Smällarna och skriken får konditoriet och hela Sjövikstorget att stanna upp. För några sekunder tänker alla samma sak: ”Är det nu vi ska kasta oss på marken? Är det nu vi hamnar mitt i en skjutning?” Men det visar sig vara falskt larm. Smällarna kommer från fyrverkerier.
Det är i början av juni och nere på Liljeholmskajen pågår studentfirande och polis och väktare är redan på plats. En konsekvens av friskolor inrymda i byggnader utan skolgårdar? Jag riktar blicken mot Rojda Sekersöz igen. Vad talade vi om före smällarna?
– Jag är väldigt skotträdd. Varje gång jag hör fyrverkerier rycker jag till och mår dåligt. Man kan nästan tro att jag har vuxit upp i en krigszon, säger hon.
Regissören har dock utmanat sin skotträdsla – hon har skjutit pistol. Planen var faktiskt att gå hela vägen och skaffa vapenlicens, men ett villkor grusade planerna. Vill man i dag skaffa licens för ett skjutvapen måste man också äga och förvara ett i sitt hem.
– Jag kände mig inte bekväm med att ha en pistol hemma.
Ingen av oss minns vad vi nyss pratade om. Film och förebilder var det åtminstone inte. Rojda Sekersöz är nämligen ingen man vill ha i sitt lag när det vankas filmquiz.
– Jag har inte sett så mycket film som jag borde, med tanke på mitt yrke. Det har varit ett bildningskomplex under hela mitt vuxna liv. Jag kommer inte från att ha varit en filmfantast, säger hon.
Vi släpper det och går vidare. Smällarna på kajen för oss in på den egentliga anledningen till mötet på Lars Noréns favoritbageri Brots filial i Liljeholmen: ”Blir du ledsen om jag dör?” Det är filmen som Rojda Sekersöz först inte ville göra.
– Det hade varit så många filmer och tv-serier om ungdomar och gängkriminalitet och jag hade egentligen bestämt mig för att ta tag i ett av mina egna projekt.
Filmen bygger på Nicolas Lunabbas succéroman med samma namn. Det är den sanna historien om Nicolas själv, en kille i Malmö med författardrömmar, som kliver utanför sin roll som ungdomsledare för att hjälpa den unge baskettalangen Elijah Clarence, vars vänner dras in i gängkriminalitet och mördas, som har det tufft hemma och själv är på glid.
Att boken bygger på en sann historia var en annan anledning till att Rojda Sekersöz tvekade. Skulle hon på en begränsad speltid få fram berättelsens kärna måste hon gå in i manuset och hitta på. Såväl producenterna och manusförfattaren som Nicolas Lunabba gav henne fullt förtroende. Nu är filmen färdig och premiären är spikad till den 21 augusti.
– Samhällets riktning är allas ansvar, det är filmens kärna. Samhället är ingen högre makt, det är vi alla som individer som är samhället. Och det är väldigt hoppfullt eftersom det betyder att du och jag kan göra något. Allt kan så klart inte ske på individnivå, men samtidigt som vi förespråkar eller organiserar oss för strukturella förändringar kan vi agera på egen hand. Det är vårt ansvar som medmänniskor.
Man kan nästan tro att jag har vuxit upp i en krigszon
Rojda Sekersöz talar om hur det i Sverige finns en övertro på myndigheterna, som befriar oss från det kollektiva ansvaret. Vi går förbi hemlösa på gatan, ungdomar som bråkar, ensamma barn på lekplatser. Vi ringer i stället polisen, socialen eller någon annan lämplig myndighet.
– I Sverige tänker man att ditt barn är ditt ansvar och mitt barn är mitt. I många andra länder tar man kollektivt ansvar. Så om ditt barn far illa så har jag en skyldighet att göra något åt det. Här har den uppgiften lagts på myndigheter. Men grejen är att man kanske inte alltid behöver ringa socialen. Det är en huvudkonflikt i filmen. Ibland måste man som individ gå utanför ramarna och ”göra fel”. Vi behöver våga fucka upp mer i Sverige. Våga mötas och konfronteras.
Flera gånger under intervjun återkommer Rojda Sekersöz till allas vårt gemensamma ansvar för att forma Sverige. Inte så konstigt då hon egentligen skulle ha hetat Rosa, efter Rosa Luxemburg, den tysk-polska, judiska socialisten – senare kommunisten. Mycket inflytelserik, martyrförklarad efter att ha blivit mördad och omhuldad av flera socialistiska grenar.
