Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
I Birgitta Lillpers diktsamling ”Kälda” står en kvinna i en källa och renar vattnet. Det är sommaren 2018 och röken kan anas från de stora skogsbränderna. Diktjaget finner en svalkande tröst i det enahanda arbetet med att rena vattnet i den gamla källan på gården, samtidigt som hon förbannar de vita husbilar som far förbi på E45:an som om ingenting hade hänt. Det vill säga: som om vårt överutnyttjande av fossila bränslen inte var en bidragande orsak till dessa värmeböljor och torrperioder som blir allt vanligare.
Jag flyttade nyligen till en kommun som haft konstant bevattningsförbud sedan torkan 2018; i var och varannan trädgård här står en IBC-tank – en sån där ful sockerbit som rymmer en kubikmeter vätska – kopplad till stupröret. Men just i år verkar alla tala om vatten, om bristen på detta för oss så livsviktiga och ofta förgivettagna.
Men just i år verkar alla tala om vatten, om bristen på detta för oss så livsviktiga och ofta förgivettagna
Många platser runtom i Europa har utlyst nödläge: låga vattennivåer i kombination med hög turism borgar för en annalkande katastrof. På Gotland uppmanas sommargäster att bada i havet istället för att ta en dusch. I mitt flöde får jag upp inlägg från en brittisk trädgårdsmästare som föreslår att ”den engelska trädgården” som koncept är död – eftersom det klimat den skapats i inte längre existerar. Kort sagt: vatten har blivit en bristvara även på den frodiga ön.
Att vatten kan bli en bristvara i vår nordliga del av världen är nog svårt för många att ta till sig. Det finns det gott om översvämningsskildringar i den svenska litteraturen, vilket litteraturvetaren Malin Löf Nyqvist studerat i sin avhandling – men hur är det med skildringar av torka? Både i Storbritannien och i Sverige framstår översvämningen som en mer trolig konsekvens av klimatförändringarna, baserat på egna erfarenheter av regniga somrar och närhet till vattendrag men också påverkat av västerlandets långa litterära tradition av översvämningsberättelser: Gilgamesheposet, Gamla testamentet. Att framställa en framtid där brist på dricksvatten är det centrala problemet verkar mer utmanande, trots att klimatet blir allt torrare och varmare, skriver Löf Nyqvist.
Att framställa en framtid där brist på dricksvatten är det centrala problemet verkar mer utmanande, trots att klimatet blir allt torrare och varmare
En nordisk författare som har försökt är finländska Emmi Itäranta, med den framgångsrika klimatdystopin ”Minnet av vatten” (2013). I en text från 2021 kommenterar hon de utmaningar en sån torrlagd vision av ett vattenrikt landskap ställde henne inför: skulle inte läsarna finna världsbyggandet lite långsökt? Torka i de tusen sjöarnas land?
Spola fram till 20-talet och även de av oss som bott i den trivsamma fukten under en sten har börjat inse att rent vatten kanske inte kan tas för givet. Samtidigt är det inte en ren naturlag att klimatförändringar innebär torrlagda källor. Föråldrade vattenledningar förvärrar situationen, och gruvdrift och stenbrytning utgör ett hot för vattentäkterna. För att inte tala om försvarets utsläpp av evighetskemikalien PFAS som förorenat dricksvattnet i Kallinge. Över hela världen protesterar lokalbor mot etableringen av datacenter som kräver ofattbara mängder vatten och el i redan ansträngda regioner. Som alltid är det en fråga om att hushålla med resurser.
Medan jag skriver inväntar jag ett efterlängtat regn som ständigt skjuts upp. IBC-tanken är snart tom efter värmeböljan och jag är trött på att kånka vattenkannor genom köksträdgården. I ”Den tidlösa trädgården” skriver Olivia Laing om sitt arbete med att restaurera en engelsk trädgård en torr sommar, om hur hon upplevde en apatisk skräck i värmen och var tvungen att välja mellan att tänka på sin trädgård – vattna växterna med det vatten som trots allt fortfarande kom från kranen – eller tänka på det större sammanhanget, på floderna som torkade ut mer och mer för varje dag. Som gammal miljöaktivist valde hon det senare. Och insåg att en trädgård kan lära oss något om tillväxtens begränsningar: döden, vissnandet är en del av livsprocessen.
Jag försöker därmed att hålla mig lugn och tänka på Birgitta Lillpers ödmjukande rader:
När det regnar
är det inte för oss särskilt
inget är särskilt för oss, vi
tror att allt är för oss
wi tromm
ö wi tåmm,
tror, och tar,
men inget var någonsin
för oss mer än för något annat.
Läs fler texter av Sofia Roberg