”Det fascistiska spelet kan spelas i många former”, skrev författaren och professorn Umberto Eco i en nu klassisk artikel i New York Review of Books (22/6 1995). Fascismen kan vara religiös eller ateistisk, imperialistisk eller strikt nationell, näringslivsvänlig eller antikapitalistisk. Eco kunde ändå ur sina egna pojkårsminnen från andra världskrigets Italien och vuxenlivets erfarenheter teckna en bild av fascismens kärna, som han sammanfattade i fjorton punkter. Politiska rörelser eller regimer är sällan helt fascistiska eller helt rena, men med Ecos checklista kan man placera in dem på en skala. Den blir i sig problematisk – varken heltäckande eller motsägelsefri, eftersom det ligger i fascismens natur att vara både otydlig och full av motsägelser.
Traditionalism och förkastande av moderniteten är centrala. Här finns ekon från både senantikens reaktion mot grekisk rationalism och 1800-talets mot den moderna upplysningen. Samtidigt är attityden till det moderna tvetydig; ateism och fri vetenskap är djävulens verk, men man har inga problem med att utnyttja dess frukter – flyg, mobiltelefoner och kärnvapen.
Kult av handling för handlingens egen skull och förakt för kritiskt tänkande är två andra punkter. Analys kan skapa osäkerhet som stör det aktiva handlandet. Aggressivitet hyllas.
Från kritiken mot analys och divergens är steget inte långt till konspirationsteorier och skräck för olikheter. Längtan efter det homogena samhället kan bygga på religiös, politisk eller etnisk grund, eller på en kombination. För att bli effektiv behöver en sådan vision en fiende som kan skapa relief genom att vara avvikande. I kristna och muslimska samhällen har judarna tilldelats den rollen – idealiska i sin kombination av närvaro och främlingskap. Fienden beskriver man som både stark och svag för att samtidigt skapa en känsla av hot och ett hopp om seger.
För att nå styrka krävs mobilisering av massor, och social frustration är en viktig bas för fascismen i det avseendet. I alla samhällen finns ett glapp mellan drömmar och verklighet, som blir särskilt tydligt i tider av snabb förändring med klara vinnare och förlorare.
Ett knippe av punkterna handlar om kampen och dess förande. I fascismens världsbild blir striden ett positivt laddat normaltillstånd. Strävan efter överenskommelser och fred är svaghetstecken. Heroismen blir norm, de svaga föraktas. Machismon tar sig uttryck i våldsdyrkan och förakt mot kvinnor och sexuella minoriteter.
Fascismen hänvisar ofta till folket, men inte som en samling individer som bildar sig egna uppfattningar och låter dem brytas mot varandra i ett demokratiskt samtal utan som en abstrakt enhet som antas ha en gemensam vilja. Uttolkaren av denna vilja är partiet eller dess ledning. Kommunikationen mellan ledaren och massan sker via newspeak, ett språk med grovt förenklat ordförråd och syntax, där den systematiska lögnen är bärande.
Det är enkelt att verifiera att Vladimir Putins Ryssland i praktiskt taget alla avseenden uppfyller kraven på Ecos lista. Sovjetsamhället var modernt, men Putins version är djupt traditionalistisk genom alliansen med den ortodoxa kyrkan och hans selektiva bild av Rysslands och grannländernas historia. Minoriteterna hotar den ryskdominerade enheten och trycks tillbaka. Väst är den hotfulla yttre fienden, samtidigt som dess europeiska gren hånas för sin svaghet. Heroism och våld har sakraliserats i De väpnade styrkornas katedral i Kubinka utanför Moskva (Nils Ekedahl, SvD 11/3 2022). Populismen och övergreppen mot språket är ohämmade. Det enda frågetecknet på Ecos lista gäller mobiliseringen av frustrerade massor, men en sådan blir strängt taget överflödig i ett totalitärt samhälle.
När man tar steget till USA blir bilden något mer komplicerad. Den nuvarande regimen är förvisso traditionalistisk, med en hårt selekterad historieskrivning. Övergreppen mot ursprungsbefolkningen, slaveriet och den fortgående diskrimineringen saknas i den vita, protestantiska gruppens perspektiv. Antimodernismen är också selektiv; vapenteknik och AI upphöjs, medan grundforskning, miljökonsekvensanalyser och vaccinationer trycks tillbaka. Handlingskulten har Trump med sig från den kommersiella sfären. Snabba, oöverlagda beslut som dras tillbaka för att komma igen i ny form har blivit regel.
Kraven på enighet och skräcken för det avvikande är tydliga. Trumps regim är mer öppet rasistisk än någon annan president i modern tid. Avvikelser inom det egna partiet tolereras inte, och demokrater splittrar genom sin blotta existens den amerikanska nationen.
