Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Den 8 juli 1947 är ett heligt datum för amerikanska konspirationstänkare. Då meddelade flygbasen i Roswell i New Mexico att man hade funnit vraket efter ett flygande föremål i ett närbeläget ökenområde. Nyheten spreds snabbt i medierna där kraschen kopplades samman med återkommande iakttagelser om flygande tefat (ufon). Strax därpå gick militären ut med en dementi där man förnekade att det rörde sig om några mystiska tefat och hävdade att det i stället var en väderballong som gått över styr. Inget att hetsa upp sig för, således.
Därefter glömdes händelsen bort ända till i slutet av 1970-talet, då den plötsligt fick nytt liv. Sedan dess har det florerat en uppsjö av teorier om vad som egentligen hände i Roswell. Den vanligaste teorin går ut på att främlingar från andra planeter landade på platsen, att regeringen kände till detta och att den i lönndom inledde något slags samarbete med utomjordingarna. Myndigheterna ska sedan ha gjort allt för att mörklägga saken för allmänheten. En klockren konspiration, om man får tro skeptikerna.
Ett skäl till att dessa idéer fortlever än i dag är att (van)föreställningarna om ufon visat sig mycket seglivade i USA. Enligt en undersökning från 2025 tror 44 procent av medborgarna att regeringen döljer information om ufon medan 28 procent har motsatt uppfattning och lika många är osäkra. Ett annat skäl till livskraften är den utbredda misstron mot statsmakten, som sträcker sig ända tillbaka till republikens början. Myndigheternas olika besked om vad som skedde för snart 80 år sedan har stärkt misstankarna om att de haft något att dölja.
Experter som ingående granskat ufo-materialet är inte imponerade. De har inte kunnat finna minsta spår av främmande farkoster
De som tror på Roswellteorin och förekomsten av ufon har bråda dagar just nu. Donald Trumps ”krigsdepartement” offentliggjorde nyligen hundratals dokument, videor och suddiga bilder med ljusa prickar i skyn. Flera av bilderna är tagna av amerikanska astronauter som förundrades över ljusspelet men inte kunde göra reda för dem. Publiceringen gjordes med hög svansföring och inte så lite självberöm. Enligt Trump visar detta att hans administration är den mest transparenta någonsin. (Samtidigt vägrar han envist att släppa miljontals arkiverade dokument i Epsteinhärvan, trots att kongressen krävt det i en särskild lag.)
Experter som ingående granskat ufo-materialet är inte imponerade. De har inte kunnat finna minsta spår av främmande farkoster. Tidpunkten för publiceringen ses snarare som ett försök att flytta fokus från Irankriget och andra självförvållade problem utomlands och hemmavid. Astrofysikern Neil deGrasse Tyson har uttryckt det självklara: ”Bara för att man ser något som man inte vet vad det är kan man inte dra slutsatsen att det måste handla om utomjordingar.”
Invändningarna lär inte rubba de konspirationstroende som fått oväntad hjälp av Barack Obama som härförleden noterade att eftersom universum är så enormt stort talar oddsen för att ”det finns liv där ute”. Dock har jag själv inte sett några utomjordingar, tillade han försiktigtvis. En annan celebritet som länge fascinerats av ufon och konspirationer är Steven Spielberg. Den officiella trailern till hans nya film ”Disclosure day” (”Avslöjandedagen”) påstås visa verkliga sekvenser från Roswell och har fått miljontals visningar på X och Youtube. Vem kan vara mer lämpad att ta sig an ämnet än regissören till klassiker som ”Jaws” (myndigheterna mörkar hajfaran!) och ”E.T.” (utomjordningar finns!)?
Samtidigt som ufo-debatten rasar igen läser jag en originell och skickligt komponerad bok av den brittiske författaren Phil Tinline, erfaren BBC-medarbetare som gjort åtskilliga dokumentärer med politisk udd. Titeln är ”Ghosts of Iron Mountain” och undertiteln ”The hoax that duped America and its sinister legacy” (Head of Zeus). Det originella ligger i ämnesvalet, det skickliga i författarens konstruktion av en berättelse vars snåriga irrgångar passar perfekt i postsanningens epok.
