Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Lyrik
BAM
”Berget till dalen, floden till havet”
Ellerströms, 52 sidor
En förbisedd följd av litteraturens marginalisering är att det offentliga rummet berövas den naturliga poesi som annars skulle finnas där. I stället pryds det allt mer av sjaskig copywriting, obegripliga politiska valbudskap och annan vårdslöshet med språket.Ingen kan anklaga BAM för att vara otydliga. ”Berget till dalen, floden till havet” är en stridsskrift. Tidigare har poeterna Burcu Sahin, Athena Farrokhzad och Merima Dizdarević riktat sin eld mot den borgerliga regeringen i långdikten ”Ööööverenskommelse för Sverige”, ett slags svar på Tidöavtalet från en progressiv vänster. Nu – knappt en månad före valet – tar de sikte på alla de offentliga personer som försvarat, eller på något sätt slätat över, Israels krig i Gaza. Inga namn nämnda. Men vissa typer kan onekligen kännas igen: ”Du som koketterade med dina kunskaper i kolonialhistoria […] / Du som till slut benämnde brottet men inte förövarna/ Du som påstod att det var komplicerat”.
Enligt förlaget är diktsviten skriven i en kollektiv process och består av tre delar som ”tillsammans formar en dialektik”. De första och sista utspelar sig i mytologisk tid före och efter en syndaflod, och allt inleds med en rätt tjusig aforism: ”Så länge vi stred var vi fria, men fria att vila var vi aldrig. Och den som inte vilar överlever inte striden” Den följs av poesi på liv och död. En kamp mellan människor som känner kärlek, vrede och sorg mot ett imperium som enbart kan förgöra.
Tonläget är biblisk auktoritet. Den högstämda anaforen, ett vanligt grepp i Farrokhzads arsenal, brukas flitigt. Likaså det poetiska viet som mer än att beteckna poeterna uppmanar till samling med läsarna.
Dikterna skriker därmed om att få fly – befrias – från papperet för att ingå i ett kollektiv, ett demonstrationståg på gator och torg. Där skulle direktheten i rader som ”Vi ska samlas på natten, vi ska samlas i dalen/ Samlas på berget, samlas på dagen” ge dikten sitt naturliga hem i hjärtat utan att först filtreras genom borgerlig kontemplation, något som ofta belyser en poetisk form där det mesta står i förgrunden.
Samma mönster följs också i den tredje delen. Efter syndafloden skickar vi:et ut fåglar som ”återvänder [med] tomma näbbar” innan det börjar bygga upp världen efter striden. Versraderna börjar också uttrycka den tvekan som formmässigt gjorde Farrokhzads förra diktsamling ”Åsnans år” så utmärkt, när vi:et beskriver hur några överger projektet medan andra arbetar vidare ”utan garantier”.
De mytiska berättelserna binds ihop av en lång anklagelseakt riktad mot personerna ovan. Eftersom den rena vreden manar fram en variation av tonläget för att möjliggöra gyttjebrottningen är det också diktens bästa del. Enkelheten förstärker diktens bildspråk: ”Må era hundar börja jama […] / Må er avföring ha törnar/ Må ni se era hus på CNN”.
Dessa hot sträcker sig från det lätta och fyndiga – ”Vi skriver en lista med era namn och skickar den till Gud” – till den plumpa smädelsen, en underskattad och ofta bortglömd del av litteraturen: ”Tunnhåriga kuksugare, folkmordsförnekare i plisserade kjolar/ Nej, kuksugare kräver libido, ni är begärets motsats och fullständig torka” Det är svårt att inte föreställa sig de tre poeterna le lite när de diktar fram dessa verser. På gränsen till mordhot, men roligt, en lekfullhet som den övriga dikten saknar.
Sedan läser jag en tweet där Israels minister för offentlig säkerhet uppmanar till att få ”tusen libanesiska mödrar att gråta” för varje israel. Ja, kanske vore det inte roligt utan också rättvist om han fick se sitt eget hus på tv.
Eftersom Athena Farrokhzad är kritiker i DN recenseras denna bok av Love Frisell, litteraturvetare och frilanskritiker.
Läs fler recensioner av aktuella böcker i DN