”Ink” utspelar sig under några år kring skiftet mellan 1970- och 80-tal, när den berömda London-gatan Fleet Street fortfarande vibrerade av underjordiska tryckpressar och journalister var hyllade, excentriska arbetsnarkomaner med närmast absolut makt över berättelsen om samhället.
Så slingrar han sig in som en orm i det trycksvärtsfläckiga paradiset: den australiske nyhetsmogulen Rupert Murdoch, spelad med mefistofelisk charm av Guy Pearce. Han allierar sig med redaktören Larry Lamb (Jack O’Connell) och förvandlar på rekordtid en halvdöd blaska till världens mest lästa skandaltabloid: ”The Sun”. För många blev dess skrikiga löpsedlar, toplessflickor och allmänna blodtörst början på slutet för den seriösa journalistiken.
Under onsdagens pressmöte i Venedig får filmstjärnorna Guy Pearce och Claire Foy varma men artiga applåder. Succedramatikern James Graham (”Sherwood”, ”Brexit: an uncivil war”) lika så, men när Danny Boyle kliver in på presskonferensen brakar applåderna loss och journalisterna slutar tjafsa om bästa platsen eller vem som ska få mikrofonen.
Danny Boyle värjer sig från den enkla historieskrivningen.
– Det är komplext. Jag vill inte framställa Murdoch som ett monster, som många gör nu. När det här utspelar sig var han också en frisk fläkt. Han möttes av kompakta fördomar för att han kom från Australien och han i sin tur avskydde det brittiska etablissemanget, något jag sympatiserar med, säger Boyle.
Om någon kan få en av världens rikaste och mäktiga män att framstå som en underdog så är det Danny Boyle, som fick hopplösa heroinister att framstå som kreativa genier i ”Trainspotting” och gav nytt liv åt rags to riches-historien med ”Slumdog millioniare”. Nu inviger han alltså Venedigs filmfestival med ett drama som handlar om framväxten av världens mest hatade skandaltabloid ”The Sun” och dess grundare Rupert Murdoch.
Man kan ofta avgöra hur en regissör har byggt upp filmen genom hur skådespelarna talar om filmen. De som ska vara i nuet, inte extrapolera, döma eller analysera. Guy Pierce, Jack O’Connell och Claire Foy sitter nära varandra och är fortfarande alldeles rusiga av gemenskapen, upproret och inte minst det skitiga, fysiska hantverket som har gett filmen sitt namn. De har alla trycksvärta i blodet.
– Det var som ett kall, menar Claire Foy, som spelar en journalist i kläm mellan de stridande männen.
– De höll ihop, sammansvetsade som när man sätter upp en teaterpjäs. Allt var tillåtet mellan dem. Allt för tidningen. Det fanns inget internet. Det de här journalisterna skrev var sanningen som alla fick ta del av. Och de hade en otrolig makt. Det blev jag tjusad av, sade den brittiska skådespelaren, känd från bland annat ”The Crown” och ”En brittisk skandal”.
I en central scen uppmuntrar Larry Lamb sina medarbetare att släppa skammen och erkänna vad de egentligen går i gång på. Är det verkligen en helsidesanalys av kriget i Guatemala? Av deras svar sätter han ihop en tidning som (då) inte liknade något annat: Mord, lättklädda tjejer, horoskop, tv -bevakning. Scenen är regisserad som något befriande, en teaterövning eller ett genombrott hos psykologen: vad kan rimligen vara fel med att skriva om vad folk vill ha?
– Jag har gjort en rutschkana, förklarar Boyle. Det börjar som något kul, vilt: ett uppror mot Daily Mirrors monolitiska överordning av ett gäng outsiders. På så sätt blir publiken delaktig, medskyldig i processen. Sen drar jag in dem i mörkret …
När tidningen gått över alla gränser i spekulativ journalistik börjar konsekvenserna framträda av pakten som Lamb ingått med Murdoch och revanschens ödslighet brer ut sig. Som hans gamla chefredaktör på Daily Mirror konstaterar: Det är knappast något nytt han har kommit på. Alla journalister genom tiderna har känt frestelsen att bejaka sina och läsarnas lägsta instinkter. Men det finns en anledning till att man avstår.
Rösten från det mossiga etablissemanget känns plötsligt profetisk. Perspektivet skiftar hela tiden. Och så vill Boyle ha det:
– Jag kommer inte med några svar. Alla kommer att känna olika inför de här karaktärerna. Filmen är en hyllning till själva bråket, för vi behöver ha det om vi ska kunna möta de verkligt stora utmaningarna. Vi är alla medskyldiga, säger regissören.
Boyle ler stort. Han kan aldrig låta prästerlig eller fördömande. Vildhjärna och eklektiker som han är, får han det snarare att låta härligt att vi alla har ställt till med den här soppan. Att vi har alla dragit i olika trådar tills det moraliska samhällskontraktet löstes upp. Det är inte en persons fel. Inte ens Rupert Murdochs.
– Journalistik är livsviktig. Och det säger jag inte bara för att jag står framför ett rum fullt av journalister, säger han och sveper med blicken över rummet.
– Det måste finnas sanningssägare. Kommer AI att kunna gå mot strömmen och säga det som ingen annan vågar säga?
Efter konferensen köar seriösa journalister för att få en autograf. Journalistyrket har tydligen förändrats mer än jag visste.
Murdochs fel.
Fakta.Danny Boyle
Född 1956 i Radcliffe i norra England.
Gjorde uppmärksammad debut med ”Dödsleken” (”Shallow grave”) där också Ewan McGregor slog igenom.
Kultförklarad efter ”Trainspotting” om ett gäng pundare från Edinburgh med rätt att leva.
Känd för sina många stil- och genrebyten med filmer som dramat ”Slumdog millionaire”, zombierullen ”28 dagar senare” och sci- filmen ”Sunshine”.
Läs mer om filmfestivalen i Venedig