Kriget är motorn i samhällsmaskineriet och nödvändigt för den ekonomiska stabiliteten, hette det
Historien började hösten 1967 med publiceringen av ett märkligt dokument kallat ”Report from Iron Mountain”. Det ska ha skrivits av en hemlig studiegrupp tillsatt under president Kennedy för att utröna vad som skulle hända i USA om Vietnamkriget, som då pågick som värst, och alla andra krig upphörde och en permanent världsfred utbröt. Ett mardrömsscenario enligt författarna, som varnade för att ekonomin skulle kollapsa och regeringen tvingas ta till en lång rad repressiva åtgärder för att kompensera för de negativa effekterna av en nedlagd vapenindustri och förlorade exportinkomster. Kriget är motorn i samhällsmaskineriet och nödvändigt för den ekonomiska stabiliteten, hette det.
Gruppen ska ha haft sitt sista möte i Iron Mountain utanför New York, i ett skyddsrum avsett för eliten. Rapporten väckte stort uppseende och oroade Kennedys efterträdare Lyndon Johnson till den grad att han försökte sabotera utgivningen. Men det dröjde inte länge förrän hans medarbetare insåg att den var en bluff, en skapelse av några vänsterintellektuella med syfte att kritisera vansinnet i Vietnam och provocera till debatt. I gruppen ingick journalisten Victor Navasky samt författarna E L Doctorow och Leonard Lewin, som skrev texten. I bakgrunden fanns ekonomen John Kenneth Galbraith, som skrev en recension av boken under antaget namn.
Den vassa kritiken mot det militär-industriella komplexet speglade tidsandan och gick hem i breda kretsar. Men när Lewin efter några år offentligt förklarade att texten var fabricerad, en svart satir med drag av Orwells ”1984”, vägrade många aktivister att tro på det. Den gav ju uttryck för samma cyniska krigsmentalitet som dåtidens makthavare representerade. Även militiarörelsen och andra högerextrema grupper trodde att texten var verklig när de sent omsider upptäckte den i slutet av 1980-talet. De tolkade författarens erkännande som att han och kollegerna ingick i konspirationen. Bekännelsen blev det ultimata beviset för de sammansvurnas sataniska snille.
Tinlines dissekering av hur företrädare för högern och vänstern nådde en paradoxal samsyn i frågan är mästerlig
Tinlines dissekering av hur företrädare för högern och vänstern nådde en paradoxal samsyn i frågan är mästerlig och erinrar om ”hästskoteorin”, tesen att ytterligheterna trots stora politiska skillnader har en hel del gemensamt, i detta fall en stark skepsis mot en omnipotent statsmakt. Båda riktningarna omfattar än i dag en långtgående relativism – vänstern genom att odla den postmodernistiska idén att det inte finns några allmängiltiga sanningar utan endast ”personliga sanningar”, formade av olika kulturella och sociala krafter, högern genom att propagera för ”alternativa sanningar” och för att irrläror spridda av klimatskeptiker och kreationister ska få lika stor plats i undervisningen som vetenskapligt baserade teorier.
Lewins koncept har levt kvar och fungerat som tändvätska för allsköns sentida konspirationsteorier alltifrån Oliver Stones film ”JFK” till dagens antivaccin- och Qanon-rörelser. Det framgick av de samtal jag haft under åren med amerikaner i olika landsdelar om deras syn på händelser som Roswell, Kennedymordet, 9/11 och andra inslag i den nationella mytologin. I samtalen återkom tre huvudingredienser hos de starkt konspirationstroende. Den första är tron på att ingenting sker slumpartat och att allting hänger samman. Bakom varje händelse måste det finnas några ondsinta manipulatörer som systematiskt agerar i en liten elits intresse. Tanken förklarar skeendet i en kaotisk tid och får trovärdighet av att viktiga beslut ofta fattas av makthavare bakom stängda dörrar.
Ett annat inslag är tron på en ständig kamp mellan det onda och det goda, mellan konspiratörerna och de som arbetar för att avslöja dem, ett tredje en förlitan på att filtrerade fakta med tiden kan betvinga en motsträvig omvärld. Genom att ständigt ifrågasätta delar av ett händelseförlopp hoppas man kunna utså tvivel om helheten och kullkasta den officiella versionen av det skedda. I analysen finns ingen plats för mänskliga misstag, tillfälligheter eller inkompetens, sådant som präglar den vardag vi alla lever i. I stället projiceras en synnerligen välordnad fantasivärld renons på motsägelser och tvetydigheter.
Få nutida författare har så effektivt blottlagt detta tänkande, och farorna med det, som Phil Tinline.
Läs mer:
Fredrik Sahlin: Steven Spielbergs slitna sci-fi-saga är sentimental
