Stephan Forkelid hade förlikat sig med tanken. Han har en lång karriär som musiker bakom sig, som pianist åt Peter LeMarc och kapellmästare i tv. Nu kunde han inte längre spela piano.
– Att inte kunna sträcka ut fingrarna är väldigt opraktiskt när man är pianist. Det har varit kört i många år, berättar han.
Muskelsjukdomen Welanders distala myopati är medfödd och mycket ovanlig. Den innebär att vissa muskler i underarmar och underben långsamt förtvinar.
– Vi är väl 1 000 personer, nu levande, som har denna sjukdom, säger Stephan Forkelid.
Första tecknet om att något inte stod rätt till kom för elva år sedan. Vid det laget hade Stephan Forkelid pausat sin karriär som pianist och börjat jobba som mattelärare. En dag kunde han inte lyfta sitt pekfinger. Sedan dess har det fortsatt utför med både ben och händer.
– Det var som att bearbeta en långsamt växande sorg. Sedan passerar man en gräns och inser att det aldrig mer kommer gå att spela. Då gäller det att gilla läget, vara tacksam för den karriär man haft, för alla turnéer, skivor och artister man haft förmånen att spela med.
Stephan Forkelid är inte den melankoliska typen. För fyra år sedan flyttade han och sambon från Stockholm till den lilla byn Vallösa, en bit utanför Ystad. Här har Stephan blivit hängiven trädgårdsmästare med växthus på tomten – men det mest överraskande med flytten var något helt annat.
– Det är ett mirakel att vi flyttade just hit, utbrister Stephan Forkelid.
280 meter bort bor nämligen den pensionerade utvecklingsingenjören Jan Andersson, som snart fick höra talas om Stephan Forkelids problem.
– Det är ju hemskt att en så bra pianist ska behöva lägga av med att spela. Jag tänkte att det kanske går att lösa med enkel mekanik, men vågade inte säga något till en början, säger Jan Andersson.
Han gick hem och funderade.
– Jag byggde en modell av lego, den blev hemskt komplicerad. Helt oanvändbar!
Jan Andersson fick tänka om. Nästa modell blev enklare. Under tiden hade han övertalat sin nya granne att gå med i kyrkokören. I kaffepauserna studerade de Stephans fingerleder och Jan tog med linjal och mätte knogarna.
En dag när Stephan Forkelid kom hem låg en skokartong på farstukvisten. I den låg en mycket märklig manick.
– Det såg ut som en musfälla med giljotin av ståltråd. Fingret lyftes upp men tjongade tillbaka. Jag sa: det kanske kan vara något. Han får fortsätta!
Stephan Forkelid positiva inställning blev avgörande för grannen. Jan Andersson byggde ytterligare en modell. Den består av murarsnöre, trädgårdssnöre, delar från gamla cykelekrar och trä från ett sönderslaget bord han hittat på loppis i Snårestad.
Och så resårbanden från Jan Anderssons gamla kalsonger, förstås. Han och hustrun Anki slänger ingenting i onödan.
Skumgummi från en uttjänt madrass skyddar pianistens knogar från den kantiga träplattan – och enkla metallfjädrar från Clas Ohlson gör att fingrarna i resårbanden lyfts upp och blir rörliga.
– När jag för första gången fick en modell som jag kunde spela musik med, då rann det ett par tårar. Det var överväldigande, säger Stephan Forkelid.
De senaste två månaderna har han suttit många timmar vid pianot.
– Jag är ringrostig, det är bara förnamnet. Jag är kanske på 50 eller 60 procent av min tidigare kapacitet. Nu krävs det övning, men jag tar fram gamla klassiska stycken och utmanar mig.
Även Jan Andersson jobbar vidare – fortsatt utveckling av nya modeller pågår. När DN hälsar på har han just visat Stephan en ny profilmall av sammansatta glasspinnar.
– Han kan ju spela fantastiskt redan med denna, men den är lite klumpig. Vi har en slimmad modell på gång, med bättre rörlighet i sidled, säger Jan Andersson och ler spjuveraktigt.
Pianisten själv har varit lite osäker på hur mycket medial uppmärksamhet han tål. Det började med en artikel i Byabladet, sedan snappade Ystads Allehanda och SVT upp historien. När även DN var på ingång tyckte sambon Wiveca att det gott kunde räcka.
– Det finns ju risk för lyteskomik, att du blir känd som mannen med kalsonger på händerna, sa hon till mig, säger Stephan Forkelid och skrattar.
Den risken är värd att ta, bedömer han. De båda grannarna drömmer nu om hjälp med bättre material och utrustning.
– Jag hoppas att någon ortopedtekniker där ute kan känna sig utmanad och höra av sig, säger Stephan Forkelid.
Han slår sig ner vid pianot, tar på sig sina ”manicker” och börjar improvisera. Ett sista ord om sin goda granne vill han få med.
– Det ligger mycket kärlek och omtanke i detta, ett otroligt driv som Oppfinnar-Jocke och en jävla massa bra idéer. Jag är inte på full kapacitet än, men på väg. Det är helt fantastiskt.
Läs mer:
Stefan är Iron Man – byggde dräkt med 3D-skrivare
Sebastian byggde egen elbil och värmer huset med frityrolja