– Pappa var marxist. Hur som helst blev det Rojda i stället. De var glada att kunna ge mig ett kurdiskt namn, eftersom det hade varit förbjudet i Turkiet, säger hon.
Rojda Sekersöz föddes på Huddinge sjukhus och delar födelsedag med Jesus. Sina första tio år tillbringade hon i Botkyrka. Sedan gick flyttlasset till Älvdalen i Dalarna, där familjen hade köpt en pizzeria. Hon hamnade i ett helt annat Sverige, som förvisso accepterade henne och familjen – de drev ju byns enda pizzeria – men inte erbjöd henne någon att spegla sig i.
– Först hette den Pizzeria Roma men sedan började min pappa nörda ned sig i pizzadeg och sådana grejer och då bytte den namn till Pizzologi, säger hon.
I dag är pizzerian såld och såväl föräldrarna som den elva år yngre systern – så pass efterlängtad att Rojda Sekersöz har hennes personnummer tatuerat på armen – bor alla i Liljeholmen. De har följt efter Rojda Sekersöz som flyttade tillbaka till Stockholm redan som 15-åring för att börja filmlinjen på gymnasieskolan Kulturama, för att några år senare bli antagen på Dramatiska institutets regissörsutbildning som den yngsta någonsin.
Stopp.
Här drar Rojda Sekersöz i handbromsen. Intervjun har svängt in på det gamla bekanta narrativet, det som har upprepats alltsedan långfilmsdebuten med ”Dröm vidare”. Den 36-åriga regissören är less på berättelsen om pizzabagarnas dotter som köpte två vhs-kassetter (”Billy Elliot” och ”The believer”) på en loppis och såg dem om och om igen, som gjorde en film om tjejer i orten och sedan blev en het och ständigt anlitad film- och tv-regissör.
– Ibland när jag läser intervjuer med mig själv är det som att ingenting har hänt de senaste tio åren. Förutom att jag har skaffat två barn och gjort film och serier.
Fakta.Rojda Sekersöz
Född: På Huddinge sjukhus den 25 december 1989. Växte upp på olika håll i Stockholms västra förorter och i Älvdalen i Dalarna.
Familj: Pojkvännen skådespelaren Peshang Rad, två söner, mamma, pappa och en lillasyster.
Bakgrund: Kom som rekordung in på Dramatiska institutets filmregiutbildning (i dag Stockholms dramatiska högskola). Debuterade 2017 med ”Dröm vidare” som hon även var med och skrev manus till. Har därefter regisserat långfilmen ”En komikers uppväxt” baserad på Jonas Gardells roman med samma namn och flera tv-serier, bland annat Netflixserierna ”Young royals” (2021–2024) och ”Skiftet” (2025).
Aktuell: Med långfilmen ”Blir du ledsen om jag dör?” som har biopremiär den 21 augusti. Filmen bygger på Nicolas Lunabbas bok med samma titel.
Kuriosa 1: Gillar att sjunga karaoke ensam i sin lägenhet, en vana hon dock lagt på hyllan sedan hon bildade familj. ”Jag tänker inte berätta vilka mina paradnummer är, där går gränsen.”
Kuriosa 2: Är född med den ofarliga missbildningen aurikulär fistel, det vill säga ett litet hål i anslutning till ytterörat, mest liknande hålet efter en piercing.
Det nya narrativet är det om en tvåbarnsmamma som vänt tillbaka till sina auteurrötter. Men det är också historien om en regissör som hittat lusten i att göra film. Och stressen – den som i perioder gjort att hon drabbats av fläckvis håravfall, samt gjort att hon sökt vård för andra symtom som hon trott varit kopplade till dödliga sjukdomar – har hon nu lärt sig att mota i grinden.
– Sanningen är den att jag just nu mår jävligt bra. När det gäller stressen har jag ofta fått syn på den först när det är för sent. Jag har ett stenhårt psyke, vilket är bra men också dåligt eftersom kroppen får ta smällen. Men nu har jag bett min familj och mina vänner att hålla koll, och lovat mig själv att lyssna på dem. Jag vet också att träna och äta rätt är viktigt.
