Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Varje vardag sker något som på ytan är lika självklart som att andas men som egentligen är anmärkningsvärt: närmare en och en halv miljon svenska barn och ungdomar går till skolan.
Jag har inte tänkt på det förrän nu, efter skolattacken i Fagersta. Att skolgång i dag är likställt med naturlag.
Här i Sverige bär skolväsendet samhällets allra högsta grad av tillit. Vi lämnar våra barn och ungdomar där och förväntar oss att de ska lära sig saker, att de ska vara trygga och att de ska få äta sig mätta.
Alla får studera svenska och engelska, och de som vill får lära sig fler språk. Alla får simundervisning. Alla får räkna och baka bröd och spela gitarr och lära sig om Sverige och världen, religion och fysikens lagar.
En kostnadsfri trappa mot solen, så när som på saft och bullar när det är utflykt.
Världens genom tiderna bästa uppfinning? Antagligen.
Skolan är grunden som vår civilisation vilar på, mänsklighetens historia och framtid.
En skolattack; en attack mot allt det där, oaktat gärningsmannens motiv och ideologi.
Trots att de inte ville vara på lektionerna och lära sig saker ville de vara vid sitt läroverk
Jag tänker på min egen skolgång, som man ofta gör när något som har med skolan att göra inträffar. Det hände att jag skolkade. Jag kan räkna gångerna, någon värsting var jag inte. Varje gång befann jag mig i, eller i närheten av, skolan.
Så var det även för värstingarna som serieskolkade. De slog dank på skolgården. Trots att de inte ville vara på lektionerna och lära sig saker ville de vara vid sitt läroverk.
Efter skolattacken i Trollhättan 2015 var jag på plats vid Kronans skola. Det som berörde mig – utöver det uppenbara – var att eleverna hade tagit sig till området igen. Dagen efter att en gärningsman hade dödat och skadat elever och personal.
Likadant i Fagersta. I medierapporteringen såg jag ungdomar som hade tagit sig tillbaka till området runt skolan. På måndagen var förvånansvärt många på samlingen i en närliggande idrottshall, trots att ingen hade klandrat dem om de hade skolkat just den dagen.
Jag tänker på gången jag besökte en skola på en liten ort i Småland. Dagen före hade en pappa till en av eleverna dött i en arbetsplatsolycka. Ändå satt hon där i skolbänken.
Hon ville vara i skolan.
Hon hade trotsat talibanregimens förbud mot flickors skolgång
Det påminner mig om gången jag studerade på högskolan och en klasskamrat dog i en olycka. När vi, hennes vänner, samlades för att sörja gjorde vi det inte på någon krog eller hemma hos någon av oss, vi sågs i skolan.
Så vad är en skola? Frågan är befogad, och för att svara på den behövs kanske en utblick. Jag tänker på Malala Yousafzai, flickan från Pakistan som blev skjuten i huvudet och i nacken av talibaner. Hennes brott? Hon hade trotsat talibanregimens förbud mot flickors skolgång.
Hon överlevde och vid 17 års ålder tilldelades hon Nobels fredspris.
Det säger någonting om allting. Både att barn riskerar livet för att få gå i skolan och att mörka krafter vill hindra dem.
Och i Sverige pågår nu, som alltid efter skoldåd, en nätdiskussion huruvida det som hände i Fagersta bör klassas som ett terroristbrott. Diskussionen är relevant, fast ändå inte.
För en skolattack är mycket värre. Så tänker jag.
Ett angrepp på civilisationens pulsåder.
Ett brott mot mänskligheten.
Läs fler krönikor av Patrik Lundberg:
”Bortom Linda Hammar döljer sig ett stort svenskt svek”
”Sveriges sista wokekrog finns i SD-land”