Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Explosionerna kommer jag inte att sakna. Att vakna av larmappens tjut – eller först när smällen kommer – och börja skrolla för att se vad det var. Var det slog ned, om det slog ned.
Inte det, men mycket annat i Kiev. De väpnade styrkornas pool till exempel, med sina tjugo banor, spartanska duschar och sovjetiska inpasseringssystem. Och den lummiga gårdsserveringen på fiket ett par kvarter bort, där det är bra att skriva, där baristorna vet vilket kaffe jag vill ha och pistaschcanelén är livsfarlig.
Den stora krogen högre upp på gatan, dit jag tagit så många besökare och där jag värmde mig med soppa i vintras. De backiga gatorna och stadens förhäxande blandning av barockkatedraler, kommunistkolosser, hipstriga väggmålningar och modern arkitektur.
Cocktailutbudet, synnerligen välkurerat. Konsertsalen hos Filharmonikerna. Det meditativa tillståndet hos thaimassagen, man kliver över tröskeln och in i en annan värld.
Designmarknaden som upptar fyra våningar i ett hus invid Sofiakatedralen: man betar sig nedåt från smyckena genom sektionerna för inredning, smink och sprit, mat och mode.
Katedralen ja: där man kan se klockringaren hänga, sparka och vifta med armar och ben för att få stuns och klang i klockorna. De lekfulla skulpturerna längs promenaden med utsikt över floden Dnipro och stadsdelen Podil.
Känslan av allvar, ändå.
Delidiskarna som finns i varje bättre butik, där sortimentet tycks lika oändligt som det är prydligt.
Den kompromisslösa ivern till demokratiskt deltagande, särskilt hos unga människor, som vet att inget kan tas för givet.
Vårt lilla team med fixare, fotograf och så jag, deras beredvillighet att jobba, deras skickliga hantering av överhettade motorer och motvilliga militärer, att de vet hur man hittar en sängplats i Kramatorsk – samt deras oändliga tålamod med mina frågor.
Solrosfälten. Mullbären.
Nattågens manglade lakan och civiliserade uppförandekod (som självfallet innefattar att man lyder konduktören). Att människor jag nyss lärt känna hör av sig efter en särskilt tung attack och frågar hur jag mår. Syrniki, som små ostkakor som bäst äts med färska bär.
Känslan av lätthet, trots allt.
Hyresvärdinnans omtänksamhet och minutiösa uträkning av min månadsförbrukning av el och vatten. Vårens och sommarens värme: kylan som var har jag redan (nästan) glömt.
Den kompromisslösa ivern till demokratiskt deltagande, särskilt hos unga människor, som vet att inget kan tas för givet.
Men ja, nu har jag börjat packa.
Läs mer:
Sannas förra kåseri: Allt är för klumpigt, för pråligt eller alldeles för dyrt
Sanna-klassikern (2025): Första turen i de väpnade styrkornas pool
Veckans mest lästa kåseri – av Lillebror.
Alla DN:s kåserier finns samlade här.