Mobiliseringen av frustrerade väljare har varit framgångsrik. Samtidigt är stödet för regimen heterogent; förutom oroliga arbetare i nedgångna industrisektorer rymmer rörelsen välbeställda företagare med extrema högeråsikter.
Konspiratörer finner man främst i det demokratiska lägret. Genom deras hämningslösa immigrationspolitik har den amerikanska nationen underminerats, och liberala statstjänstemän har penetrerat administrationen i en utsträckning som gör dem till en stark fiende. Vem som är den yttre fienden är dock förvånansvärt oklart. Attacken mot Iran var våldsam men samtidigt halvhjärtad. Att hejda kärnvapenspridningen har varit det officiella motivet, men om Nordkorea är det tyst. Kina är den långsiktiga konkurrenten om världsmakten, men Trump har undvikit en större, direkt konfrontation.
Kampmotivet är framträdande, liksom de närliggande dragen heroism, förakt för de svaga (”losers”), våldsdyrkan och kvinnoförakt. Där Putin har sin krigskatedral har Trump en triumfbåge, en militärparad och en kampsportsarena utanför Vita huset. Flörten med kampsport vädjar till stödtrupperna på samma gutturala nivå som Trumps egna tal (Ingmar Nevéus, DN 26/10 2024). Lögner flödar i en utsträckning som annars bara gäller under krigstillstånd.
Under Trumps första mandatperiod använde jag termen protofascistisk om hans regim (DN 12/1 2018), men det är tydligt att hans styre nu uppfyller de flesta av Ecos krav och har tagit steget över till den fascistiska kategorin.
När man vänder blicken mot vårt eget land, är det dominanten på högerkanten, SD, som kommer i fokus. Partiet har inte suttit i regeringen, men dess ideologi och praxis har ändå gjort djupa avtryck i den förda politiken och spritt sig till andra partier. Bilden kan tecknas utifrån vad man hittills åstadkommit, kompletterat med dokument och yttranden från ledande företrädare.
Att partiet är traditionalistiskt råder ingen tvekan om; det är en del av budskapet. Liksom hos andra auktoritära rörelser finns i SD en skeptisk eller fientlig attityd till upplysningens ideal, men man har inga problem med modern teknik. Partiet såg tidigast av alla potentialen för påverkan via internet.
Handlingskulten är tydlig. Utredning och lagstiftning har under mandatperioden präglats av brådska och brist på konsekvensanalyser, till den grad att Lagrådet kommenterat en av vårens propositioner med orden ”Förslagen brister så mycket i kvalitet att de inte har förutsättningar att bli ny lag.” Ministrar desavouerar inte bara juridisk expertis utan också råden för finans- och klimatpolitik. SD-ledaren har därutöver yrkat på att fler utredningar ska göras inom Regeringskansliet, så att man slipper den besvärande offentligheten i umgänget mellan utredningarna och den politiska nivån och kan snabba upp utredningarna ytterligare (SVT intervju 10/5 2025).
Naiviteten inför SD passerar gränsen till stupiditet.
Strävan efter etnisk och politisk homogenitet är en central del av SD:s program. Antisemitismen är livskraftig inom partiet, trots upprepade deklarationer om motsatsen (DN ledare 15/10 2021, 5/9 2022, 5/2 2026; ETC 1/11 2023). Som ett exempel bland många hävdade Björn Söder i utrikesutskottet den 26/3 2018 att den judiske finansmannen George Soros ”drar i trådarna” inom EU (Expo 3/4 2019). Han har också hävdat att judar och samer inte kan tillhöra den svenska nationen, eftersom de är formellt är minoriteter i landet (DN 14/12 2014; Facebook 2018). Det innebär inte (ännu) att de inte är medborgare, men den nationella homogeniteten tillmäts uppenbarligen ett högt värde.
Utvisningspolitiken har fått sådana konsekvenser att både näringslivet och kommunledningar i borgerligt styrda kommuner protesterar. Konflikten mellan ideologi och ekonomiskt ansvar är ett eko från 1930-talets Tyskland, när man skulle dra gränsen mellan judar och riktiga tyskar.
Uppsalapolitikern Pavel Gamov förklarade beträffande den politiska homogeniteten i en intervju i UNT (28/12 2014): ”Vår långsiktiga ambition är att få bort de andra partierna.” Det preciserades sedan till att betyda att de andra partierna skulle få så svagt stöd att de skulle förlora sin representation, men även med den innebörden är uttalandet exceptionellt. Gamov har senare lämnat SD och politiken, men av andra orsaker.
