Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Lågpriskedjan Normals butiker är grälla labyrinter där besökarna går lyckligt vilse bland hyllor som bågnar av billigt smink, färgglad hårvård och prasslande godis. Utanför står långa köer; ibland hundratals meter, i väntan på smaksatta tandpetare eller andra dyrbarheter.
De är dignande konsumistiska paradis – alltså rejält dystopiska. Framförallt eftersom det funkar så himla bra.
Som Andreas Cervenka skriver i Aftonbladet har Normals succésiffor varit en anomali i en annars krisande detaljhandel. De har lyckats hålla priserna på extremt låga nivåer, utan att förlora prestige bland konsumenterna.
Att kedjans väldigt unga anställda är resultatet av ekonomiska överväganden snarare än en brinnande vilja att bereda plats för ungdomlig entusiasm, som samma tidnings granskning visar, får mig inte direkt att tappa hakan.
Övriga uppgifter som de anställda kommer med är desto mer graverande. Praktikanter och lågavlönade unga håller skeppet flytande, och hålls i schack av pressade, skällande chefer som övervakar dem via butikens kameror.
Det övergripande mönstret är knappast nytt – liknande berättelser om usla anställningsförhållanden har kommit fram om flera andra framgångsrika kedjor. Bland annat Bröd och Salt, Espresso House, Max och Leos Lekland har avslöjats med varierande grader av fusk och snusk.
It’s not a bug – it’s a feature. Det är inte så mycket olycksfall i arbetet som arbetet självt.
När vi köper en produkt tillverkad i Bangladesh har vi ett hum om hur det kommer sig att den kostar så lite. Hela priset står inte på lappen. Samma princip gäller förstås även inom Sverige.
Rubrikerna kring lågstatusservicesektorn tenderar att handla om äckel. Det är en stark och primal känsla
Här finns – uppenbarligen – gott om företag som sparar in allt vad de kan på sina anställda. Och gott om anställda som dag efter dag sliter ut kroppar och sinnen med evighetslånga arbetspass under helvetisk stress.
Våra reaktioner på avslöjanden från detta kapitalistiska skikt är intressant. Rubrikerna kring lågstatusservicesektorn tenderar att handla om äckel. Det är en stark och primal känsla. Och framför allt: den uppstår när vi konsumenter drabbas.
På Max kördes toaringar i diskmaskinen, på Leos Lekland krälade skalbaggar – och den allra största nyheten om Normal var att de sålde använt smink.
Herregud, tänker man, jag har ju köpt smink från Normal, eller hamburgare på Max, eller tagit mitt barn till Leos Lekland.
För vad som mer än något annat förenar hela svenska folket är att vi allesammans är konsumenter. Det är ett av få band som inte slitits ut utan tvärtom knutits allt starkare under de senaste decennierna. Och tänk vad dessa förskräckliga företag utsätter oss för!
Men ärligt talat: Vem bryr sig ifall sminket är använt? Den lilla äckelkänslan går snabbt över.
Till skillnad från arbetsvillkoren. Det riktigt äckliga är de anställdas framtvingade vardag. Stressen som äter dem inifrån.
Läs mer: Ellika Lagerlöf: Jag glömmer aldrig den äckliga hemtjänsten.
Läs fler texter av Samuel Levander.
