Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
I tider av så kallad ”dynamisk prissättning” som utestänger fans från arenorna, där artister vill krama ut varenda krona, förlänga tiden i rampljuset efter ett albumsläpp med varje möjlig sekund, har konsertfilmen gjort storslagen comeback. ”Renaissance: A film by Beyoncé” från 2023 hamrade återigen in budskapet om världsstjärnan som en bossig, självsäker och politiskt medveten arbetsmyra som samtidigt har båda fötterna på jorden, medan tre timmar långa ”Taylor Swift: The eras tour” från samma år var ett svulstigt spektakel som uppmanade till singalongs i biosalongen.
Att Charli XCX väljer att närma sig det officiella slutkapitlet av hennes ”Brat”-odyssé från ett lite annat håll, är typiskt. Likväl är det i den kategorin man måste placera ”The moment”, en satir baserad runt hennes första arenaturné i Storbritannien hösten 2024 som fiktionaliserar och driver med hennes resa från obskyr klubbfavorit till populärkulturellt fenomen.
Eller, filmen marknadsförs som satir, men skulle egentligen kunna genrebestämmas som en skräckfilm om varumärkesintegritet. Alla som haft ett halvt öga på hur Charlotte Aitchison arbetat med lanseringen av ”Brat” förstår att filmens Charli har få beröringspunkter med verklighetens. I stället skildrar den en sorts skuggjag, en blasé poptjej utan egen vilja som är så trött på sin karriär att hon överlämnar den i andras händer.
I en nyckelscen sitter Charli och hennes manager Tim i en taxi, han uppmanar henne att fatta ett beslut om någonting viktigt kring turnén och hon får ett utbrott. ”Alla undrar bara, vad vill du, vad vill du, vad vill du, I don’t fucking know what I want!”, utbrister hon. Men den initierade publikmedlemmen vet att Aitchisons agens är total. Hon ville med ”Brat” använda sitt majorbolags fulla arsenal för att återuppfinna sig själv som popstjärna, vilket hon lyckades med, och vill med ”The moment” göra en mjuk övergång till den nya fasen av sitt konstnärsskap: en karriär inom film. Den är en av åtminstone åtta filmer med rollinsatser av Aitchison som går upp på bio det här året eller nästa.
”The moment” präglas med andra ord av samma tonalitet som hela ”Brat”-projektet, ett ständigt omväxlande mellan uppriktighet och distans. På albumspår som ”360” och ”Von Dutch” iscensätter Charli sig själv som en kaxig superkändis alla är avundsjuka på, en ”fake it til you make it”-strategi som blev framgångsrik. Medan hon på ”I might say something stupid” eller ”Sympathy is a knife” uttrycker en sårbar ambivalens inför vad som pågår bakom kändisskapets kulisser. ”Door is open, let in but still outside/I look perfect for the background/I get nervous, sip the wine/’Cause I don’t know if I belong here anymore”, sjunger hon på den förra låten, som också är betydelsebärande i en viktig filmscen. Antagonisten i ”The Moment”, en turnéfilmsproducent spelad av Alexander Skarsgård som vill omstöpa Charli i en Taylor/Beyoncé-form, har hissat upp artisten utklädd till Tingeling i arenans tak medan hon sjunger om att känna sig alienerad på coola fester.
På så vis berättar ”The moment” sannolikt om verkligt mindervärdeskomplex och branschdynamik, men samtidigt är bilden den målar upp falsk. Filmen motbevisar sin egen ”tes” genom att vara ytterligare en superkalkylerad del av ”Brat”-varumärket. Det är befriande att Charli XCX nu slutligen släpper den här perioden i sitt artistskap, för all självdistans börjar bli kvävande.
Jag var på hennes turnéstopp i London, Aitchisons största solospelning någonsin, i O2 arena. I filmen syns klipp på när fans tar sig upp för rulltrapporna mot arenaområdet och köar till merchbåsen, och jag tänker att det är lite synd att hon inte bara kunde göra en allvarligt menad turnéfilm. Utan istället driva med den varumärkesoptimerande popstjärna hon slutligen blivit genom att låtsas som att det inte alls var det här hon ville.
Men väggarna längs rulltrapporna upp mot O2 var dagen till ära tapetserade med Charlis samarbete med Converse – en sorts kapitalisering som hon i ”The moment” tar avstånd ifrån. Bara ett ytterligare exempel på hennes totala kontroll över berättelsen om Charli XCX, för att skapa och sälja in en särskild bild av sig själv.
Filmrecension: Charli XCX är egentligen en fin människa
Läs fler texter om musik och andra texter av Saga Cavallin.
