I desinformationens tid blir vi tvingade till att benämna sådant vi redan vet. Att kaffekoppen i min hand är en kopp, att blommorna varje vår åter blommar i rabatten, att shahen av Iran var en tyrann. Det sistnämnda förnekas ständigt av rörelsen kring shahens son, Reza Pahlavi som för ett par veckor sedan besökte Sverige på inbjudan av SD och KD. Till exempel i denna tidning, där Nima Gholam Ali Pour (SD) påstår att beläggen för shahens brott är ”omtvistade”. DN-journalisten har inga följdfrågor på det.
Så låt oss tala om sådant som vi vet. Om inte annat för att Reza Pahlavi inte vill göra det. Han har aldrig tagit avstånd från sin fars handlingar, det sägs att han är trött på att ständigt få frågor på ämnet. När han i Stockholm trots det fick en direkt fråga om förekomsten av tortyr under sin fars tid från Jacob Risberg (MP) manade han oss att fokusera på nuet och inte på det som ”människor tror hände för 50 år sedan”. Han vill blicka framåt. Det är förståeligt, hans fars tid vid makten utgör en mörk period som fick ödesdigra konsekvenser och som inte är särskilt rolig att bli påmind om. Det är lättare att befinna sig i den imaginära framtiden än i den bevittnade och dokumenterade historien.
Vad händer med våra kroppar när historien revideras, när det som definierar oss förnekas, när ögonen runt omkring oss börjar föreställa sig ”andra verkligheter”? Vad händer med ärren från tortyren, de som fortfarande syns på huden, smärtan i armen som fortfarande kan kännas när man gör vissa rörelser, vad händer med minnen av isoleringsceller, tortyrrummens metallsängar där kroppen spändes fast, de avrättade cellkamraternas ansikten?
Jag frågar mig: hur bevisar vi att något som vi vet hände har hänt? Vittnesmål, ja. Min egen pappa och många med honom satt fängslade under shahen. Dokumenterade handlingar från oberoende källor, ja.
Jag söker på nätet, hittar flera rapporter från Amnesty, en som är daterad till 1976, det vill säga tre år innan shahens fall. Den inleds med att påpeka att shahen i praktiken är den enda auktoriteten och innehar den totala kontrollen över landet. Han är överbefälhavare för militären och utser chefen för säkerhetspolisen SAVAK som besitter ”nästan obegränsad makt”. Det är SAVAK som ansvarar för torterandet, lemlästandet, fängslandet och hotandet av oppositionen. Man använder sig av ett ”extremt hänsynslöst informantsystem” som sätter skräck i befolkningen. Det existerar ingen yttrandefrihet eller föreningsfrihet. Pressen är extremt censurerad och den akademiska friheten hårt begränsad.
Amnestys rapport behandlar framför allt de politiska fångarnas situation. En ”antikollektivistisk” lag används för att fängsla personer som på olika sätt inte är lojala mot monarkin med en straffskala som löper mellan 3 år och dödsstraff. Lagen används mot spionage, väpnade aktioner mot staten men också mot personer som skapar eller tillhör organisationer som vänder sig emot monarkin eller har ”en kollektivistisk ideologi” vilket inkluderar socialism, kommunism och anarkism.
Samtliga politiska fångar prövas i militärdomstolar och förhandlingar sker bakom stängda dörrar. Det är SAVAK som utan domstolsbeslut beordrar arresteringen av individer och själva förbereder utredningen som saknar tidsgräns och som sedan ligger till grund för åtal. Den åtalade har ingen rätt att själv välja en advokat, de tilldelade advokaterna är ofta pensionerade militärofficerare som inte nödvändigtvis har juridisk kompetens. Den åtalade har inte heller någon rätt att tillkalla vittnen eller framföra andra bevis under rättegången än sitt eget vittnesmål. Det finns inget yttre organ som kontrollerar den av SAVAK utförda utredningens innehåll. De arresterade blir ofta underrättade om anklagelserna riktade mot dem precis innan fallet tas till domstol. Amnesty konstaterar att samtliga anklagade i praktiken döms.
De politiska fångarna inkluderar muslimska dissidenter, etniska minoriteter, marxister, teologer, teaterdirektörer, skådespelare, universitetslärare och författare. Amnesty noterar att trots att det förekommer gerillaaktiviteter hos vissa grupper, är det tydligt att många politiska fångar inte varit inblandade i våldsamma handlingar. Framtvingade erkännanden genom tortyr förekommer. Många intellektuella fängslas: Ahmad Shamlou, en av de mest inflytelserika iranska poeterna satt fängslad under shahen; den iranska poeten och dramatikern Saeed Soltanpour fängslades flera gånger under shahens tid och avrättades senare av den islamiska regimen; poeten och litteraturprofessorn Reza Baraheni arresterades och torterades i 102 dagar; litteraturkritikern och journalisten Sarkohi satt fängslad i över fem år. Det finns många fler exempel.
