I december förra året attackerades en 19-årig man i Vinterviken i södra Stockholm. Han fick sin hand avhuggen med en machete och två jämnåriga män står åtalade för mordförsök.
På måndag inleds rättegången i Södertörns tingsrätt.
I den över 900 sidor långa förundersökningen framträder en avgörande insats – från en förbipasserande löpare. På sjukhuset berättade den svårt skadade 19-åringen för polisen om händelsen.
– Sen så kom en löpare som hette Robert. Han stoppade min blödning.
Det har gått ett drygt halvår sedan mordförsöket i Vinterviken. Decemberkylan har bytts ut mot försommarvärme och på en parkbänk på Södermalm njuter löparen Robert Andersson av solen.
– Jag har bott på Söder i ett år nu, och jag trivs hur bra som helst.
Till vardags arbetar Robert Andersson som förskollärare. Han förklarar att han drivs av att hjälpa och utveckla andra, något han får göra i sitt yrke. Utöver jobbet har löpning blivit en viktig del av livet, och den aktuella kvällen sprang han i Vinterviken tillsammans med sin löpargrupp.
– Stämningen var bra. Det var en vanlig löptur, berättar Robert.
Alla som deltog den kvällen fick blinkande skosnören. Det var kul med något som lyste upp i mörkret, förklarar han.
Vad Robert och resten av löpargruppen inte visste då var att just de skosnörena skulle få en avgörande roll.
Strax före 19-tiden springer gruppen förbi ett skogsparti. Robert observerar att något rör sig i mörkret, och från platsen springer två personer. En kort stund senare hörs ett rop.
– Vi hörde ”hjälp”, men det var jättesvårt att se någonting.
Robert och några andra från gruppen sprang fram till personen som låg på marken och frågade om han behövde hjälp. Den skadade personen lyfter då på sin arm.
Synen som mötte Robert var brutal. Mannen hade fått sin hand avhuggen. Robert och de andra löparna insåg att de behövde agera snabbt för att rädda mannens liv.
Samtidigt som en i gruppen larmade 112 fick Robert en idé. En av löparna hade knutit sitt blinkande skosnöre runt sin arm.
– Jag sa ”ge mig skosnöret fort”, berättar Robert.
Han drog snöret hårt runt mannens arm för att stoppa blödningen och grep sedan tag om den unga mannens handled med all sin kraft. Samtidigt stödde han offrets huvud och försökte hålla honom vaken.
Robert presenterade sig och frågade efter mannens namn och ålder. Han försäkrade 19-åringen om att allt skulle ordna sig och att de fanns där för att hjälpa honom.
– Det handlade om att snabbt skapa trygghet och visa att man ville hjälpa till, förklarar Robert.
Tiden i väntan på ambulans upplevdes både som långsam och snabb. Det kändes som en evighet, men ändå inte, förklarar Robert Andersson.
Den 19-åriga mannen lastades in i ambulansen och fördes från platsen med blåljus. Poliser anlände till platsen och satte upp stora avspärrningar, de säkrade teknisk bevisning och hörde vittnen.
När allt hade lugnat sig på platsen kom tankarna.
– Skadorna var väldigt allvarliga, så man tänkte någonstans att det värsta kunde hända. Jag är glad att vi var där och kunde hjälpa den skadade. Bara att vi kom springande och skrämde iväg gärningsmännen tror jag kan ha räddat hans liv, säger Robert.
Efter den allvarliga händelsen var det svårt att släppa tanken på hur det hade gått för den unga mannen. Robert följde nyhetsrapporteringen i fallet och fick på så vis reda på att han hade överlevt.
En dag fick Robert ett meddelande. Avsändaren var en anhörig till 19-åringen. De ville tacka honom för att han varit där den kvällen och hjälpt till att rädda 19-åringens liv.
– Jag har aldrig fått ett sånt meddelande innan. Vad svarar man ens? ”Varsågod”? Jag är bara otroligt lättad att han överlevde, säger Robert Andersson.
När Robert tänker tillbaka på den kvällen kan han inte komma på att han någonsin kände sig rädd. Gärningspersonerna var på fri fot, men det var inget som han reflekterade över där och då.
– Personen hade blivit utsatt för så mycket våld, men jag tyckte aldrig att det var läskigt. Det enda jag kunde tänka på var att vi måste göra vad vi kan för att han inte ska dö.
Robert är inte kallad att vittna under rättegången men kommer ändå att följa fallet. Han hoppas på att den drabbade får upprättelse.
– Även om man inte kan förlåta det som hänt, kan det ändå skipas rättvisa.
Läs mer här:
Polisens teori – fel person fick handen avhuggen