Studentfirandet fortlöper nu lugnare på torget. Liljeholmens gymnasieskolor samlar många ungdomar från Stockholms västra förorter. Det är knappt en etnisk svensk så långt ögat når. Man förväntar sig nästan att någon Youtubejournalist med sympatier långt åt höger ska dyka upp och fråga varför det viftas med utländska flaggor och inte Sveriges.
Jag har ett stenhårt psyke, vilket är bra men också dåligt eftersom kroppen får ta smällen.
I ”Blir du ledsen om jag dör?” finns en scen där en förmodat sverigedemokratisk kommunpamp frågar varför organisationen Hela Malmö, där Nicolas jobbar, bara hjälper ”bruna barn”. Det får topplocket att gå på Nicolas. Sverige är segregerat. I både Stockholm och Malmö bestämmer din bostadsadress dina socioekonomiska förutsättningar, vilka i sin tur bestämmer din förväntade livslängd. Ju fattigare stadsdel, desto kortare liv. Det är bevisat. Som bekant är det inte heller i Vasastan eller på Lidingö som gängen rekryterar småkillar.
– Jag vet inte när jag senast såg en svensk film med en brun kille som hjälte. Jag var inte så intresserad av kriminaliteten, utan av att jobba med hur svartskallar, pojkar men också män, kan porträtteras och förmänskligas. Det var intressant att gå in i det manliga, inte minst eftersom jag har två söner. Om vi kan få män och pojkar att känna sig sedda, känna sig värdefulla, så kanske vi också kan få dem att vilja göra någonting annorlunda, säger Rojda Sekersöz.
Han är bra, han som spelar Nicolas.
– Ja, visst är han.
Rätt så snygg också.
– Verkligen.
Skådespelaren Peshang Rad, som spelar huvudrollen i filmen, är Rojda Sekersöz partner och pappa till hennes barn. De träffades för första gången för 16 år sedan, blev ihop och gjorde slut, men möttes på nytt längre fram i livet och gav kärleken en andra chans.
– Det var jobbigt att ta in honom i castingprocessen eftersom vi är ihop. Samtidigt visste jag att han skulle kunna göra rollen bra. Det blev väldigt utvecklande och… lustfyllt. Lust är något som jag tidigare i min karriär har ansett vara en lyx – en lyx som jag inte har kunnat unna mig i jobbet. Men den här filmen luckrade liksom upp lusten hos mig.
Det var så pass kul att jobba ihop att de ska göra om det. Sanningen är att arbetet redan är i gång. Peshang Rad skriver manus och Rojda Sekersöz ska regissera. Det är en historia om föräldraskap baserad på erfarenheter ur deras egna liv.
– Jag ska faktiskt gå och byta av Peshang nu med vår yngste son, så att han får skriva några timmar innan vi ska äta pizza med mina föräldrar. Det blir köpepizza. Jag lovade min äldsta son det eftersom han inte blev nöjd när vi gjorde egen pizza i går. Degen blev för salt.
Det är dags att skiljas åt. Studentfirandena är över och torget nästan tomt. En ung kille som går förbi ser ut som en ogräddad pizza. Han är dränkt i mjöl och ketchup.
På marken ligger krossade flaskor i mängder. Nere vid vattnet hjälper några tjejer sin kompis att tvätta håret rent från Pommac. Ett gäng grabbar cirklar runt hårtvätterskorna, flabbar och filmar med sina telefoner. En av dem knuffar plötsligt ned en av tjejerna i vattnet. Två typiska tanter med cykelhjälm stannar och frågar varför han gjorde så. Killen behandlar dem som luft. Men tanterna ger sig inte. Skulle han gilla om någon knuffade ned honom i vattnet? Familjerna såväl som poliserna och väktarna är borta. Kvar är bara vi andra.
Rojda Sekersöz om 3 av sina tatueringar
Personnummer. ”Jag har min systers personnummer. Under hela min barndom längtade jag efter ett syskon och när jag äntligen fick ett efter elva år så var jag överlycklig. Hennes personnummer är min första tatuering.”
Halvt hjärta. ”Jag har ett delat hjärta med min syster som vi gjorde spontant en sommardag.”
Kurdiska symboler. ”På händerna har jag symboler som är traditionella kurdiska symboler inom deq, en gammaldags kurdisk tatueringsform. Ofta har kurdiska kvinnor gjort symbolerna på händer och ansikte.”