De politiska fångarna vittnar om tortyr. De metoder som nämns av Amnesty är: piskrapp, misshandel, elchocker, utdragning av naglar och tänder, hett vatten som pumpas in i rektum, tunga vikter som hängs från testiklar, bindning av fångar till metall som hettas upp, brutna flaskor som förs upp i anus samt våldtäkt. Man exemplifierar med en fånge vid namn Badizadeghan som uppges ha bundits till en metallskiva och bränts så till den grad att han paralyserats i de nedre delarna av kroppen och endast kunde ta sig fram hasande på golvet med hjälp av sina armar. Vittnesmål om att människor dör under tortyr är inte ovanliga menar Amnesty.
Shahen själv har aldrig nekat till användningen av tortyr.
Fångar som avtjänat sitt straff och släpps samt deras familjemedlemmar kan bli fortsatt trakasserade av SAVAK. Samtliga fångar förlorar sina medborgerliga rättigheter i 10 års tid efter avtjänat straff. Detta inkluderar alltså rösträtt, arbetstillstånd och juridiska rättigheter vid till exempel rättegångar. I min pappas dom var förlusten av dessa rättigheter angiven på livstid.
I en annan rapport anger Amnesty att Iran har det högsta antalet dödsstraff i världen. Många dör också på andra sätt under denna tid; demonstranter kan dödas på gatorna eller vid polisrazzior. Officiella uttalanden erkänner exempelvis 69 sådana dödsfall mellan januari och oktober 1976. Shahen inför krigslagar 1978 vilket möts av protester där militären skjuter rakt in i obeväpnade folkmassor, precis som den islamiska regimen gör idag.
Och vi behöver egentligen inte damma av gamla artiklar och rapporter för att få insyn i shahens metoder. I Sverige finns fullt med exiliranier som kan berätta om tiden under shahen, som var aktiva inom studentrörelserna, som satt i fängelserna. Det är bara att fråga dem. Min pappa arresterades som 24-åring och satt 3 år och 8 månader i shahens fängelse. Han blev dömd till tre år egentligen, men de höll honom lite extra. Genom tortyr tvingade de en av hans kamrater att ange honom. Han har räknat ut vem det var. En trappa upp från där han satt, på plan ett, hölls fångar under 18 år, ungdomar som under sin vistelse skulle genomgå ”ideologisk skolning”.
Min pappa fick liksom andra utstå piskrapp och elchocker och satt isolerad under långa perioder där han lärde sig kommunicera med sin cellgranne, ovannämnda Sarkohi, genom morsealfabetet. Två långa dragningar, ett slag. Tre korta slag, två dragningar. Jag har så många gånger frågat honom vad det var han gjorde, vad som var grunden till hans gripande. Han delade ut flygblad med kommunistiska budskap säger han, han läste vänsterlitteratur. I hans dom står det att han är ”oliktänkande”. Det var alltså hans tankar som var hans brott.
Shahens repressiva metoder ärvdes av den islamiska regimen efter revolutionen och tillämpas idag med än större styrka. De akter över oliktänkande som SAVAK samlat togs över av den nya regimen. Det är därför jag är här, i det här landet. För trots att min pappa inte längre var politiskt organiserad efter fängelsetiden fortsatte den islamiska regimen att förfölja honom, godtyckligt fängsla honom och hota honom till livet. Metoderna för hur man hanterar oppositionella var redan utmejslade, logistiken redan ordnad, alla akterna noggrant sparade. Kunskapen om hur man torterar fram ett erkännande, hur man övervakar och kontrollerar sin befolkning, hur man bedriver skenrättegångar fanns där redan. I vissa fall bytte man inte ens ut personerna som utförde terrorn.
Den nuvarande regimens våld är än mer repressiv, de massakrer den utför är än större. Men för att förstå denna repression behöver man veta vem som la grunden till den. Shahen är i detta avseende den islamiska regimens läromästare. De med tortyr framtvingade ångerframträden som visas i iransk tv i detta nu förekom redan på shahens tid. Precis som nu sköt militären under shahen obeväpnade demonstranter. Precis som nu användes ambassaderna för övervakning av den iranska diasporan. Precis som mullorna var shahen rädd för ord, fraser, poesi. Två gånger har mina föräldrar fått gömma undan och göra sig av med sina böcker; en gång under shahen och en gång under den islamiska regimen.
Ja, det är förståeligt att Reza Pahlavi inte vill tala om sin fars gärningar. Ytterst var det detta våld och denna maktfullkomlighet som ledde fram till den revolution som sedan kapades av Khomeini. Det är ett oerhört tungt ansvar som vilar på hans far.
Läs fler texter om läget i Iran.
