Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Den utmattade luftkonditioneringen dånar och det stinker av dieselaggregat. Hettan klibbar hänsynslöst mot huden inne i jättetältet, säkert 20 meter högt i tak. Människor svimmar – vissa har fått dropp. Förra veckan fick ett skyfall en del av taket att ge vika och ett gigantiskt vattenfall att dränka den tyska paviljongen.
Klimatmötet i Belém, precis vid Amazonas mynning, är inte som klimatmöten brukar vara. Det är kaotiskt, svettigt och stundtals väldigt uppfriskande. Som när tiotusentals människor gav sig ut på gatan och demonstrerade i lördags eller när de blockerade entrén till mötet i fredags.
Fossildiktaturernas kvävande tystnad, som präglat de tre senaste klimatmötena, är borta. Civilsamhället kan andas igen.
I Belém syns inte heller bara ditresta aktivister i lustiga kostymer som skriker ut slagord. Mängder av invånare från Amazonas har begett sig hit för att kräva att den unika regnskogen räddas undan katastrofen. Ammande mödrar syns bland demonstranterna.
Vitaliteten och demokratin har återvänt till FN:s klimatförhandlingar. Hotet mot regnskogarna har också hamnat högst på agendan – Brasiliens president Lula lanserade redan på mötets förstadag en ny fond för att skydda världens tropiska skogar.
Nu går mötet in i slutstriden, där framför allt en fråga som sticker ut som kontroversiell.
För två år sedan enades världens länder om att genomföra en ”omställning bort från fossila bränslen”. Sedan dess har det inte hänt mycket – förrän nu. Brasiliens miljöminister Marina Silva pressar på för att världens länder ska ta fram en konkret plan för omställningen. Både Storbritannien och EU har ställt sig bakom. Om det går i lås är det tveklöst en succé – förra året blockerades alla sådana försök av oljenationer.
Men samtidigt måste man fråga sig: hur stor roll spelar det?
I 30 år har världens länder samlats på klimatmöten för att hantera klimatfrågan. Under lika lång tid har utsläppen ökat. Ur det perspektivet är djungelmötet i Belém ett fiasko innan det ens är över. Utsläppen kommer inte att börja sjunka av det som beslutas i de stekheta, kala förhandlingsrummen. Det är förståeligt att vissa menar att mötena borde läggas ner.
Men att utsläppen ökar betyder inte att förhandlingarna är meningslösa. I så fall skulle länder som Saudiarabien inte slåss mot skrivelser om fossila bränslen. USA skulle inte hoppa av Parisavtalet.
Visst, 1,5-gradersmålet är i praktiken kört, men det är fortfarande den måttstock som allt klimatarbete utvärderas efter. Målet har också tagit sig in i rättssalar där drabbade stämmer de stater och bolag som orsakat klimatkrisen.
Men kanske är det på ett annat sätt som mötet gör störst skillnad.
En kväll, i lägenheten där jag bor, satte sig en 25-årig tjej från Sri Lanka och visade en film med mödrar som i tyst gråt beskriver hur översvämningar förändrar deras liv. Hur barnen blir sjuka. Hur en funktionshindrad pojke inte välkomnas i några evakueringscentraler eftersom han inte kan gå på toaletten själv. Den 25-åriga tjejens ögon glittrade när hon diskuterade med andra organisationer hur filmen skulle kunna användas.
En annan dag träffade jag en person som arbetar med att återställa regnskog. I ett möte med ett afrikanskt land lyckades han få till den största överenskommelsen i hans bolags historia.
En klimatkonsult vittnade i sin tur om hur amerikanska storbolag i tysthet fortsätter sitt klimatarbete för att inte dra till sig Trumps uppmärksamhet.
Alla dessa människor beskrev hur klimatmötet blev en plats där de, olikt någon annanstans, kan utbyta idéer med andra. Skapa nya allianser och samarbeten. Göra sådant som betyder något i verkligheten.
Det pratas mycket om fossillobbyisternas närvaro i klimatförhandlingarna. Men kanske är det antifossillobbyisternas närvaro som skapar störst skillnad.