Att SD kapitaliserar på social frustration är belagt i forskningen. De som har attraherats av partiet är till väsentlig del ekonomiskt sårbara personer – arbetslösa, eller sådana som riskerar att bli det, eller bosatta i tätorter som har förlorat viktig industri och tappar befolkning (Dal Bo m.fl., Rev Econ Stud 2023). Reaktionen att söka sig till SD är naturligtvis kontraproduktiv; SD är ett högerparti som i praktiken bidrar till att förstärka de problem som ligger bakom sårbarheten. Den koppling som SD gör till migrationen och den stora konspirationen om folkutbytet är i allmänhet inget som de här personerna gör spontant.
SD är ett högerparti som i praktiken bidrar till att förstärka de problem som ligger bakom sårbarheten
Om antisemitismen lever, är den yttre huvudfienden i SD:s världsbild ändå islam och de politiker och grupper i vårt land – ”vänsterliberaler” – som bereder vägen för muslimska immigranter. De målas upp som ett starkt hot, som kräver vaksamhet och stridsberedskap. Alla Mohamsson och Omarsson bör minnas från 1900-talets historia att när läget blir skarpt hjälper det inte att man bytt namn och börjat fira jul.
En upphöjelse av kampen, dyrkan av heroism och förakt för de svaga är framträdande drag i partiets inre opinionsbildning, som präglas av pubertal aggressivitet. Mattias Karlssons stridsrop ”Seger eller dö!” vänder sig väl främst till de radikala fraktionerna inom partiet, men mansdominans och kvinnoförakt är tydliga också utåt. Det är ingen tillfällighet att SD av alla partier har den största obalansen mellan kvinnor och män både bland sympatisörer och valda.
Det som Eco kallar den selektiva populismen – att folket med uttryckligt undantag för vissa minoriteter utgör en enhet – är grundläggande i SD:s ideologi. En inte närmare specificerad politisk elit ställs i motsats till detta folk, vars vilja hävdas vara bäst representerad av det egna partiet. Vulgärt språkbruk förekommer hos alla partier, men SD:s relativa dominans i de kanaler som ligger utanför de traditionella och där hat, hot och lögner är väsentligt vanligare, gör att partiets profil ligger närmare Ecos newspeak, inte minst i kritiken av de traditionella medierna (Liminga & Strömbäck, Nordicom Rev 2023).
Alla Mohamsson och Omarsson bör minnas från 1900-talets historia att när läget blir skarpt hjälper det inte att man bytt namn och börjat fira jul.
Sammanfattningsvis hör Rysslands och USA:s regimer med Ecos checklista som referens tveklöst hemma i det fascistiska lägret. Bilden av SD och Sverige blir mer blandad, men det är besvärande många av Ecos kriterier som stämmer. I takt med att SD etablerat sig i politiken har allt fler kommentatorer börjat betrakta det som ett parti som alla andra och ironiserat över dem som varnar för utvecklingen (Jörgen Huitfeldt DN 16/9 2022; Expressen ledare 9/3 2026; Bengt Ohlsson, DN 28/5 2026). Det är tecken på en naivitet som passerar gränsen till stupiditet.
Inget parti är helt tydligt med vad som väntar efter ett val, i synnerhet inte om de planer man välver inte är helt rumsrena. Även en amatör bör kunna se skillnaden mellan Trumps första och andra mandatperiod. Ledande företrädare för SD har inte gjort någon hemlighet av att politiken kommer att radikaliseras i takt med att det politiska inflytandet stärks.
Ett andra fel som dessa kommentatorer gör är att de glömmer den påverkan på opinionsläget som ett extremt parti får, när andra partier anpassar sig för att vinna väljare. Den processen har vi sett under de gångna fyra åren, både i regeringspartierna och när S efter grumliga strategiska bedömningar valt att lägga sig intill regeringspartierna på de migrations- och kriminalpolitiska områdena.
Ett tredje fel är att de underskattar skillnaden mellan att vara ett stödparti och att sitta i regeringen. Med tunga poster i regeringen följer inte bara ett starkt inflytande över den förda politiken – något man redan haft – utan också utnämningsmakten. Även om myndighetschefer utnämns i kollektiva regeringsbeslut, har ansvarig minister i praktiken det avgörande inflytandet över valet av personer. En justitieminister från SD – en post SD-ledaren har uttryckt intresse för – blir alltså den som väljer rikspolischef, chef för Åklagarmyndigheten, Säpo och andra vitala funktioner i förvaltningen, med spridningseffekter neråt i organisationerna.
Det är inte något vanligt val vi har framför oss i september.
Läs fler texter om riksdagsvalet 2026.