visst har jag råd, om jag verkligen vill. Jag kan sluta månadsspara till mina barn och pausa pensionssparandet till mig själv och köpa kläder i ett lägre prissegment. Äta linsgryta och sälja åtminstone en av mina njurar på den svarta marknaden.
Det jag undrar är egentligen: Hur har alla andra löntagare som åker råd? Liftarna och fjällstugorna står knappast tomma de här veckorna. Hotellen på Gran Canaria är säkerligen också fullbokade.
Hur många njurar har de?
Ingen jag frågar verkar veta. Jag slinker över till ekonomijournalisterna på tidningen som skrattar till. För de vet inte heller, trots att de kan det mesta om privatekonomi.
Köper de sina resor på kredit? gissar en av de erfarna reportrarna.
Enligt Länsförsäkringars ovan nämnda undersökning har 8 procent av alla svenska barnfamiljer tagit ett blancolån för att finansiera en resa. Det säger något om något, men ingenting om de 92 procent som har cashat sina resor.
Vissa av dem är säkert ninjor på att boka minst ett år i förväg, på att hitta deals och på att skräddarsy sina resor för att få ner kostnaderna.
Men alla andra som har råd. Jag undrar hur de gör.
Rider de till Åre på Storsjöodjuret? Går det flygande tefat till Las Palmas?
